Aftonbladet tar täten i förberedelserna för ett krig mot Syrien

USA och imperialistmakterna i Europa är skickliga på att använda media för att lägga de opionsmässiga grunderna för krigen som de utvecklar. Tanken är att det är svårt att föra krig om man har opionen emot sig. Därför måste de se till att rätt "information" förs fram genom sina kontakter i media. Detta kallas perceptionsstyrning. Syrien är ett land som har stått imperialistmakten Ryssland nära och som nu med våld skall öppnas och underkastas amerikanskt och eurpeiskt finanskapital. I Wallstreet journal sprider nu Pentagon att de måste göra något åt alla massförstörelsevapen i Syrien. Jag förmodar att ingen har glömt upptakten till markockupationen av Irak?

Läs der Spiegel: Nu kommer gamarna! Libyen vidöppet för imperialistisk utplundring!

Det uppskattas att "mellan 30 till 50 (tyska företag) var aktiva i Libyen före kriget. Men det var ett svårt land att göra affärer i. Statsägda företag dominerade de flesta områden och regleringar var i bästa fall "rörliga" under Kadaffis ledning. Några företag vänta fortfarande på betalning ..."

Efter otaliga bombanfall så cirklar gamarna över röken från de förbrända kropparna. Tyska de Spiegel skriver om att "Europeiska företag hoppas på storaffärer i Libyen". Var kommer vinsterna att hamna? Hur skall desa affärer finansieras? Imperialisterna (i USA, England, Tyskland, Frankrike, Italien, Sverige mfl) hoppas nu att de största oljetillgångarna i Afrika och det libyska folket som tar upp oljan skall betala alla nya feta kontrakt. Libyen var redan före kriget ett land med kraftigt imperialistiskt inflytande men är det inte uppenbart att kriget har gjort problemet sjufallt värre? 

Något om bakgrunden till kriget

När folk säger att "de bara vill åt oljan" i Libyen så visar det att många är på det klara med det grundläggande förhållande som utlöst kriget. USA har den s.k. "energisäkerheten" som vägledande doktrin för sin utrikespolitik. Den går ut på att USAs politiska makt och ekonomi hotas om inte de har kontrollen över oljekällorna och transportrutterna till USA och att de därför måste förinta eller oskadliggöra varje hot mot dessa intressen. Den fruktansvärda konsekvensen av detta förhållande ser vi idag i Irak med ett land i ruiner, 100,000-tals dödade och miljoner flyktingar.

*Central command leder USAs militära styrkor i centralasien
"*Central command:s grundläggande uppgift var från början uttryckt i Carter Doktrinen från den 23:e januari 1980, som stadfäste flödet av olja från Persiska viken som ett livsviktigt intresse för USA. Man hävdade att detta intresse hotades av den Sovjetiska ockupationen av Afghanistan (som började i december 1979) och den närmast simultana uppkomsten av den islamistiska regimen i Iran. President Jimmy Carter sa till kongressen att Washington kommer att använda "alla tillgänglig medel, inklusive militär styrka" för att oljan skall fortsätta flöda." (Blood and Oil s 3, Michael Klare)

Angreppet på Libyen är en fortsättning på detta förhallande, den imperialistiska ekomomins beroende av olja och de enorma profiter som kan hämtas i de länder som har mycket av den. Carterdoktrinen har utökats och de säger numera att "afrikansk olja är av nationellt strategiskt intresse för oss" ... "och den kommer att bli allt mer viktig". (Blood and Oil s 143, Michael Klare)

"Olja ger styrka till militär makt, nationers kassakistor och internationell politik". Olja "betämmer välståndet, ett lands säkerhetsläge och makt för dem som har denna livsviktiga resurs, och tvärtom för dem som inte har den.".
(a.a. s 9. Ur föreläsning som hölls på USAs utrikesdepartement, 2002)

Har hört ni talas om väpnad strejk?

I Peru Kommunistiska Parti (PKP) har man enats om att man använder fyra olika kampformer under den demokratiska revolutionen; gerillaaktioner, sabotage, sellektiv tillintetgörelse och väpnad agitation och propaganda. PKP har även under kampens gång utvecklat en femte och ny kampform som när den används innnehåller de fyra andra kampformerna- det är de väpnade strejkerna. För att uttrycka sig enkelt så kallar man till storstrejk inom ett område samtidigt som folkarmén genomför aktioner inom området. PKP har flera gånger kallat till väpnade strejker i Lima och andra regioner, ett särskilt kraftfullt exempel på detta är den väpnade strejkern som genomfördes 22 och 23 juli 1992 i Lima. Folkets revolutionära försvarsrörelse, som är en av PKPs massorganisationer för arbetet i städerna, kallade till den väpnade strejken i en proklamation som framförde 22 ekonomiska och politiska krav. PKP menar att man alltid måste förbinda dagskravskampen med de överordnade målen och de ställda kraven utformades med detta i beaktande.

Den väpnade strejken reste 10 000 personer som tillsammans med avdelningar ur Folkets Gerillaarmé genomförde kraftfulla angrepp på polisstationer och arméns militära stationer. Man använde bilbomber mot regeringsbyggnader, stora fabriker och banker (PKP gör allt för att se till att personer ur folket inte skadas vid sådana aktioner). Den väpnade strejken var kraftfullast i slumkvarteren men man genomförde samtidigt aktioner i resten av landet. I Mantarodalen blev högspänningstorn sprängda i luften och  även banker och stora företag sprängdes i luften på andra ställen. I rika imperialistiska länder blir en del gärna illa till mods när de hör att elförsörjningen rubbas. För att förstå detta måste man väga vinsten av att den reaktionära armén och den gamla statens funktioner blir allvarligt störda mot att en del personer ur folket får problem i sin vardag. En mycket stor del av folket i en del områden har inte tillgång till el och de störs följdaktligen inte mycket av att elen försvinner.

En peruansk tidning menar att revolutionärer kallade till väpnad strejk i Puno i Peru i Juli i år. Vi har inte undersökt frågan så uppgifterna skall tas med stor försiktighet.

Den nya maktens uppbyggande i städerna och slaget om Raucana. DEL 3.

Ett massmöte hölls där två representanter från Fujimoris Cambio90-parti (Fujimori var Perus president från 1990 till år 2000) deltog för att erbjuda förhandlingar men folket beslöt att fortsätta kampen. Det kungjordes att Isola (jordägaren som ägde ett område kring Raucana) hade en blodsskuld till folket och att det aldrig skulle kompromissas och folk strömmade hela tiden till från bostadsområdena i närheten.

Den 9:e augusti var alla beredda att bekämpa vräkningen och jordägarens fabriker utsattes för väpnade aktioner i form av ett bombattentat genomfört av FGA (Folkets Gerillaarmé), detta gjordes för att sätta press på dem att dra tillbaka vräkningsorden men det gjorde de inte.

Den 5 september trängde 1500 soldater ur de reaktionära väpnade styrkorna in och övertog Raucana efter hård kamp, men PKP mobiliserade åter massorna och häftig kamp fördes för att driva ut militären igen. Kampen skakade Lima och hela Peru och är till idag ett exempel på hur man kan bygga upp och försvara den nya makten i städerna.

Epilog: Perus militär byggde en militärbas i Raucana för snabbt kunna slå ner eventuella uppror. Denna sägs sedan ha tagits bort ca 1999. Personer som varit där förra året menar dock att militären har kvar en anläggning där. 


Bilderna nedan föreställer militärer som genomför en s.k. civilaktion i Raucana och militär som patrullerar där. 

Den nya maktens uppbyggande i städerna och slaget om Raucana. DEL 2.

Vräkningsordern!

