Resa i Peru, del IV

Varmvatten

har jag inte haft tillgång till sedan jag lämnade Sverige förrän idag. Stället jag bor på i Huancayo är en lägenhet/rum som har en kran, men inget varmvatten och bara vatten fram till mellan klockan 9 och 11 på förmiddagen. För att kunna laga mat, diska, tvätta sig, spola i toaletten, o.s.v. är jag tvungen att gå ut på gården på morgonen och fylla hinkar som jag kan använda under dagen. Jag tvättar dock inte själv utan har precis lämnat bort min första omgång tvätt till en kvinna som gör det för några soles. Kvinnorna i de andra lägenheterna (det bor tre andra familjer här) i huset är uppe varje morgon och tvättar i iskallt vatten (temperaturen går ner mot noll på natten). De har alla småbarn och eftersom de tillhör de fattigaste skikten i staden har de inte mycket ombyte, så tvättandet tar aldrig slut. Grannarna rakt över mig bor fem personer i ett rum, mamma, pappa, barn, mormor och mammans lillasyster. Dessutom bedriver de någon form av produktionsverksamhet i lägenheten på kvällarna; ett evigt bankande och lyftande som jag i Sverige skulle ha stört mig på.

Idag gick jag till en sauna där jag kunde basta och duscha i varmvatten. Det var så sjukt skönt. Offentliga saunas finns runt om i staden och har ingenting att gör med bastuklubbar. Det finns två typer av bastu, torr- eller ångbastu, och dessutom kan man välja mellan "privado" eller "mixto", varav den sistnämnda är billigare. Det förvånade mig att det inte var åtskillnad mellan herrar och damer, speciellt som vi från norden ju har rykte om oss av vara så frigjorda och blandad bastubad har jag faktiskt aldrig stött på i något badhus eller gym. Att då finna det i ett land genomsyrat av katolsk moral förvånade mig som sagt. Jag valde privat bastu, men nästa gång kanske jag vågar välja det billigare alternativet.

Området jag bor i är det fattigaste i Huancayo. Majoriteten av människorna är inflyttade från Junins, Huancavelicas och Huanucos landsbygd. Många av dem bedriver fortfarande jordbruk i stadens utkanter som komplement till försäljning på gatan. Mitt emot huset jag bor i finns t.ex. en liten fårfarm, där barnen varje morgon valar fåren till bete längre ut. Folk är fattiga, men helt utan den kaxighet som fanns i Limas förorter. Det är en på ett sätt mycket mer beklämmande fattigdom, en jag faktiskt aldrig har sett någonstans i hela mitt liv. Folk pratar tyst med en, ofta med böjt huvud och speciellt kvinnorna ger ett otäckt kuvat intryck. När man har lärt känna någon lite försvinner det till stor del, speciellt över en "chela" (öl) eller två, men aldrig helt. Det är nog ingen tillfällighet att orden ödmjuk och fattig används synonymt i Peru.

Jag har också varit på en hel del "ferias", marknader som hålls i byarna runt om staden och till vilka bönderna tar sina varor för försäljning till uppköpare och allmänhet. Efter att ha sett en har man sett alla, men nästan varje veckodag är det marknad på något speciellt ställe. Jag tog lite bilder från marknaden i Chupaca som jag hoppas jag kan lägga upp. Internetuppkopplingarna här är inte de bästa. Jag har försökt kolla streamad video (bajens vara eller ickevara i superettan är ju en rysare om man bryr sig om sådant), men det var bara att glömma. Bara laddningstiderna på sidor som aftonbladet, med all dess flashgrafik, bilder och skit, gör att man inte orkar kolla svenska nyheter.

Får i massor

Slakten sker på stället

Barn, blod, tarmar och fårhuvuden

En otrolig variation av potatis

En småtting hjälper mamma

Hästfett ska tydligen bota alla möjliga sjukdomar

Vare sig man bara har lite att sälja åker man till marknaden

Småindustri (lägg märke till symbolen mellan skyltarna)

Tävling: Var ligger den amerikanska militära anläggningen i Sverige?

