”Nu är de igång igen med sin personkult, det fungerar inte i Sverige, fattar de inte det?”, tänker kanske någon som råkar läsa det här. Vi har en annan uppfattning. Vi anser att man får lyfta fram ledare och deras gärningar och vi kan och vill inte låtsas som det inte behövs ledare eftersom de ny-demokratiska revolutionerna inte kan lyckas i något land utan dem. Vilket ”platt nätverk” kommer att kasta imperialismen över ända? Inget, om man får tro erfarenheterna av alla de kamper vi har läst om.
I Peru har det sedan 1980 pågått en demokratisk revolution som syftar till att göra slut på imperialismen, byråkratkapitalismen och halvfeodalismen. Ordförande Gonzalo, vars civila namn är Abimael Guzman, började redan på 60-talet att kämpa för att man skulle inleda revolutionen. Efter 12 års folkkrig greps Ordförande Gonzalo den 12:e september 1992 av de peruanska reaktionärerna under USA-imperialismens befäl. Tolv dagar senare, när Ordförande Gonzalo presenterades inför den nationell och internationell media, höll han ett tal som överraskade och skakade om reaktionärerna. I talet sa han att gripandet av honom endast var en ”krök på vägen” och att Perus Kommunistiska Parti (PKP) skulle följa de fastslagna planerna till erövrandet av makten i hela landet. Sedan det ögonblicket har Ordförande Gonzalo inte haft möjlighet att kommunicera med någon. Genom folkkriget försvaras hans liv och på internationell nivå sattes 1992 en stor kampanj i rörelse för att försvara hans liv. Folkkriget har inte stannats upp sedan dess och revolutionen fortsätter genom alla de svårigheter som oundvikligen måste komma på det långvariga folkkrigets väg.
Ordförande Gonzalo är numera (i juni 2011) 77 år gammal och sitter (vad som än påstås i media) sedan gripandet 1992 isolerad och lider av psoriasis. Vi vågar påstå att han efter ett helt liv i kampen för revolutionen inget hellre vill än att vi skall fortsätta kämpa i hans anda. Vi vill ta nya krafttag för att försvara hans liv genom att uppmärksamma hans situation och gärning (det blir svårare för USA-imperialisterna och regimen och folk känner till krigsfångarnas situation). I samband med detta anser vi att man bör passa på att sprida de dokument där hans tänkande och erfarenheterna från folkkriget framförallt finns representerade, d v s dokumenten från PKP:s 1:a kongress 1988. Vår förhoppning är att dessa erfarenheter genom att de allvarligt studeras skall bidra till de ny-demokratiska revolutionerna i andra länder. Vi vet att de aldrig kommer att släppa honom frivilligt och att endast den segrande revolutionen i Peru kan få honom fri men vi skall inte glömma att alla anti-imperialistiska kamper är en och vi är beroende av varandras framgångar. Det är därför kampen för revolutionen i andra länder också en kamp för Ordförande Gonzalos frihet.
Frank