Det kom en order om att rensa Raucana men man hade förberett ett aktivt försvar och genomförde militär träning och man hade byggt barrikader och vakttorn. Perus Kommunistiska Partis högtidsdagar firades med  agitations- och propagandaaktioner och man agiterade intensivt mot vräkningsordern. Man besökte många fackföreningar och andra slumkvarter och bad om stöd. Den nationella och internationella pressen meddelades för att avslöja den gamla staten. 800 människor marscherade till Rådhuset i Vitarte och krävde att vräkningsorden skulle dras tillbaka.

Innan vräkningen skulle verkställas blev den centrala huvudvägen blockerad och alla bussars däck punkterades. Innan detta hade aktivister gått in i bussarna och förklarat varför detta skedde och man delade ut flygblad. Alla var organiserade i denna stadsdel och många var beredda göra neutraliserade tvätt vid polisen och arméns tårgasattacker och man var även beredd med täcken för att täcka över tårgasgranter. Andra stod beredda med slungor med molotovcocktails för att försvara området medan andra byggde barrikader som man satte eld på. Det blev nästan omöjligt för polisen att ta sig in. Utsiktsposter blev snabbt uppsatta och man la ut sandsäckar som gjorde dem skottsäkra. Andra grävde under nattens lopp diken tvärs över vägarna som ledde in i kvarteret, de var över en meter djupa och breda och hindrade därför polisen att komma in med fordon. Andra var stationerade på höjder för att hålla utkik och även barnen bidrog genom att bära skyltar som uppmanade soldaterna att inte lyda sina befäl. Allt detta utspelades sig under de stora paroller som prydde husgavlar och murar:

"Ingen vräkning!", 


"Massorna skapar historien!", 


"Bostad är en rättighet, kämpa för att försvara den!"

Den nya maktens uppbyggande i städerna och slaget om Raucana

Vi skrev för några dagar sedan om om olika typer av folkkommittéer som är en form av ny folklig politisk makt som måste byggas upp för att ersätta den gamla staten som förstörs under den demokratiska revolutionen. En form av politisk makt kallas folkkampkommittéer. 

Det finns många exempel på uppbyggande av ny makt i form av folkkampkommittéer i städerna. Ett exempel sådant var uppbyggandet av den nya makten i stadsdelen Raucana (se bild) i Perus huvudstad Lima (här är en artikel som är intressant, vänligen bortse från obligatorisk demoniseringsgoja). Här låg stora områden som ägdes av en byggherre vid namn Isola öde och han var inte var särskilt intresserad av området och hade inte hade brytt sig om området under många år. I detta område ledde Perus Kommunistiska Parti en jordockupation som innebär att man reser folket till att ockupera mark. Cirka 1200 personer kom dessutom från områdena runt i kring för att delta. Jordockupationen började och ett aktivt försvar organiserades. Folket beväpnade sig med enkla vapen såsom bildäck, slungor, stenar, klubbor och chilipeppar och syra. Utav tre sammanstötningar utspelade sig den första den 28:e juli 1990 och där blev polisen tillbakatvingad. I den andra sammanstötningen blev Felix Jorge Raucana dödad och stadsdelen fick bära hans namn. Senare utkämpades ett tredje slag men inte ens då var polisen i stånd att bryta Raucanas försvar.

I Rauacana upprättades ett välfungerande samhälle med mycket låg kriminalitet, brunnar grävdes med rent vatten och djuravel organiserades. Kvarteret var nästan helt självförsörjande på livsmedel på grund av kollektivt brukande av den utdelade jorden och hjälp från andra områden som bidrog trots stor fattigdom.

forts. imorgon. (visst är det så att många undviker att läsa långa texter på nätet?)

Fransk journalist: Krigshetsarna måste straffas!

"War propaganda has entered a new phase, involving the coordinated action of satellite TV stations. CNN, France24, the BBC and Al Jazeera have become instruments of disinformation used to demonize governments and justify armed aggressions. These practices are illegal under international law and the impunity of the perpetrators must be stopped."

Journalisten Thierry Meyssan visar att Andreas Malms verksamhet är olaglig enligt internationell lag:

"Now, after the Second World War, the United Nations General Assembly passed legislation to prohibit and punish such practices.

Resolution 110 of 3 November 1947 regarding "measures to be taken against propaganda and the inciters of a new war," condemns "propaganda which is either designed or likely to provoke or encourage any threat to the peace, breach of the peace, or act of aggression."

(Vi är fullt medvetna om att Thierry Meyssan inte är den bästa av källor men det hindrar inte att han har intressanta synpunkter)

"Libyendebattören" Andreas Malm borde få NATOs "Meritorious Service Medal"

I gårdagens Aftonbladet deklarerar Andreas Malm att "det är studenter och hemmafruar, ingenjörer och stålarbetare som vunnit slaget om Tripoli". Jo det är möjligt (hemmafruar?) men utgörs inte ockupantstyrkan i Irak också främst av amerikanska arbetare. Måste vi inte fråga oss vad de rörelse som vill gripa makten tjänar för syften, vilken klasskaraktär den har? Så fort man börjar rota det minsta i detta så blir svårt att hitta något progressivt eller folkligt. Låt oss nu anta att denna National Transitional Council helt och hållet är ett redskap för USA och NATO, vad spelar det då för roll att "det är studenter och hemmafruar, ingenjörer och stålarbetare som vunnit slaget om Tripoli"? Låt oss anta att det är just så, borde inte Andreas Malm då få NATOs "Meritorious Service Medal" som ges till de som har visat "initiativ och hängivenhet bortom plikterna". Fast, jag vet ju inte vad det står om plikterna i anställningsavtalet.

Arbetet med studiematerialet går vidare....

Vi har nu gått igenom nästan allt material som vi har tillgång till för att försöka ge en allmän bild av utvecklingen av den demokratiska revolutionen i Peru till idag. I kontakten med olika personer och organisationer i jakten efter mer material fick vi tag i lite bilder som är nya för oss. Bilden föreställer Ordförande Gonzalo som sätter flaggan i toppen i ett berg samtidigt som massorna stormar det. Man kan förmoda att berget symboliserar en av revolutionens målsättningar, exempelvis att förstöra halv-feodalismen.

"FÖRSÖK ATT STYRA OCH FORMA OCH ATT ÄVEN MANIPULERA OPINIONER ÄR NÄRMAST EN SJÄLVKLARHET"

Vi som sysslar med att stödja revolutionära rörelser måste vara särskilt försiktiga när vi vill återge "nyheter" och uppgifter som dyker upp på olika håll. Vi vill därför slå ett slag för broschyren nedan (lyssna även här) är ett lärorikt häfte som behandlar ett ämne som måste bli allmängods bland anti-imperialistiskt sinnade personer världen över. Om vi inte frågar oss vad olika politiska uppfattningar eller påståenden tjänar till eller vem som tjänar på dem kommer vi för alltid förbli offer i ett politiskt spel som domineras av monopolkapitalets organisationer och media.

"Väpnade konflikter förs idag med både militära och mediala medel. Att nyhetsmedierna har betydelse som instrument för opinionspåverkan är oomtvistat. Försök att styra och forma och att även manipulera opinioner är närmast en självklarhet ... . Propagandamakarens möjligheter att nå ut inte bara till hemmaopinionen och fiendesidan utan också till en större omvärld är idag bättre än någonsin genom den medietekniska utvecklingen. Propagandan utformas ofta som en naturlig del av nyhetsrapporteringen." (Kampen om det kommunikativa rummet s 4)

För att kunna börja diskutera frågan kan måste vi lära oss grundbegreppen:

PERCEPTIONSSTYRNING (perception management).
Försök att styra omvärldsuppfattningen kallas perceptionsstyrning. Det ligger i de stridande parternas intressen att se till att deras versioner av ”verkligheten” blir den förhärskande i medierna, och att olika publiker accepterar och tror på denna. Olika budskap riktas till olika målgrupper; kampen om att övertyga fiendesidans beslutsfattare, medier, och befolkning handlar främst om att få dessa att inse det lönlösa i att fortsätta kriga och ge efter.