Vi har fått höra att de genom sin grupp "Surveillance Detection Unit" driver spioncentraler i olika lokaler i Stockholm men var ligger den mer rejäla anläggningen som Catherine Lutz beskriver i förordet till boken, "The bases of Empire". Vi utlyser härmed en tävling och mycket fint pris kommer att utdelas till den som kan lokalisera den amerikanska "militärbasen" i Sverige.

Resa i Peru, III

Avslutande reflektioner kring Lima

Hej igen.

Jag hade förhoppningen att skriva mer i förra veckan än vad jag gjorde, men tyvärr kom en hel del saker emellan, saker som kan sammanfattas som Peru. I detta land tar verkligen allting mycket längre tid än vad man planerat och väldigt få saker går att förutse. Speciellt är det så om det är andra människor inblandade än du själv. Jag hade tänkt att gå på en massa museer, åka runt i olika stadsdelar, titta på monument och allehanda platser, samt träffa en hel massa människor som ville att jag skulle komma på besök; men mycket lite av detta han jag med under den vecka jag varit i Lima och imorgon åker jag vidare upp i Anderna. Jag hade planerat mina dagar med en aktivitet på förmiddagen, en på eftermiddagen och en på kvällen, men i samtliga fall så misslyckades mina planer. När jag bestämt att åka hem till någon för att tillsammans åka till t.ex. ett museum, så var de aldrig klara, istället bjöd de på te, gick ut och handlade, hade börjat städa huset, var inte hemma än, på väg till marknaden, etc. Bestämde man istället att träffas i innerstan, var det alltid förseningar på några timmar. Man kan ju föreställa sig svårigheterna med att genomföra militära revolutionära aktioner med kamrater som inte fostrats av stämpelklockan i generationer.

Den ursprungliga peruanska fanan, ritad av San Martin.

Lite har jag hunnit med i alla fall, bl.a. en rejäl fylla i "el barrio". Under vårt festande förklarade mina nyfunna vänner att Lima är som två länder, ett där folket bor och som överallt ser ut ungefär som området där jag bor och ett annat land nära kusten vid Miraflores, San Isidro, Barranco, Magdalena och delar av Chorillos, där de rika bor. Jag fick sedan möjlighet att se dessa områden. Jag däckade tyvärr ganska tidigt i min säng och vet inte riktigt hur jag kom upp för den smala trappan utan räcke utan att slå huvudet i det låga taket (jag har slagit mitt huvud så många gånger). Tydligen blev det slagsmål och kalabalik senare på natten efter att en kille försökt sticka ut varpå hans tjej försökt stoppa honom och han svarat med att ge henne en örfil. Efter det hade det blivit kaos.

När vi skulle köpa öl så trodde jag i min enfaldighet att butikerna var stängda eftersom alla i området hade galler för ingången, men tydligen är det så att de alltid har det. Man ropade helt enkelt in i butiken efter ägaren som sedan tryckte ut ölen genom springorna i gallret. En annan butik upptäckte man genom att det satt ett klistermärke med reklam för Sublime (ett chokladmärke) på den frostade fönsterrutan. När man knackade öppnades en litet fönster och man fick säga vad man ville ha.

