Brännande fråga i reorganiseringen av Perus Kommunistiska Parti

söndag 28 oktober 2012

Brännande fråga i reorganiseringen av Perus Kommunistiska Parti

I det socialistiska Kina var kommunisterna
i högsta grad medvetna om den ständigt
pågående tvålinjerskampen mellan
borgerlig och proletär linje.

I Kina lyckades de inte fortsätta revolutionen efter Mao Tsetungs död. Det fanns helt enkelt ingen som klarade att ta över efter Maos 1976. Hur ser det ut i Perus Kommunistiska Parti (PKP)? Alla kända ledare på hög nivå i organisationen är antingen döda eller i fängelse. Hur skall man fortsätta kampen för att reorganisera PKP? Vilka frågor är särskilt viktiga i detta arbete?

Den interna politiska kampen i ett kommunistiskt parti kallas tvålinjerskampen. Det begreppet kommer ur den marxistiska filosofins uppfattning att det finns motsättningar i alla ting och att det dessutom finns en motsättning som är huvudmotsättning som man måste finna för att kunna lösa ett problem. Alla samhällen på jorden är klassamhällen och alla människors tänkande är präglade av den sociala roll de spelar, vilken klass de tillhör. I ett kommunistiskt parti kommer de olika klassernas tänkande till uttryck i det som man kallar tvålinjerskamp, kampen mellan borgerliga idéer och proletära idéer (som tjänar proletariatet). Frågan ett kommunistiskt partis överlevnad som ett proletärt parti är alltså framför allt frågan om hantera denna interna kamp. Självklart kan ett parti i det närmaste utrotas av fiendens hårda militära slag men så länge det finns en liten grupp kvar som kan hantera den interna tvålinjerskampen så kan allt byggas upp igen. Självklart under förutsättning att de från början har ideologi som är en korrekt återspegling av kommunistiska rörelsens erfarenheter.

Efter Ordförande Gonzalos gripande 1992 uppstod enorma problem i tvålinjerskampen i Perus Kommunistiska Parti. Dessa problem fanns redan innan Feliciano (som efterträdde Ordförande Gonzalo som ordförande i centrralkommittén) blev gripen 1999. Efter 1999 uppstod två stycken olika grupper (feodo på spanska) som använde partiet för egen vinning. Hur kunde dessa två grupper (Artemio- och José-gruppen) uppstå? Varför lyckades kommunisterna inte att besegra dem i den interna tvålinjerskampen? Detta är frågor som kommunisterna som arbetar med reorganiseringen idag studerar. Huvudproblemet för ett parti är aldrig t.ex. frågan om att klassfienden har infiltrerat partiet (vilket de gjorde) utan frågan om hur man hanterar detta internt i tvålinjerskampen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

VARNING FÖR HEMSIDAN SOLROJO.ORG!

Hemsidan "solrojo.org" och den svenska "maoistisktforum.org" publicerar dokument från en "centralkommitté" som inte existerar.

För de som följde utvecklingen i Peru så blev det under åren allt mer uppenbart att något hade gått riktigt snett i det område i centrala Peru där PKP traditionellt varit starkast. Peruanska medier skrev om bröderna José och Raul som påstods ha leda gerillastyrkorna. När intervjuer publicerades så visade de sig att dessa män helt övergivit marxismen och i sin borgerliga soppa av revisionistiska idéer så kallar de ordförande Gonzalo för "terrorist". Det finns mycket som tyder på att dessa herrar tog över ledningen över gerillastyrkorna redan 1999 och detta blev med åren allt mer uppenbart då de dagligen nämndes i de peruanska medierna. Trots detta låtsades skribenterna bakom hemsidan solrojo inte om existensen av dessa bröder tills för drygt två år sedan då de mer eller mindre blev tvingade att började skriva om en "vänsteropportunistisk linje". Fortfarande låtsas de som att de finns en fungerande centralkommitté som kämpar för den politiska linje som Ordförande Gonzalo står för. I uttalande efter uttalande har de påstått att folkkriget är starkt och att partiledningen fungerar tillfredsställande. På det sättet lurar folk i Peru som "väntar på att partiet skall komma tillbaka" istället för att ta upp kampen att bygga upp partiet igen. Genom dessa lögner är hemsidan solrojo.org politiskt helt i USA-imperialismens och den peruanska reaktionens tjänst.

Vi hoppades att personerna bakom solrojo.org skulle lägga ner verksamheten när folk runt om i världen har genomskådat dem och istället arbetar med kamraterna i Föreningen Ny-demokrati i Tyskland som återger en riktig uppfattning av läget. Nu har det gått lång tid sedan deras lögner blev allmänt kända men de fortsätter att sprida dem på internet. Vi känner oss därför tvungna att lägga ut denna varning.

Programförklaring för Kommittén för Ordförande Gonzalo

Efter den revisionistiska kuppen i Kina 1976 var Perus Kommunistiska Parti pionjärer i att försvara den revolutionära linjen på världsnivå och efter att ha tillämpat den kinesiska revolutionens erfarenheter i folkkriget i Peru kunde man redan 1982 slå fast att maoismen var en ny etapp av proletariatets ideologi. Den kamp för maoismen, som man också förde på världsnivå, ledde till att den Revolutionära Internationalistiska Rörelsen 1993 antog marxismen-leninismen-maoismen.

Precis som kommunisterna har dragit lärdomar av Pariskommunen, revolutionen i Ryssland, den kinesiska revolutionen och den Stora proletära kulturrevolutionen, så måste världens revolutionärer också dra lärdomar av den peruanska revolutionen som vid sin höjdpunkt hotade den gamla ordningens grundvalar och den nya folkmakten utmanade på allvar borgarklassens och godsägarnas stat. Revolutionärerna står idag på den peruanska revolutionens axlar, vare sig de vill eller inte. För att dagens och framtidens revolutionärer ska kunna dra nytta av erfarenheterna av den peruanska revolutionen, dess framsteg, men även dess bakslag, anser vi att Perus Kommunistiska Partis kamp måste studeras. Många av de viktigaste lärdomarna finns i de dokument som antogs på PKPs första kongress 1988.

Ordförande Gonzalo och större delen av ledningen greps i början av 1990-talet, ytterligare ett hårt slag kom när en grupp revisionister under ledning av bröderna Quispe, med hjälp av militären, iscensatte en kupp 1999 och tog över centralkommittén. Kommunisterna och revolutionärerna kämpar nu för att reorganisera PKP. Ordförande Gonzalo och många andra revolutionära fångar sitter fortfarande fängslade och kämpar under mycket hårda förhållanden. KOG anser att deras rättigheter som krigsfångar måste försvaras och att detta bidrar till att sprida den peruanska revolutionens erfarenheter.