Hur utvecklar de perceptionsstyrning i det pågående imperialistiska kriget mot Libyen?

Perceptionsstyrning, anses ha 5 olika delar:
1. MEDIEHANTERING, informationsverksamheter gentemot nyhetsmedier och allmänhet
2. PSYKOLOGISKA OPERATIONER (PSYOPS)
3. AVSIKTLIG VILSELEDNING
4. SÄRSKILDA OPERATIONER (Special Operations)
5. UNDERRÄTTELSEAKTIVITETER (Covert Action).

MEDIEHANTERING
Verksamheten inom begreppet Mediehantering eller Public Information (PI) som man säger inom NATO, syftar på civila och militära myndigheters information till, och relationer med, medier och allmänhet. Målet med PA-verksamhet är att informera allmänheten om regeringens agerande, politik och ställningstaganden. Man har insett att det behövs alternativ till öppen kontroll (censur) av medierna. Konsten att utforma budskap handlar om fingertoppskänsla där kunskap om mediernas behov kombineras med uppbyggandet av en relation med representanter för olika medier. En annan aspekt av perceptionsstyrning kallas för Public Diplomacy (PD). Därmed avses medvetna utspel gentemot medierna i syfte att övertyga. Hit räknas traditionell diplomati, presskonferenser, pressreleaser, intervjuer och andra aktiviteter anordnade för att framställa militären och den egna sidans politik i gynnsam dager. En aspekt av Public Diplomacy är beslutsfattares utspel i medier i syfte att skicka signaler till motståndaren, eller vilseleda denne om ens intentioner. Här är det viktigt att presentera och anpassa sitt budskap efter olika typer av publiker samtidigt, t.ex. nära allierade, tillfälliga partners, neutrala makter och motståndaren.

Hur ser den svenska militärens relation "med representanter för olika medier" ut i Sverige?

Skall demokrati vara en fin idé som flyger i skyarna eller skall vi fylla den med verkligt innehåll? 6 olika former av folkets makt

Perus Kommunistiska Parti (PKP) etablerade på 80-talet att man under den demokratiska revolutionen måste förstöra den gamla staten och ersätta den med ny politisk makt som kallas folkkomittéer. I dessa väljer och avsätter folket som bor inom en folkkommitté sina egna representanter, det är som vi uppfattar det verklig demokrati. Dessa har utvecklats till 6 olika former. Den 6:e formen som byggdes i städerna är särskilt intressant eftersom det är en fråga som handlar om hur man förbereder upproret i städerna efter att ha omringat dem från landsbygden. 

Demokratibegreppet som det används i allmänt i Sverige är ganska fattigt. Vi behöver en debatt om demokrati, skall det vara en princip som flyger som fin idé i skyarna eller skall vi fylla den med verkligt innehåll? 

1. Folkmaktens organisationskommitté

Detta är den typ man börjar med när man mobiliserar (ung. övertyga) och organiserar massorna för att bygga en folkkommitté. Detta sker inte öppet eftersom den gamla statens styrkor alltid försöker förstöra den nya makten.

2. Folkmaktens reorganisationskommitté

Den här formen använder PKP när en folkkommitté har blivit ödelagd av fienden och måste reorganiseras. Det kan bero på olika saker som t.ex. att den gamla staten har återfått kontrollen över ett område och försöker förstöra den nya makten eller att angivare och infiltratörer har angett de ansvariga kommissarierna för folkkommittéen som sedan har gripits eller mördats.

3. Paralellmaktsfolkkommitté

Denna typ används när den gamla makten inte har förstörts och den nya makten är i uppbyggnad och utvecklar sig.

4. Folkkommitté

Detta är en övergångsform för en folkkommitté innan den övergår till att bli en öppen folkkommitté. En del av folkkommitténs arbete är i detta läge ännu inte öppet.

5. Öppen folkkommitté

I denna typ av folkkommitté existerar den nya makten helt öppet. Som kan ses i i dokumentärfilmen People of the Shining Path som gjordes av brittisk TV (Channel 4) blev den gamla staten fullständigt bortsopad i dessa områden. Det betyder i de flesta fall att godsherrarnas jord blir utdelat till bönderna. Den gamla statens armé, polis och myndigheter fördrivs och byts ut mot den nya statens institutioner. Man bygger upp utbildnings- och sjukvårdsinstitutioner som utgår från folkets behov. Detta gör att många för första gången får lära sig att läsa och skriva. De infödda får möjlighet att lära sig spanska vilket betyder mycket eftersom de i århundraden har förtryckts, isolerats och nedtrycks av okunskap. Många har med den nya makten för första gången fått tillgång till grundläggande sjukvård, hälsosammare kost m.m.

6. Folkkampskommitte
Detta är den typ av folkkommitté som finns i städerna, där man också bygger upp ny makt, men i en mera dold form. Det beror på de stora skillnader som finns mellan stad och landsbygd. Ett typiskt kännetecken för en förtryckt nation, som Peru, är att det finns stora avsides belägna områden som den gamla staten inte har nått intresse för och därför heller inte har en stark närvaro. Dessa regioner har endast betydelse för den gamla staten om det finns mineraler eller annat värdefullt. I Peru ändrade sig detta under åren av folkkrig, så den gamla staten måste ägna uppmärksamhet åt dessa områden. I städerna däremot är bourgeoisien, kapitalet och produktionen koncentrerad och i Peru är detta huvudsakligen koncentrerat till Lima. Som en naturlig konsekvens av detta befinner sig den ledande klassen i revolutionen, proletariatet, där. Här bor även de utfattiga massorna i de stora slumkvarteren som omger staden. Det är framförallt i dessa områden där fattigdomen frodas som man bygger upp makten i form av Folkkampkommitter. Dessa har till uppgift att förbereda upproret som genomförs i revolutionens sista fas när man tar makten i hela landet.

För att förstå den nya maktens betydelse är det avgörande att förstå att det finns en ny politik, ekonomi och kultur som spirar. Man gör slut på det förhållandet att bonden var underkastad godsägaren som på en gång var lagstiftande, dömande och verkställande makt. Bönderna levde under medeltida förhållanden, produktionen var låg och arbetsdagen lång, svälten var utbredd och livslängden kort. Till detta kommer den grova rasism som de infödda är utsatta för. Med den nya staten gör man slut på dessa förhållanden och i stället blomstrar nu folkets makt, folkets ekonomi, politik och kultur. Det är utifrån dessa omständigheter som man måste förstå det enorma stöd som PKP kan åtnjuta. Det är därför som den nya staten har kunnat utvecklas snabbt och har kunnat försvaras.

Vem är Víctor Quispe Palomino?

Det har länge figurerat uppgifter i pressen (sedan 2003?) om att en viss José (Víctor Quispe Palomino) leder en väpnad grupp i Ayacucho (i Peru). Efter att ha pratat med personer som rest i området, senast under förra året, fick vi klart för oss att folket i området säger att det är just en "José" som leder gerillasoldaterna i Ayacucho. Vi har skrivit om detta tidigare och det råder inga tvivel om att denna grupp i grunden övergett kampen för den demokratiska revolutionen och leder den på avvägar. Vi hoppas att de som följer linjen och principerna från Perus Kommunistiska Partis första kongress (1988) lyckas att återta kontrollen i Ayacucho och möjligen på andra håll men det verkar som om denna grupp har haft lång tid på sig att befästa sitt inflytande och tid skola medlemmarna i sin världsåskådning. Ett av lågvattenmärkena i deras uppfattning är att de säger att "Gonzalo är terrorist". Vi undrar hur de definierar detta eller är det numera ett populärt skällsord? Vi återkommer med mer information om vad de står för.