Jag har ju lovat innan att berätta om trafik och transporter, så here we go! Trafiken i Lima är fruktansvärd, överallt är det taxibilar som tutar, överallt minibussar, s.k. combis, vars konduktörer skriker ut destinationer, nästan ingenstans finns det några ordentliga hållplatser, ingenstans bryr man sig så mycket om trafikregler och överallt gäller "störst går först"-logiken. Jag höll själv på att bli överkörd ett antal gånger då jag trodde att grönt betydde att jag fick gå eller att övergångsställe var till för gångtrafikanter. Man tar sig fram i Lima huvudsakligen genom combis eller buss, de ägs privat men kör utefter en rutt etablerad av storkommunen Lima. Det kostar ungefär 3,50 SEK att åka från Limas centrum ut till de avlägsna förorterna, med prisreduktion för skolungdom och studenter. Man fyller dessa verkligen till max och ibland kan man knappt andas eller röra sig. Dessutom har de inte särskilt stort benutrymme, så är du längre än 170 cm får du problem att sitta utan att antasta grannarna; men takhöjden är än värre, så står du får du räkna med att stå med huvudet lutat i 90 grader och med böjda ben. Man tar i Peru frågan om säten för personer som har svårt att stå, såsom gravida, gamla, handikappade, etc. på mycket större allvar än i Sverige. Likaså så tillåts det absolut inte att barn sitter om det finns vuxna som inte har sittplats. Konduktörer skriker till ungarna att resa sig om de inte självmant gör det. Rangordningen utgår ifrån vem som betalt mest. De under 5 får sitta i förälderns knä, skolungom får resa sig för studenter, studenter för fullt betalande och alla måste resa sig för de som har svårt att stå. Vid sidan av combis och bussar finns det autos eller collectivos, som kör längs bestämda rutter men som är vanliga personbliar. Dessa kostar dubbelt gentemot combis. I dessa har jag åkt med åtta andra personer, 3 fram, 4 bak, och två i bagageutrymmet. Dessutom finns det taxibilar som kostar vad ni kommit överens om. Här finns det risk att bli ordentligt lurad (liksom i Sverige). När jag kom fram till Peru, efter all skit på flygplatsen, så omringades jag av taxichaffisar som ville att man skulle åka med dem. Alla var måna att visa upp sin flygplatskreditering och varna för faran med att söka andra bilar. Vissa började handgripligen dra i mitt bagage och peka mot sin bil. Eftersom jag blev kanska ställd låtsades jag att jag inte kunde spanska och slet mig vidare. När jag träffat den som skulle möta mig och chaffisarna såg det omringade de istället honom. De sa 100 soles, han sa 50, de började sänka det lite, men han höll fast vid 50. Tillslut spelade de förbannade och stack därifrån. Jag blev lite orolig att vi inte skulle få en taxi, dessutom var jag trött, och tyckte att 20 soles (45 SEK) hit och dit spelar väl inte så jävla stor roll, men mitt sällskap sa till mig att ta det lugnt och vänta. Och mycket riktigt, snart kom det fram en kille som stått vid sidan av och viskade OK, 50 soles. Bilen var precis en sådan som de varnar för i turistbroschyrerna (kidnappningar är tydligen ganska vanliga). Ingen taximärkning, inget bolag, bara en kille med en Audi 80 som körde svart. Hade jag inte åkt med folk uppväxta i Lima hade jag nog känt mig mer osäker. Chaffisen sa till oss att låsa alla dörrar eftersom ungdomsgäng brukar attackera bilar och rycka bagage (och personer) i farten. 30 minuter senare var vi framme utan incidenter. I efterhand kom jag på att det var en ganska dyr resa. Senare åkte jag en lika lång resa för 13 soles med en chaufför som jag fick telefonnumret av och som körde mig när jag behövde.

Nu höll jag nästan på att glömma mototaxis, små trehjuliga motorcyklar som kör lokalt i bostadsområdena och El Metropolitano, som är en busslinje(som delar sig i två i centrum) tillhörande storkummunen med egna filer i vägbanan som kör expresstrafik. Dessutom kan jag tillägga att privatbilismen är väldigt begränsad i de flesta delarna av Lima. Har du ett fordon så är det framförallt ett produktionsmedel. Med detta sagt innebär det på intet sätt att det är lite bilar. Enligt hörsägen öppnade Fujimori upp privatbilimporten från Europa och USA, vilket översvämmade Lima med gamla bilar, i de flesta fall sådana som aldrig hade klarat av en besiktning i Europa. Många av bilarna saknar all avgasrening och ibland är bilarna så sönderrostade så att de har fäst stora plåtar och förstärkande metallkonstruktioner för att de helt enkelt inte ska ramla sönder. Ibland stannar bilar mitt på vägen, med en symfoni av tutor som följd. Tydligen ska Toledo förbjudit importen, medan Alan Garcia nu öppnat upp för import av gamla motorer, men inte av hela bilar. Jag vet inte om allt detta stämmer men en sak är säker, tillgången till bil eller annat fordon gör att fattiga människor kan tjäna några soles och hålla sig på svältgränsen om de arbetar större delen av dygnet. Helt plötsligt blir det deras eget ansvar om de inte har mat för dagen, det är ju bara att arbeta mer, ragga mer kunder. Det är fullständigt överbelamrat med taxibilar, du behöver aldrig vänta mer än någon minut var du än är och förarna är alltid desperata efter körningar. Den fria företagsamheten inom transportbranschen har ju ökat lavinartat och det innebär ju tillväxt enligt herrar nationalekonomer, men folkets elände, fysiskt och psykiskt, ökar med samma hastighet och ingen förändring har åstadkommits som verkligen utvecklar landet (om man inte ser smogg och rosthögar som utveckling).

