Flygplatsen
Min första dag i Peru började ganska sent på kvällen. Flyget som skulle ha anlänt till Lima kl 18 var några timmar försenat redan från Amsterdam och de olika instanserna man skulle passera innan man kom in i landet gjorde att man inte kom ut ur flygplatsen förrän mer än en timme efter att planet landat. Jobbigt, stressigt och fullt av människor som inte skäms för att ta alla chanser att tränga sig.
På flygplanen kunde man urskilja fyra grupper av människor. De två största var dels turister, varav de flesta skulle till Macchu Picchu som firar 100 år sedan det upptäcktes, och dels hårt arbetande peruaner som slitit som städare, diskare, trädgårdsmästare, jordbruksarbetare, etc., och som var på väg hem med resväskorna fulla av presenter till släkt och vänner. En tredje grupp var de som reste i tjänsten, alltifrån grupper av nunnor, affärsmän, till italienska volleybollspelare. Den sista gruppen var peruaner från den yppersta överklassen som hade semestrat i Frankrike och Italien (jag tjuvlyssnade på dem medan vi satt i vänthallen). Alla i denna grupp satt med sina laptops och jämförde foton och var och en hade dyrare klockor och kläder än någon jag känner.
För att gå tillbaka till flygplatsen i Lima. Innan man ska in i landet måste man fylla i två formulär, ett till den peruanska migrationsmyndigheten (där man för övrigt informeras att det kan leda till fängelse att utnyttja barn sexuellt i Peru) och ett till den peruanska skattemyndigheten I det förstnämnda skulle man fylla i sina personuppgifter, passnummer, var man skulle bo, anledningen till besöket (där förövrigt turism och besök var två olika saker) och ange hur länge man skulle stanna. Det andra formuläret skulle man fylla i om man hade något att deklarera som män behövde skatta för, vilket inkluderar om man har mer än en kamera, ett tv-spel, mer än en laptop, växt eller djurprodukter och en hel massa annat, bland annat om man tar in mer än ett visst antal kontanter. Det mest udda inslaget var att det är förbjudet att ta in någon dryck som kallas för ”Pisco” från utlandet, med en tydlig hint åt Chile.
Vid flygplatsen måste man sedan passera passkontroll, migrationskontroll, vänta på väskor, för att slutligen bli påhoppad av SUNAT, skattemyndigheten, för att de ska röntga utvalda personers väskor (och självklart blev man utvald) så att de kan kolla att man inte har några extra kameror eller annat som man måste skatta för. Total frihandel för storföretagen, men raden utanför SUNAT-kontoret av vanliga arbetande människor som var tvungna att betala straffskatt växte i samma takt som min irritation över att det ska ta mer än en timme att komma ut er flygplatsen.
Nu fryser jag som en hund, fukten och kylan på natten gör det svårt att hålla värmen sittande vid datorn. Det blir väl att krypa ner under alla lager av filtar som min värd har tillhandahållit och försöka somna. Vad gäller taxiresa och boende återkommer jag om när jag fått upp värmen, förhoppningsvis med lite bilder om jag kan få tag i en USB-kabel..