Varning för den eritreanska "oppositionen"

Tewelde Gebreselassi som är ordförande för "en av de mer inflytelserika" oppositionsgrupperna, Democratic Alliance (EDA) menar att det "internationella samfundet" (läs:USA och andra Natoländer) måste "intervenera" i Eritrea. Eritrea är ett land som inte är vidöppet för amerikanskt kapital och som försöker närma sig imperialistmakten Kina. USA försöker att med alla medel se till att de har "vänligt sinnade" regimer i alla länder i Afrika. Regimen i Eritrea måste alltså bort. Hur stor del av Eritreas befolkning som måste dö för att stilla de amerikanska monopolkapitalisternas profithunger återstår att se. De direkta och indirekta dödsoffren vid ett imperialistiskt anfall på Eritrea kommer att kunna räknas i procent av befolkningen. Om så sker så kommer Carl Bildt slicka sig runt munnen och äta en mazarin samtidigt som han stämmer av med storebror i Washington hur kriget och media skall skötas. Kanske kan USA få igång eller inflytande över ett uppror under en pro-imperialistisk ledning också i Eritrea? Kommer bombvänstern i så fall att jubla och vad skall vi göra?  

Arbetet med studiematerialet fortskrider

Vi tagit krafttag i arbetet med studiematerialet och har nu ett rejält häfte. Det saknas dock en del vad gäller analyserna av den senare utvecklingen i Peru och vi uppmanar alla eventuella läsare som har något att bidra med att skicka material till oss (jag är optimist, peruinformation@yahoo.se) eller länkar, förslag på litteratur m.m. Vi skulle vilja läsa mer detaljerad information om den röda fraktionen, analyserande material om Humala, Palominogruppen, Artemiogruppen, Movadef, utvecklingen av de s.k självförsvarskommittéerna, förslag på bilder och statistik m.m. Vi tar tacksamt emot flygblad som spridits i Peru eller utomlands från var och en av grupperna. Utan rejäla studier kan man inte bygga upp en revolutionär rörelse. Vi har lärt oss mycket i arbetet med materialet och framför allt har vi lärt oss att vi är okunniga. Nedan en gammal bild av gerillasoldater som håller en folkskola i Peru. Mannen till vänster ser så arg ut att en trotskistisk grupp har använt bilden på framsidan av ett häfte som svartmålar Perus Kommunistiska Parti (PKP).

Flygbladsutdelning på Rålambshovs sommarfestival

Idag var var vi ute och delade ut flygblad på Latinofestivalen i Rålambshovsparken. Vi hade flygbladet endast på spanska och det gick bra eftersom deltagarna till 95% var spansktalande. Vi var där tyvärr lite för tidigt men folk strömmade till hela tiden och vi fick ut nästan alla flygblad vi hade med oss.

(Flygbladet på spanska igen i förbättrad version -Frank)
¿QUIÉN DECIDE EN TU PAÍS?
NOSOTROS CREEMOS QUE SON LOS ESTADOS UNIDOS

El imperialismo, parece que no ha abandonado el colonialismo después de la segunda guerra mundial. Ellos mantienen el control económico y militar sobre las colonias antiguas. Muchos países, han sido sometidos y saqueados con renovados métodos semicoloniales, bajo diferentes medios políticos, económicos y sociales, valiéndose de agentes profesionales encubiertos y visibles. A través de lo que llaman “apoyo” económico y otras formas, mantienen a esos países como mercados de exportación de capitales; saquean sus riquezas y chupan la sangre de los pueblos. Además utilizan a las Naciones Unidas, como instrumento para inmiscuirse en los asuntos internos de cada país, haciéndolos objeto de agresión económica, cultural y militar. Cuando no pueden dominarlos con métodos “pacíficos”, organizan golpes de estado por medio de actividades subversivas y también recurren a intervenciones armadas directas, sin importarles la soberanía de las naciones.

CÓMO RESOLVEMOS EL PROBLEMA DE LA DEPENDENCIA DE MUCHOS PAÍSES?

Tenemos que expulsar a los imperialistas y confiscar sus grandes empresas, los monopolios (estatal y no estatal), los bancos y todas las  propiedades imperialistas y poner toda la economía, al servicio del pueblo. Pues, la pobreza aumenta, el pueblo pasa hambre y es urgente evitarlo.

Tenemos que terminar el dominio de los terratenientes en el campo. Sin importar lo que dicen los medios de comunicación, comprados por el capital financiero. Millones de campesinos viven bajo la dictadura de los terratenientes en las zonas rurales, por tanto; la propiedad semifeudal debe ser redistribuida y repartida entre los que la trabajan.

Para alcanzar este objetivo, para muchos puede parecer terrible; pero tenemos necesariamente que acabar con el viejo estado capitalista y construir otro nuevo Estado.

De acuerdo a lo mencionado arriba, en los países oprimidos por los imperialistas, la primera etapa de la transformación, se llamaría Revolución Democrática, así como enseñara el Presidente Gonzalo (Dr. Abimaél Guzmán). Como sabemos, fue él, quién inició y desarrolló la guerra popular en el Perú (1980); habiendo establecido en el Primer Congreso del Partido Comunista, la Línea Política General del partido (1988) y condujo al equilibrio estratégico de la guerra popular; en tales circunstancias fue detenido (1992) y aislado en prisión bajo tierra, sin derecho alguno, no obstante su condición de prisionero de guerra y prisionero político. Hagamos causa común para defender la vida y salud del presidente Gonzalo y aprendamos sus enseñanzas.

¡LUCHAR POR LAS REVOLUCIONES DEMOCRÁTICAS EN LOS PAÍSES OPRIMIDOS!

¡CONSTRUIR EL FRENTE ÚNICO ANTIMPERIALISTA!

Debattera på Foro Comunista!

 

http://www.forocomunista.com

På detta forum debatterar diverse folk. Självklart är det många uppfattningar som figurerar i imperialistpressen som sprids via forum som detta. Men eftersom vår uppfattning är så sällan hörd i dessa sammanhang skulle de vara ett gott bidrag om flera av oss gick in i relavanta diskussioner.

EN SÅNGARES TAL.
En sång och dikt av Jovaldo
(Tryck på knappen ovan, möjligt att hela såmgen inte kommer med i "MusicUploader")

Här nedan är en dikt av den peruanske poeten och trubaduren José Valdivia Domínguez, känd som JOVALDO. Han var en aktiv sympatisör till Perus Kommunistiska Parti och folkkriget. Han var också en av de närmare trehundra revolutionärer som mördades i den massaker som den reaktionära staten,  med Alan Garcia som president, genomförde i de tre fängelserna Lurigancho, El Frontón och El Callao, den 18:e till 19:e juni 1986. JOVALDOs dikter är skrivna av en man som levde för den revolutionära kampen och som dog för den.

HABLA UN CANTOR 

Como balas de mi pecho voy a lanzar unos gritos, para que escuchen los sordos y me oigan los malditos. No he nacido felizmente con la boca clausurada, me van a tener que oír con la voz dinamitada. Qué importa cien mil pedazos vuelan aquí mis pulmones, lo importante es que me escuchen los déspotas y mandones. Yo no escribo para hacer una droga de mis cantos, no puedo acallar con risas sufrimientos y quebrantos. La Poesía no es sólo una flor bonita y bella, también es una metralla dando luz como una estrella. No he nacido felizmente con la boca clausurada, me van a tener que oír con la voz dinamitada.

(Hemmasnickrad översättning)
EN SÅNGARES TAL
Som kulor från mitt bröst kastar jag fram mina rop, för de döva att höra att jag lyssnar på de fördömda. Jag föddes inte lycklig med munnen stängd, jag kommer att få höra med rösten sprängd. Vem bryr sig om att mina lungor går i tusen bitar, det viktiga är att jag hör despoterna och diktatorerna. Jag skriver inte för att göra droger av mina sånger. Jag kan inte vara tyst till lidandet och förlusterna. Poesi är inte bara en fin blomma och vackert, det sprider också ljuset som av en stjärna. Jag föddes inte lycklig med munnen stängd, jag kommer att få höra med rösten sprängd.