Lägger upp lite bilder som jag tagit. Tyvärr har jag inte mycket från de mer slitna kvarteren p.g.a. olämpligheten att gå med kamera där. Imorgon åker jag som sagt upp i Anderna så detta var nog allt om Lima.

Plaza 2 de mayo. Perus motsvarighet till Norra bantorget, med CGTP-borgen i mitten.

Ute på öarna i fjärran låg det beryktade fängelset El Fronton. Vår taxichaufför berättade att "där satt politiska fångar och där mördade Alan Garcia arbetare, bönder och studenter under sin första regeringsperiod i en stor massaker"

Miraflores, ett annat land, präglas av pengar och en till befolkning som till största delen har sina rötter i Europa (utom tjänstefolket). Den peruanska överklassen har fler lyxrestauranger och märkesbutiker än vad jag någonsin sett i Sverige. MG, Porsche och andra sportbilar har alla egna butiker i eller nära området. Du kan köpa alla typer av europeisk ost och alla fina viner från Frankrike.

Lyxhotell i Miraflores

Lustig religiös konst. Tydligen så kan även oskulder amma.

Varför trampar madonnan på de tjocka barnen?

Våldsbejakande extremism?

"Att ett avgörande skulle kunna åstadkommas genom de militära luftoperationerna förefaller nu mer avlägset. När USA reducerat sitt deltagande har ju detta dessutom medfört en tämligen betydande nedgång i kapacitet. ...
Det är viktigt att de är tydliga med att det inte finns någon framtid för Khaddafi och hans närmaste familj i Libyens politik." -Ur imperialisten Carl Bildts blogg "Alla dessa dagar".

Det står utom allt tvivel att Carl Bildt här öppet deklarerar att han medverkar till försök till mord på en statsledare och hans familj i ett främmande land. Man skulle vilja göra en opinionsundersökning. Är det ok att utrikesministern använder JAS-plan för medverka till mörda en statsledare och hans familj i ett annat land? Tro inte på opinionsundersökningar, som man frågar får man svar. Folket i Sverige är inte genomruttet, imperialistälskande. Tvärtom, i takt med att allt fler får det sämre finns det allt bättre förutsättningar att skapa opinion mot hela den imperialistiska ordningen, krigen och förtrycket. Det våras för solidaritetsarbete, allt hänger på oss, hur hårt orkar vi arbeta? Och kom ihåg "att dö för förtjänst det väger lätt som en fjäder. Men att dö för sitt folk det väger tungt som en sten".

____________________________________________________


Är det ok att utrikesministern använder JAS-plan för medverka till mörda en statsledare och hans familj i ett annat land?

TRYCK:

Kamrat Norah, till minnet av en revolutionär kämpe

Deyanira Augusta La Torre Carrasco, föddes den 29 augusti 1945 i staden Huamanga (Ayacucho). Hon studerade på "Colegio Nuestra Señora de las Mercedes", som drevs av nunnor från Dominikanerorden i Huamanga. Där utvecklade hon kamp och mobiliserade folk mot Velasco-regimen som förnekande folket rätten till fri offentlig utbildning.

Senare studerade hon vid "Ecole Normale Supérieure de Ayacucho", där hon fortsatte utveckla kamp bland studenterna. Sina sista skolår tillbringade hon vid "Universidad Nacional San Cristobal de Huamanga", där där hon kom att influeras alltmer av marxismen.

Vid sjutton års ålder gick hon med i Perus Kommunistiska Parti, och hade rykte om sig att studera hårt med revolutionär passion och hög disciplin. Hon kom redan från början med i den den röda fraktionen som ledde kampen för inleda den demokratiska revolutionen. Hon kämpade hårt mot de krafter som inte ville inleda revolutionen som t.ex. en Jorge del Prado, Sotomayor, och mot Patria Roja-gruppen som var en annan grupp inom PKP som inte vill inleda.

Hon dog i strid och är idag ihågkommen i Peru bland folket som ett exempel på någon som självuppofrande ger sitt liv för att tjäna folket.

En resa i Peru, del II

Limas utkanter

Nu sitter jag hemma hos en familj i Limas utkanter. Förorten jag bor i, som är en del av kommunen San Juan de Lurigancho, är bebodd av människor med små ekonomiska resurser. En stor del är arbetare, en liten del är "yrkesarbetande" (dvs folk inom förvaltning, polis, lärare, etc.) men majoriteten sysslar med allehanda försäljning. Kommunen är den största i Lima och har enligt folkräkningen som genomfördes 2005 över 800 000 innevånare. Antagligen har den siffran ökat då inflyttningen till Lima fortsätter och då antal barn per familj är högt. Lima är fuktigt och  dessutom kallt vid den här årstiden och solen tittar väldigt sällan fram (jag har ännu inte sett den) pga den kombination av dimma och avgaser som ständigt omger staden. När man lägger sig på kvällen tar det lång tid att bli varm då lakanen har sugit upp fuktighet från luften och känns klibbiga och kalla. I huset som jag bor i finns ingen värme och dessutom saknas tak på delar av den understa våningen och en uppgång till taken från andra våningen gör att det är omöjligt att bevara värme i huset. Dock har de faktiskt varmvattenberedare, men den är endast inkopplad till duschen.

Utsikt från taken. Dimma och avgaser gör att man inte ser många hundra meter, allt omges av en något kvävande dis. Bosättningarna växer upp på alla områden där marken är tillräckligt stabil att bygga på.

Varmvattenberedare och grannarnas tvätt. Limas utkanter förefaller ha utsatts för kraftiga bombanfall. Inte ett hus är färdigbyggt och väggar av tegel utan murbruk är vanligt förekommande

Fattigdomen är tydlig överallt och folk lever väldigt mycket för dagen, man vet inte vad man kommer att ha imorgon. Samtidigt är företagsamheten sprudlande, nyliberala tänkare måste tycka att det är ett paradis. Den borgerliga idén om att handel skapar välstånd visar med all tydlighet sin falskhet i dessa förorter, där fattigdom och handel går hand i hand, och där det produktiva arbetet som skulle kunna utveckla landet är satt på undantag. Ett vanligt sätt att försörja sig på är att köpa t.ex. tuggummi eller cigaretter i affären i paket och sedan sälja cigaretterna eller tuggummina en och en i ett gathörn på en liten kärra. Affärerna själva köper i större affärer och de större affärerna köper på "Mercado mayorista" (grossistmarknaden) i Limas centrum. Familjen jag bor med består av ungdomar och deras partners, mamman är i USA och jobbar och pappan är frånvarande. De har utvecklad en liten produktion hemma av håvar och andra akvarieprodukter som de tillverkar vid köksbordet och sedan säljer från en vagn på den lokala marknaden. Deras arbete börjar när de själva vill, men tar aldrig slut. I Peru äger de flesta sina hus och har inga kostnader för banklån och annat, förutom en hatad fastighetsskatt. Arbetet blir således en jakt på pengar för att klara av de dagliga inköpen, och eftersom det oftast saknas pengar köper man i små förpackningar. Tandkräm i minituber, cigaretter en och en, små påsar med kaffe (25 gram snabbkaffe), äggen ett och ett, huvudvärktabletter a styckpris, etc. Arbetet ter sig dock vara en mer naturlig del av livet än i Sverige, och att den alienerade människan inte skapats fullt ut ännu kan upplevas som ganska trevligt om man inte drar sig till minnes att det också är en konsekvens av samhällets efterblivna och halvfeodala karaktär.

Våra grannar har det sämre än oss, hålet i taket leder rakt in i köket och taket i övrigt ger inte mycket skydd mot regn.

Lima växer upp på bergkanterna.

Verkstad där man lagar bilar (bilparken är gammal) och motorcyklar, samt tillverkar galler till fönster och dörrar.