En bild av läget i Peru (maj 2011)

Texten som ligger bakom denna länk är relativt färsk och ger en bild av läget för revolutionärerna i Peru idag. Bilden som målas upp är absolut inte fullständig och innehåller felaktigheter men den ger en hint om hur allvarlig situationen är eftersom politiska riktningar som vill lägga ner kampen för den ny-demokratiska revolutionen (eller leda den på avvägar) har fått inflytande på olika håll. Alla de tre riktingar som beskrivs i blogginlägget vill lägga ner kampen eller leda den på avvägar och de som fortsätter ordförande Gonzalos linje nämns inte men vi vet att de finns, dock vet vi inte hur starka de är. Vi håller inte med författaren om diverse uppfattningar, t.ex. är det tråkigt att han uteslutande anväder USA-slang och kallar Perus Kommunistiska Parti för "Sendero Luminoso". Det är ungefär som om moderaterna börjar kalla Vänsterpartiet för "nedsläckta gångvägen" och vi skulle börja upprepa det som om det vore världens självklarhet.

Vi är dock inte pessimistiska eftersom vi är övertygade om att historien kräver att de produktionsförhållanden som håller tillbaka produktivkrafternas utveckling måste bort. Den linje som kommer att lösa Perus grundläggande problem med imperialismen, byråkratkapitalismen och halv-feodalismen kommer att segra så småningom men det kräver att man fortsätter att hålla fast vid de viktiga erfarenheter som man summerade på den 1:a kongressen.

I Kina råkade revolutionärerna ut för ett stort bakslag på 30-talet. Wang Ming var en kort period ordförande för Kinas Kommunistiska Parti och hans "vänster”-opportunistiska linje ledde till att de flesta av basområdena på landsbygden bröt samman. De förlorade under denna period nära 100 % av styrkan i de fiendekontrollerade områdena och 90 % av styrkan i basområdena.

Svårigheter är utmaningar som skall övervinnas, så därför välkomnar vi dem till ännu en batalj!

Todos los diarios y periodicos de Perú: "Abimael Guzmán propuso un acuerdo de paz"

"Nosotros debemos proseguir las tareas establecidas por el III Pleno del Comite Central. ¡Un glorioso pleno!, sépase ya estan en marcha estos acuerdos y eso va a proseguir; seguiremos aplicando el IV Plan de Desarrollo Estratégico de la Guerra Popular para Conquistar el Poder, seguiremos desarrollando el VI Plan Militar para Construir la Conquista del Poder, eso va a proseguir. ¡Eso es tarea!, !Eso haremos, por lo que somos¡ y ¡por la obligación que tenemos con el proletariado y el pueblo!"
-El Discurso del Presidente Gonzalo, 24 de setiembre de 1992

Kommande flygblad: (OBS! Flygbladet kommer att översättas till spanska och riktar sig till spansktalande)
Vem bestämmer i ditt land?
Vi tror att det är USA

Imperialismen har sannerligen inte givit upp kolonialismen efter andra världskriget. De har behållit ekonomisk och militär kontroll över de gamla kolonierna och de har i många länder tvingats att ändra sin gamla metod med direkt kolonialvälde och tillgripa en ny halv-kolonial metod för kolonialvälde och exploatering genom att lita till de agenter som de utvalt och utbildat för ändamålet.

Medelst ekonomisk "hjälp" eller andra former håller de dessa länder som marknader för sin kapitalexport, plundrar deras rikedomar och suger blodet ur folken. Dessutom använder de Förenta Nationerna som ett instrument för inblandning i många länders inre angelägenheter gör dem till föremål för militär, ekonomisk och kulturell aggression. När de är ur stånd att med "fredliga" metoder upprätta sitt välde ordnar de till militära statskupper, genomför undermineringsverksamhet och tillgriper även direkt väpnad intervention och aggression.

Hur skall vi lösa problemet med att så många länder är koloniala eller halv-koloniala?

Vi måste kasta ut imperialisterna och konfiskera storföretagen, monopolen (statliga och icke-statliga), bankerna och all annan imperialistisk egendom och sätta hela ekonomin i rörelse för att tjäna folket. Fattigdomen ökar, folk svälter och det är mycket bråttom.

Vi måste också göra slut på jordägarväldet på landsbygden. Oavsett vad som sägs i finanskapitalets media så lever miljoner bönder under godsägarnas direkta dikatur på landsbygden. Den halv-feodala egendomen måste likvideras och jorden delas ut till dess brukare.

För att åstadkomma detta måste vi, hur hemskt det låter för vissa, krossa de gamla exploatörernas stat och bygga upp en ny.

Detta som beskrivits ovan är det som vi menar med den ny-demokratiska revolutionen. Den är demokratisk bl.a. för att folket kommer till makten istället för imperialisterna och deras agenter.

Vi menar att Ordförande Gonzalo (Abimael Guzman), som nu suttit i isoleringscell i 19 år i Peru under askyvärda förhållanden, har mycket att lära oss. Han var i ledningen när man drev fram inledandet av folkkriget för att genomföra den ny-demokratiska revolutionen i Peru 1980 och han ledde arbetet när man sammanfattande erfarenheterna i några viktiga dokument 1988 (1:a kongressen)..

Vi kommer att få ett slut på imperialismens välde men vi måste kämpa för det och vi som är seriösa bör studera erfarenheterna från kampen i Peru och kämpa i Ordförande Gonzalos anda.

KÄMPA FÖR DE DEMOKRATISKA REVOLUTIONERNA I ALLA FÖRTRYCKTA NATIONER!

BYGG UPP DEN ANTI-IMPERIALISTISKA ENHETSFRONTEN!

USA är själv både motor och skurk i kokainhandeln

Under 2010-2011, har det kommit 3 nya böcker på svenska som behandlar kokain. Vi har läst alla 3 och höll ett föredrag på ett medlemsmöte om ämnet. Det ökade intresset för drogen i Sverige beror antagligen på att kokain har blivit vanligare. Detta verkar ha skapat förutsättningarna och det nödvändiga intresset för att sälja 3 tegelstenar inom samma ämne på så kort tid. Intressant är att alla böckerna antyder eller påstår rakt ut att USA är inblandat i kokainhandeln. Detta verkar antagligen otänkbart för många och det kommer att ta tid att få flertalet att inse att världen är bra mycket mer rutten men också vackrare än vad finanskapitalets media förmedlar.

-Kokain: drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman av Lasse Wierup, Erik De La Reguera.
-Kokain: drogen som erövrade världen av Tom Feiling.
-Cocaina: en bok om dom som gör det av Magnus Linton. 

De är alla 3 läsvärda men Feiling är helt överlägsen vad gäller amerikansk politik och Linton bor periodvis i Colombia och har bra koll på läget där. Wierup och De La Regueras ger bäst överblick över läget i Sverige.

Kokaodling, missbruk och USAs propaganda

Colombia, Peru och Bolivia står för huvuddelen av världens kokabladsproduktion (Colombia, 70%, Peru 20%, Bolivia 10%.). Kokabladen tas från kokabusken som trivs i mager jord uppe i bergen i dessa länder. Genom att mala bladen och blanda med bensin får man kokapasta som bönderna själva kan göra, Efter det måste man raffinera pastan med andra kemikalier i laboratoium för att få kokain. Kokabladen är inte farliga att tugga, det är lite som kaffe, man blir vagt piggare och det är definitivt inte farligt. Trots detta har USA har drivit frågan om knarkklassificeringen av kokan i FN så att den skall få samma status som heroin. Det är ungefär lika logiskt som att knarkklassa kaffe.