Nu ska jag åka in till centrum för att kolla på marknaden vid Gamarra, La Victoria, där man enligt uppgift kan köpa de billigaste kläderna i Lima, men där man helst inte ska vara efter att mörkret har lagt sig. Tillsammans med Barrios Altos och Callao ska det utgöra det ställe som är farligast vad det gäller rån, kidnappningar och annan kriminalitet. Jag tar inte med mig kamera och kommer bara att ta med mig kontanter, så om jag blir rånad så ger jag bort det jag har. Tror inte att rånarna har några större intressen av att skada en "gringo", det skulle bara öka risken att polisen bryr sig.

Hoppas kunna skriva vidare imorgon om taxiresor och övrig kollektivtrafik.

Intressant maxad demoniseringsvideo

I detta läge vi har just nu i Peru och i världen finns det all anledning att på olika sätt uppmärksamma Ordförande Gonzalo för att på det sättet bygga upp ett intresse för hans situation, gärning och skrifter. Videon ovan har nyligen lagts upp här på en peruansk generals hemsida. De har lagt på lite skräckfilmsmusik och de skyller honom för alla som de själva har dödat genom att plundra, bränna och mörda sig fram genom Anderna men det som är roligt dock är att få se lite av universitetsmiljön i Ayacucho. Hans före detta arbetskamrater vågar dessutom uttala sig uppskattande om honom.

Äntligen ett par skarpa ögon i Peru

Vi har länge saknat någon likasinnad som kan rapportera direkt från Peru. Nu har vi äntligen den möjligheten med den kamrat som just nu befinner sig i Peru och kan ta bilder och rapportera om vad som händer. Vi som stöder den demokratiska revolutionen i Peru och som anser att Perus Kommunistiska Parti är den kraft som kan genomföra den är mycket oroliga över utvecklingen i Peru. Varför? Därför att det har blivit allt mer uppenbart att olika grupper som har övergett revolutionen och kallar sig maoistiska har fått stort inflytande på olika håll:

1. I huvudstaden och i flera andra städer, har gruppen Movadef som stöds av regimen fått bl.a. inflytande vid universiteten. De predikar "fred och försoning" och lever på själva påståendet att Ordförande Gonzalo också skulle övergett alla principer och predikar att man skall lägga ner kampen . De har bildat flera dagskravsorganisationer som kräver olika saker.

2. José-gruppen i Ayacucho, har flera hundra gerillasoldater. Ledningen som antagligen har haft kontrollen sedan 2003 anser av Ordförande Gonzalo är "terrorist" och folkkriget utvecklades "trots" honom och "terroristen" Feliciano. De sprider också påståendet att Ordförande Gonzalo är en "förrädare som förespåkar fred". De verkar numera helt klart att han och hans bror angav kamrat Feliciano som ledde Perus Kommunistiska Parti efter Ordförande Gonzalo och som plötsligt greps 1999. De förespråkar en politik som leder fram mot att sluta fred med den "interna" klassfienden dvs. de vill inte göra slut på godsherreväldet och dela ut jorden till bönderna. Istället vill de samla alla krafter för ett förment "nationellt motståndsfolkkrig". Vilket i sig är en motsägelse eftersom USA inte kommer att intervenera allt mer om man inte utvecklar folkkriget vilket kräver att man reser bönderna just genom att dela ut jorden till "dess brukare".

3. I Huallagadalen genomför Artemio (Julio) aktioner för "tvinga" regimen till en "politisk lösning på kriget". Han tog över ledningen för Perus Kommunistska Parti efter att kamrat Feliciano greps. Han leder också ett antal gerillasoldater och genomför då och då militära aktioner. Enligt uppgifter greps Artemio och hölls fången ett tag och släpptes sedan. Därefter börjande han aktivt predika att man måste lägga ner kampen.






Hur står det då till med de kamrater som vill fortsätta kampen. Vi vet inte exakt hur läget är men återkommer till detta.

En resa i Peru, del I

Flygplatsen

Min första dag i Peru började ganska sent på kvällen. Flyget som skulle ha anlänt till Lima kl 18 var några timmar försenat redan från Amsterdam och de olika instanserna man skulle passera innan man kom in i landet gjorde att man inte kom ut ur flygplatsen förrän mer än en timme efter att planet landat. Jobbigt, stressigt och fullt av människor som inte skäms för att ta alla chanser att tränga sig.