För att förstå frågan om varför finns det en omfattande koakinhandel i t.ex. Peru så måste man fråga sig varför det finns en så stor efterfrågan på varan överhuvudtaget. Den enorma efterfrågan i USA (den ojämförligt största marknaden) finns huvudsakligen för att det existerar en enorm arbetslöshet som gör att (förenklat) folk känner hopplöshet och självmedicinerar med droger. Alltså drogmissbruket och efterfrågan beror huvudsakligen på att det imperialistiska systemet förvägrar folket arbete, det är alltså ett problem som som beror på själva systemet som inte kan lösas inom ramarna för det imperialistiska systemet. Diskussionen, om man är för eller mot legalisering, är meningslös, därför att missbruksproblemet inte kan lösas inom systemet.

USA som har det största antalet kokainmissbrukare i världen har deklarerat krig mot knarket och de har haft som politik att periodvis deklarera krig mot ett antal olika fenomen. Under åren har dessa de påstått sig utkämpa följande kamper:

Kampen mot hotet från kommunismen - fram till 1989
Kriget mot narkotikan 1989 - 2001
Kriget mot terrorismen. 2001 - 2011

Dessa begrepp är centrala i USAs propaganda och nödvändiga för att mobilisera de resurser och det opionsstöd som krävs för att föra krig mot folket som t.ex. under "Plan Colombia". Perioderna går in i varandra och propagandan om kriget mot narkotikan inleddes redan under Nixon och fortsatte under Reagan och Bush. Utrotning har sagts vara målet, en utrotning av kokaodlingarna, som sägs vara själva källan till droghandeln. De har angripit kokaodlingar med giftbesprutning och med denna mördande och extremt miljöförstörande åtgärd har de kunnat visa hemmaopionen "resultat". Enorma områden har förgiftats och de senaste 10 åren har en miljon hektar giftbesprutats (Sveriges yta är 41 miljoner hektar), böndernas odlingar av bananer och annan gröda förintas. Den ökända RAND Corporation publicerade 1994 en undersökning som visade att av 4 metoder för att bekämpa narkotikahandeln var operationer i andra länder och giftbesprutning den minst effektiva. Ändå är det det som de satser mest pengar på år efter år. Om någon regering har avvikit från förbuds- och utrotningspolitiken så bestraffas de med ekonomiska sanktioner vilket hände Colombia 1986 och landet sägs ha gått in i en ekonomisk kris som ett resultat av bestraffningarna. Numera har de officiellt gett upp utrotningspolitiken och de hävdar nu att de skall hålla produktionen på en sådan "nivå att den inte blir en samhällsfara" men den är ändå större än någonsin. De ledande politikerna i USA och finanskungarna vet att det kriget mot narkotikan i det stora hela är en bluff och tjänstemännen måste känna till det i varierande grad.

Kampen mot narkotikan är i allmänhet en täckmantel för andra intressen som imperialisterna har

Vilka är då dessa andra intressen?

1. Oskadligöra fientliga politiska rörelser.
2. Bättre kunna plundra länder på råvaror.
3. Göra länder till en bättre marknad för kapitalexport.
4. Göra länder till en bättre marknad för varuexport.

De amerikanska militära aktiviteterna under täckmanteln "kriget mot droger" i Colombia har bl.a. till syfte att skydda oljeproduktionen. Idag är Colombia den sjunde största leverantören av olja till USA och USA får idag en större andel av sin olja från Latinamerika än från Mellanöstern (1). Om det inte vore för farc-gerillan i colombia skulle en ännu större andel av oljan komma från Colombia (1). Den nordamerikanske Kongressledamoten Mark Souder säger att: "Läget är redan instabillt i Mellanöstern. Vi har mer tvingande skäl att engagera oss i Colombia än nästan alla andra delar av världen."

Oljan är fortsatt mycket viktig för den imperialistiska ekonomin, den är som själva smörjmedlet i imperialismens blodomlopp, nästan alla transporter över hela världen är beroende av olja. Den som kontrollerar oljan får också ett kraftfullt utpressningssmedel gentemot andra imperialistmakter, "om ni inte gör som vi säger så får ni ingen olja". Sådana utpressningsmetoder är, tro det eller ej, outtalat eller inte, en naturlig del i den imperialistiska utrikespolitiken.

Amerikanen Stan Goff som utbildade specialstyrkorna i Colombia sa i en intervju 2002:

"den amerikanska allmänheten fick höra, om den fick höra något alls, att utbildningen gällde narkotikabekämpning. Den utbildning jag ledde gällde allt annat än det. Den gick i stort sett ut på att slå ner uppror i moderniserad Vietnamstil. Om någon frågade skulle vi framställa det som narkotikabekämpning, men det enda vi talade om med dem som utbildade förbanden var gerillan".(2)

Maffia är ett missvisande begrepp

När de stora medierna skriver om knarkhandeln så skriver man alltid om "maffian". Men är inte det ett missvisande begrepp? I land efter land från Mexico till Honduras till Panama och Peru har USA genom CIA hjälpt till att sätta upp och konsolidera organisationer som utvecklats till repressiva verktyg och vars underrättelsekontakter i andra länder berett vägen för illegal droghandel. Det är CIA och DEA (DEA är den organisation som officiellt bekämpar droghandeln över hela världen) som utbildar och beväpnar de knarkfinasierade anti-gerilla nätverk som varit avgörande i att öppna och driva olika kanrksmugglingsrutter från Anderna till USA och Europa. Den globala kokainboomen som bara vuxit sedan 1980-talet har alltså möjligjorts tack vare USAs "krig mot narkotikan". De stater som militariserats med drogkriget som argument har ofta utvecklats till bättre knarkexportörer än de var innan resurserna kom på plats som t.ex. i Colombia och Peru och Afghanistan. Det är alltså ingen "maffia" som man brukar använda ordet, det är en verksamhet som drivs av dessa staters själva ryggrad, de väpnade styrkorna. Maffia är alltså ett missvisande begrepp eftersom det antyder att det är något främmande som står i antagonistisk motsättning till dessa stater, eller rent av hotar deras existens. Den peruanske nobellpristagatren Mario Vargs Lllosa påstår att knarkhandeln är det största hotet mot de förment "demokratiska staterna". Det är falskt. Han vet ju mycket väl att det är just militärerna i hans så kallade demokratiska stat som kontrollerar flera led i narkotikaproduktionen i Peru.

Den amerikanske ambasasdören berättar i Wikileaksdokumentet 09LIMA345 att det är den peruanska armén som sköter transporterna av den nödvändiga kemikalierna för att produktionen av kokainet och det är de som ser till att det färdiga kokainet transporteras iväg till Mexico med hjälp av sina mexikanska kollegor.

Perus Kommunistiska Parti har under åren motverkat kokabladsproduktionen genom föra en politik för att byta ut kokabladsodlandet mot grödor som gör folket självförsörjande och oberoende. USA å sin sida för ett krig mot folket i Peru som de kallar "knarkterrorister". Är det inte en smula orättvist? Det är som när gamen beskyller duvan för att äta as. Vi vet att det är ett faslkt påstående men det vet inte folket i Sverige, vår uppgift är att sprida detta så att alla i Sverige får del av den informationen. Detta syftar till att göra det svårare för USA att fortsätta sin krigöring i Peru och andra länder. Om vi lyckas förmedla detta till många här så kommer det i förlängningen att påverka opionen vilket kommer att väcka tvivel hos deras anhängare och tvivlet nederlagets gode vän.

1. Feiling, s 208.
2. Feiling, s 209.

Världsherraväldets ledningsstruktur

Ok, de har inte riktigt världsherravälde och de kommer aldrig att få det men om man ser en karta hur de har delat upp världen i olika kommando-zoner så får man lätt intrycket att de faktiskt vill styra hela världen. Om man lägger samman det intrycket med vad de faktiskt sysslar med, att upprätta militärbaser och andra militära anläggningar jorden runt så inser man att de lägger ner rätt mycket kraft för att lyckas med det också.

Någon som vill beställa ett brädspel?

En kille som heter Brian Train gjorde för ett antal år sedan ett brädspel som man fortfarande kan beställa. Det verkar som han har satt sig in i frågan och i fått grunden rätt. Av kommentarerna verkar det faktiskt vara roligt att spela. Är det någon som har en slant över?
 

"Shining Path is a game simulating the conflict between .. Maoist guerrillas and the Government of Peru. This guerrilla war started in 1980 and continues to this day. During the game the Sendero player tries to fray the fabric of Peruvian society and replace government power with his own structures."

Frank

En kommentar om vår politik

Det här var från början en kommentar men det är viktiga frågor så jag hoppas att några fler läser detta om det ligger som ett inlägg.

Folket i den mening som avses i inlägget nedan är alla utom monopolkapitalisterna, övriga kapitalister och deras närmaste anhängare. Det är klart att det varierar var folket bor men i t.ex. Stockholm så bor ju det flesta med lägre inkomster i förorter söder och nordväst om innerstan. Att "gå ut i förorten" blir ju i praktiken mer en riktningvisare att ställa emot att "vinna kändisar” eller likande. Erfarenheterna från Vietnamrörelsen spökar i våra huvuden och varje person som tar frågan på allvar borde väl fundera över vad de gjorde som bör tillämpas idag.

Vad gäller enheten så vill vi ha bredast möjliga enhet för den demokratiska revolutionens politik d v s att krossa imperialismen, byråkratkapitalismen och halv-feodalismen. Men enheten får ju inte vara principlös eftersom vi då motverkar vi vårt syfte. Alla som anser att det är rätt att göra uppror mot dessa föhållanden vill vi gärna arbeta med.

Angående Chavez och olika politiska partier i Sverige så tror jag att det är viktigt att rikta kritik och debattfokus mot idéer och inte sikta mot personer och organisationer.

För övrigt har hela debatten mot bombvänstern fört det goda med sig att, några har avslöjat sig som pro-imperialister och viktiga frågor debatteras mera än förut. På Aftonbladets kultursidor pågår ju just nu viktiga principiella diskussioner http://www.aftonbladet.se/kultur.

Jag hoppas att vi kan bidra en smula till debatten men än mer att till att organisera, det är det enda vi har att sätta upp emot imperialisterna och vi är inte särskilt bra på det än.

Frank

Vår politik: Att enas med alla krafter som kan enas, fienden undantagen

Vår politiska målsättning med denna blogg och vår kommande tidning och vår verksamhet överhuvudtaget är att bidra till det fortsatta uppbyggandet en stor anti-imperialistisk rörelse. För att besegra imperialismen på världsnivå, är det nödvändigt att bilda en bred enhetsfront (1), att enas med alla krafter som kan enas, fienden undantagen, och genomföra mödosam kamp, militär såväl som politisk. Vi har här i Sverige en mycket viktig uppgift att vara ett politiskt stöd för de anti-imperialistiska kamperna, att avslöja och på det sätter försvåra de imperialistiska krigen och krigsansträngningarna. Vi tror inte på att det viktigaste är att vinna  ”kändisar” eller vänligt sinnade riksdagsmän eller att vara en "vänlig pådrivare" i förhållande till politiska partier. Om man lägger huvudkraften på detta så blir solidaritetsarbetet ytterst svagt och den anti-imperialistisk rörelsen kan inte växa som den borde. Folket har inget annat vapen än organisationen och vägen framåt måste vara att basera oss på våra egna krafter och arbeta huvudsakligen i förorterna där folket bor. Folket, som vi uppfattar det, utgör över 90 procent av befolkningen i världen. Vi tror att arbetarna, bönderna, studenterna och alla de som vägrar att låta sig förtryckas av imperialismen vill enas sig med oss för de demokratiska revolutionerna i de förtryckta nationerna. Det är dessa som måste organiseras i byggandet av den anti-imperialistiska rörelsen.

 (1) Ordet enhetsfront som vi uppfattar det kan användas antingen i betydelsen "samlandet av de revolutionära krafterna i allmänhet" eller som den demokratiska "revolutionens tredje instrument" (1. Parti 2. Armé 3. Enhetsfront/Ny stat.)

Något om Mario Vargas Llosas bok: DÖDEN I ANDERNA

Döden i Anderna utgår från några militärer som har tagit på sig att undersöka försvinnandet av tre personer i en liten by i Anderna där de är posterade. Boken är en ganska bra propagandabok och bitvis underhållande i sina beskrivningar av personer och vidskepelse.

De fattiga infödda och revolutionärerna som är aktiva i området där militärerna är posterade beskrivs som brutala och de står för en galen oförklarlig brutalitet medan militärerna är eftertänksamma och medlidsamma med undantag för ett fåtal rötägg. En bit in i boken får man en känsla av att det finns en underliggande rasism hos författaren och ett allmänt förakt för fattiga. En fattig kvinna i "stoppade kläder" beskrivs t.ex. som en "grotesk fågelskrämma" och infödda i allmänhet framställs som fula. Föraktet kommer till uttryck genom olika karaktärer men det återkommer så ofta att man får känslan av det författarens egen uppfattning. 

En del av boken handlar om hur Folkets Befrielsearmé kommer till en by och sätter upp en folkkommitté och håller en folkdomstol. Utförligt beskrivs vilka fasansfulla grymheter revolutionärerna utsätter helt oskyldiga människor för. Det är helt rikigt att det förekommer våld under den ny-demokratiska revolutionen i Peru och säkerligen är våldet ibland brutalt. Men varför förekommer våldet och vad syftar det till och är det är det rättvist att beskriva revolutionärerna som galningar medan militärerna är eftertänksamma och goda?

Den ny-demokratiska revolutionen syftar bl.a. till att förändra produktionsförhållandena genom att dela ut jorden (som ofta ägs av en liten grupp rika knösar) till dess brukare. Det är ett urgammalt krav som bönderna ställer och som är en av de kampfrågor som man driver och som gör att folket ställer sig bakom revolutionen. Militärerna befinner sig på landsbygden för att hindra detta vilket gör att de får en stor del av bönderna emot sig direkt. Eftersom militären har folket emot sig medan revolutionärerna har folket med sig så blir militärens våld ofta till omfattande urskiljningslösa massmord och folkfördrivningar. Militärerna är på grund av dessa grundläggande förhållanden oftast inte rättrådiga och eftertänksamma, utan grymma, skoningslösa och mordiska. Om man vill ha en allmän förståelse av hur läget är på landsbygden ger författaren läsaren en skev bild.

Kvinnorna i boken verkar mest finnas till för att tillfredställa männen sexuellt. Mario har för övrigt mycket livliga sexuella fantasier som återkommer mer ofta än i någon annan bok jag läst. I samband med att han fick Nobelpriset läste de upp en av hans böcker i radio och jag slogs även den gången av hur stor del av hans berättande som upptas av sexuella fantasier. Det är naturligtvis inget fel att skriva om människors sexuella behov, snarare kan man kritisera hur han gör det. För övrigt spelar just frågan om sexualiteten en viktig roll i demoniseringen av revolutionärerna i boken som sägs hata:
"alla som super och knullar", "äktenskapsbrott, bögar, och prostituerade". Skall jag vara helt ärlig så vet jag inte i detalj hur revolutionärerna ser på dessa frågor men jag tror att några allmänna saker bör förmedlas (även om det kan tyckas löjligt):

-"Supande": Revolutionärerna dricker alkohol och man festar precis som folk gör mest och ofta rejält.
-"Knullande": Revolutionärerna kämpar för genomföra den ny-demokratiska revolutionen, huruvida folk "knullar" är inget som rör kampen för den ny-demokratiska revolutionen.
-"Äktenskapsbrott": S.k. äktenskapsbrott betraktas inte som ett brott, blandar han inte ihop revolutionärerna med katolska kyrkan?  
-"Bögar": Homosexualitet är en privatsak och de personer ur folket som är homosexuella välkomnas i högsta grad till att komma med i kampen för den ny-demokratiska revolutionen. Den macho-kultur och extremistiska ideologi som råder i den gamla peruanska armén är däremot extremt fientlig mot homosexualitet.
-"Prostituerade", tillhör de mest förtryckta delen av folket och tvingas p.g.a. fattigdom som imperialismen har skapat sälja och förnedra sig. De mest förtryckta är de som har allt vinna på revolutionen och många sluter helhjärtat upp i kampen. Att revolutionärna skulle vara hata prostituerade är helt korkat men alltid är det väl någon som tror en "stor författare".