På flygplanen kunde man urskilja fyra grupper av människor. De två största var dels turister, varav de flesta skulle till Macchu Picchu som firar 100 år sedan det upptäcktes, och dels hårt arbetande peruaner som slitit som städare, diskare, trädgårdsmästare, jordbruksarbetare, etc., och som var på väg hem med resväskorna fulla av presenter till släkt och vänner. En tredje grupp var de som reste i tjänsten, alltifrån grupper av nunnor, affärsmän, till italienska volleybollspelare. Den sista gruppen var peruaner från den yppersta överklassen som hade semestrat i Frankrike och Italien (jag tjuvlyssnade på dem medan vi satt i vänthallen). Alla i denna grupp satt med sina laptops och jämförde foton och var och en hade dyrare klockor och kläder än någon jag känner.

För att gå tillbaka till flygplatsen i Lima. Innan man ska in i landet måste man fylla i två formulär, ett till den peruanska migrationsmyndigheten (där man för övrigt informeras att det kan leda till fängelse att utnyttja barn sexuellt i Peru) och ett till den peruanska skattemyndigheten I det förstnämnda skulle man fylla i sina personuppgifter, passnummer, var man skulle bo, anledningen till besöket (där förövrigt turism och besök var två olika saker) och ange hur länge man skulle stanna. Det andra formuläret skulle man fylla i om man hade något att deklarera som män behövde skatta för, vilket inkluderar om man har mer än en kamera, ett tv-spel, mer än en laptop, växt eller djurprodukter och en hel massa annat, bland annat om man tar in mer än ett visst antal kontanter. Det mest udda inslaget var att det är förbjudet att ta in någon dryck som kallas för ”Pisco” från utlandet, med en tydlig hint åt Chile.

Vid flygplatsen måste man sedan passera passkontroll, migrationskontroll, vänta på väskor, för att slutligen bli påhoppad av SUNAT, skattemyndigheten, för att de ska röntga utvalda personers väskor (och självklart blev man utvald) så att de kan kolla att man inte har några extra kameror eller annat som man måste skatta för. Total frihandel för storföretagen, men raden utanför SUNAT-kontoret av vanliga arbetande människor som var tvungna att betala straffskatt växte i samma takt som min irritation över att det ska ta mer än en timme att komma ut er flygplatsen.

Nu fryser jag som en hund, fukten och kylan på natten gör det svårt att hålla värmen sittande vid datorn. Det blir väl att krypa ner under alla lager av filtar som min värd har tillhandahållit och försöka somna. Vad gäller taxiresa och boende återkommer jag om när jag fått upp värmen, förhoppningsvis med lite bilder om jag kan få tag i en USB-kabel..

Manifestation idag: 19 ÅR AV ISOLERING OCH KAMP. INGET GLÖMT INGET FÖRLÅTET. FÖRSVARA ORDFÖRANDE GONZALOS LIV!

Innehållet i flygbladet som delades ut idag:

LÄR AV ORDFÖRANDE GONZALO OCH FÖRSVARA HANS LIV!

I mer än 19 år har dr Abimael Guzman, mer känd som Ordförande Gonzalo, suttit isolerad i en minimal fängelsecell i Peru. Hans ”brott” är hans orubbliga kamp för folkets befrielse från ett uråldrigt och benhårt förtryck. Ordförande Gonzalo, som är gammal och sjuk i bl.a. psoriasis har under alla dessa år fortsatt kämpa väl medveten att bara folkets seger i hela landet kan ge honom friheten åter.

Under dessa 19 år har den peruanska regimen, kontrollerad av USA-imperialismen, vägrat låta folket få höra hans röst. Regimen påstår, passande nog, att han predikar att man skall sluta kämpa. Detta är så klart deras högsta önskan, men sedan talet han höll den 24:e september 1992, då han manade till fortsatt kamp, har han inte fått tala fritt inför världen. De politiska grupper som spelar med i deras spel och sprider fiendens önskningar att kampen skall läggas ner: Movadef, José- och Artemiogruppen, visar alla i praktiken att de har gått över till fienden.