Slutligen, förekommer monstret som kallas pishtaco i en stor del av boken, det är en mördarvarelse som suger fett ur människorna och praktiserar kannibalism. Det beskrivs som en ofta berättad sägen, de senaste årens historier i media är tydligen påhittade för att gömma just militärens avrättningar.

Frank

Kämpa i hans anda och försvara hans liv!

”Nu är de igång igen med sin personkult, det fungerar inte i Sverige, fattar de inte det?”, tänker kanske någon som råkar läsa det här. Vi har en annan uppfattning. Vi anser att man får lyfta fram ledare och deras gärningar och vi kan och vill inte låtsas som det inte behövs ledare eftersom de ny-demokratiska revolutionerna inte kan lyckas i något land utan dem. Vilket ”platt nätverk” kommer att kasta imperialismen över ända? Inget, om man får tro erfarenheterna av alla de kamper vi har läst om.

I Peru har det sedan 1980 pågått en demokratisk revolution som syftar till att göra slut på imperialismen, byråkratkapitalismen och halvfeodalismen. Ordförande Gonzalo, vars civila namn är Abimael Guzman, började redan på 60-talet att kämpa för att man skulle inleda revolutionen. Efter 12 års folkkrig greps Ordförande Gonzalo den 12:e september 1992 av de peruanska reaktionärerna under USA-imperialismens befäl. Tolv dagar senare, när Ordförande Gonzalo presenterades inför den nationell och internationell media, höll han ett tal som överraskade och skakade om reaktionärerna. I talet sa han att gripandet av honom endast var en ”krök på vägen” och att Perus Kommunistiska Parti (PKP) skulle följa de fastslagna planerna till erövrandet av makten i hela landet. Sedan det ögonblicket har Ordförande Gonzalo inte haft möjlighet att kommunicera med någon. Genom folkkriget försvaras hans liv och på internationell nivå sattes 1992 en stor kampanj i rörelse för att försvara hans liv. Folkkriget har inte stannats upp sedan dess och revolutionen fortsätter genom alla de svårigheter som oundvikligen måste komma på det långvariga folkkrigets väg.

Ordförande Gonzalo är numera (i juni 2011) 77 år gammal och sitter (vad som än påstås i media) sedan gripandet 1992 isolerad och lider av psoriasis. Vi vågar påstå att han efter ett helt liv i kampen för revolutionen inget hellre vill än att vi skall fortsätta kämpa i hans anda. Vi vill ta nya krafttag för att försvara hans liv genom att uppmärksamma hans situation och gärning (det blir svårare för USA-imperialisterna och regimen och folk känner till krigsfångarnas situation). I samband med detta anser vi att man bör passa på att sprida de dokument där hans tänkande och erfarenheterna från folkkriget framförallt finns representerade, d v s dokumenten från PKP:s 1:a kongress 1988. Vår förhoppning är att dessa erfarenheter genom att de allvarligt studeras skall bidra till de ny-demokratiska revolutionerna i andra länder. Vi vet att de aldrig kommer att släppa honom frivilligt och att endast den segrande revolutionen i Peru kan få honom fri men vi skall inte glömma att alla anti-imperialistiska kamper är en och vi är beroende av varandras framgångar. Det är därför kampen för revolutionen i andra länder också en kamp för Ordförande Gonzalos frihet.

Frank

19:e juni, politiska fångar och Röda Hjälpen

I Peru högtidlighåller kamraterna "Hjältemodets dag" den 19:e juni som en dag som visar ståndaktigheten hos partimedlemmar och andra revolutionärer. Efter ha fått information om ett kommande massmord gjorde fångarna i fängelserna El Fronton, Lurigancho och Callao uppror och utkämpade en hård strid och över 400 kamrater dog då, den 19:e juni 1986. Alan García, som även var president vid den tiden, beordrade massmordet som genomfördes genom att de bl.a. sköt med svensktillverkade kanoner från havet och bombade kamraterna (som var mycket sparsamt beväpnade) från luften.
 
"Hjältar" och "hjältemod" är något som i dagens Sverige för många låter märkligt, som något ur en saga. Vi är i Sverige inte så vana vid att människor offrar sig för varandra. Vad handlar hjältemod om? Hjältemod för oss handlar om självuppoffring, att tjäna folket, att oegennyttigt ägna sitt liv åt ett högre mål och när det krävs till och med vara beredd att offra sitt eget liv. Det är ett sådant hjältemod som kom till uttryck under upproret den 19:e juni 1986.

Den 19:e juni är en dag där man uppmärksammar krigsfångarnas och de politiska fångarnas situation. Fångarna får undermålig mat, utsätts för sträng kyla, tortyr m.m (Amnestys rapport 2010 är ett skämt). Det förs hela tiden en hård kamp mot dessa de eländiga förhållanden och periodvis tvingas regimen att göra eftergifter. I Peru genomförs stödarbetet för fångarna genom Socorro Popular (Folkhjälpen) som kämpar utanför fängelserna för att förbättra de inlåsta kamraternas situation. Denna typ av organisationer kom att byggas upp över hela världen när Komintern 1922 beslutade att alla partier skulle "bistå i skapandet av organisationer som ger materiellt och moraliskt stöd till alla kapitalismens fångar i fängelse". I Sverige ägde år 1930 en stor konferens i Stockholm rum där ca 60 valda representanter för olika arbetsorganisationer och arbetsplatser närvarade. Diskussionstemat var den "expanderade fascismen i Finland" och detta möte kom att sätta startpunkten för den svenska sektionen av Internationella Röda Hjälpen. Röda Hjälpen i Sverige arbetade mycket att stödja de politiska flyktingar som flydde undan fascisterna i Finland. 1939 verkar det som organisationen av oklar anledning lades ner.

På olika håll i världen fortsätter kampen för politiska fångar och krigsfångar:

Sverige (i Sverige har 14e maj traditionellt varit högtidsdagen):
-Revolutionära Fronten
-Anarchist Black Cross
-Kåkbladet

Tyskland (i Tyskland högtidlighåller de 18:e mars):
-Rote hilfe

Vi måste fortsätta att uppmärksamma våra kamrater i fängelserna i Peru, t.ex. så skulle vi kunna skicka någon som åker runt  till olika fängelser och samlar information genom att prata med släktingar m.fl. I Sverige behövs det en stark organisation av Röda hjälpen typ. Sverige är ett imperialistiskt land och alla organisationer som utvecklar stödarbete för demokratiska revolutioner i de förtryckta nationerna kommer förr eller senare motarbetas och förbjudas av den svenska imperialistiska staten. Detta beror på att de framgångsrika demokratiska revolutionerna kommer att sätta hela det imperialistiska systemet i gungning, de kommer helt enkelt bli tvugna att agera för att rädda sig själva. Vår organisation har inga kamrater i fängelse idag men ju framgångsrikare vi blir desto angelägnare kommer finanskapitalet och dess stat bli att låsa in oss. För att kamraterna skall härda ut i fängelserna behövs materiellt och moraliskt stöd och därför vill vi gärna bidra till att bygga upp Röda Hjälpen i Sverige.

Lyft frågan med alla som kan vara intresserade!

(Med politiska fångar menar vi fångar som har blivit "dömda för gärningar vars innehåll främst är av politisk, ideologisk art". Med krigsfångar menar vi kamrater som har blivit dömda för "gärningar vars innehåll främst är av politisk, ideologisk art" och som dessutom dömts i egenskap av att vara soldater i Folkets Befrielsearmé.).