USA-imperialisterna är övertygade om att de måste smutskasta upprorsrörelsers ledare och deras ideologi[1] för att kunna besegra dem. Vi vill därför göra klart att även om de efter tortyr lyckas knäcka någon ledare kan de aldrig ta ifrån oss lärdomarna från deras handlingar och  skrifter. Ingenting kan få oss att sluta ropa:
Lär av Ordförande Gonzalo! För detta ändamål har vi byggt en ny hemsida som heter: 

www.presidentegonzalo.org

Vi skall aldrig tillåta att han som har lett Perus folk i kampen mot förtrycket och inspirerat miljoner människor falla i glömska.

Slutligen en allvarlig uppmaning till alla som vill se ett slut på förtrycket i världen att ta honom som exempel i kampen och studera hans skrifter.

19 ÅR AV ISOLERING OCH KAMP

INGET GLÖMT INGET FÖRLÅTET

FÖRSVARA ORDFÖRANDE GONZALOS LIV!

Stödkommitteerna för den demokratiska revolutionen i Peru (SKDRP)     

10 september 2011

---

[1] Department of Defense, United States of America, National Defense Strategy, juni 2008, s 9. 

YANKEE UT UR MELLANÖSTERN! PKP

Libyen: 20 000 döda, 8 000 flyganfall, folk utan löner, städer utan vatten och elektricitet

Det kan kännas hopplöst att försöka presentera en motbild när finanskapitalets propagandamaskineri sätter igång. Hela den enorma apparaten av tankesmedjor, lobbyister, partier, tv, radio, tidningar trummar ut samma sak: ANFALL! ANFALL! DIKTATORN MÅSTE DÖ! Rösten är så kolossalt unison i de krigförande länderna att man får intrycket att NATOs ledning kan diktera exakt vad som skall stå i tidningarna (så är det naturligtvis inte, trots allt).

Natos nya regim hävdar att 20 000 har dött. Nato hävdar själv i en rapport från den 2a september att de har genomfört 21 200 operationer varav 7 958 flyganfall.  Det fruktansvärda resultatet av detta får naturligtvis inte se i imperialistmedia. Ryska, persiska och kinesiska källor publicerar däremot en hel del (monopolkapitalisterna i dessa länder förlorar på kriget).

När Barbie och Ken står på något säkrat hotelltak och rapporterar om hur "friheten" vinner nya segrar samtidigt som världens mest avancerade krigsmaskin spränger folk i luften känner man för att kasta ut teven genom fönstret.

NATO kämpar hårt med den psykologiska krigföringen. Här är en 

bild som finns på ett flygblad som de sprider i Libyen.

Visste du att USA har en mordpatrull på 25000 man?

Visst är det fint, den stora "demokratin" som för krig, direkt eller genom ombud över hela världen, suger själva blodet ur majoriteten av jordens länder, underhåller ett världsomspännande nätverk av torteringsstationer  har också ett gäng gossar som har rätt att åka till främmande länder och avrätta politiska fiender.

"The president has given JSOC the rare authority to select individuals for its kill list — and then to kill, rather than capture, them. Critics charge that this individual man-hunting mission amounts to assassination, a practice prohibited by U.S. law. JSOC’s list is not usually coordinated with the CIA, which maintains a similar but shorter roster of names."


Så skrev Washington post i förra veckan. I samma artikel finns också en helt otrolig interaktiv applikation där man kan se vilka delar av deras enorma statsapparat som gör vad. Här nedan är en printscreen på vad man kan få fram i denna. 

I rutan ovan står det att 18 av 25 statliga organisationer i USA genomför psykologiska operationer som innefattar: "skapande och spridandet av meddelanden via flygblad, högtalare, radio eller TV. De nya "influens operationerna" innebär skapande av websidor och användning av sociala media för att öka USAs inflytande både öppet och dolt, man genomför också separata hemliga aktiviteter som innefattar att influera, bedra och perceptionsstyrning."

Jodå, "försvarsmakten" vet vad det handlar om

"Tillgång på energiråvaror kommer sannolikt att vara en viktig faktor i den globala säkehetsordningen. Energi är starkt förknippad med ekonomisk utveckling och en växande världsbefolkning kommer ytterliggare förstärka konkurrensen om energitillgångarna, framför allt mellan Nordamerika, Kina, Indien och Europa."

Energisäkerhet: syntes och sammanfattning av ett tvåårigt forskningsprojekt för Försvarsmakten.