Varmvatten
har jag inte haft tillgång till sedan jag lämnade Sverige förrän idag. Stället jag bor på i Huancayo är en lägenhet/rum som har en kran, men inget varmvatten och bara vatten fram till mellan klockan 9 och 11 på förmiddagen. För att kunna laga mat, diska, tvätta sig, spola i toaletten, o.s.v. är jag tvungen att gå ut på gården på morgonen och fylla hinkar som jag kan använda under dagen. Jag tvättar dock inte själv utan har precis lämnat bort min första omgång tvätt till en kvinna som gör det för några soles. Kvinnorna i de andra lägenheterna (det bor tre andra familjer här) i huset är uppe varje morgon och tvättar i iskallt vatten (temperaturen går ner mot noll på natten). De har alla småbarn och eftersom de tillhör de fattigaste skikten i staden har de inte mycket ombyte, så tvättandet tar aldrig slut. Grannarna rakt över mig bor fem personer i ett rum, mamma, pappa, barn, mormor och mammans lillasyster. Dessutom bedriver de någon form av produktionsverksamhet i lägenheten på kvällarna; ett evigt bankande och lyftande som jag i Sverige skulle ha stört mig på.
Idag gick jag till en sauna där jag kunde basta och duscha i varmvatten. Det var så sjukt skönt. Offentliga saunas finns runt om i staden och har ingenting att gör med bastuklubbar. Det finns två typer av bastu, torr- eller ångbastu, och dessutom kan man välja mellan "privado" eller "mixto", varav den sistnämnda är billigare. Det förvånade mig att det inte var åtskillnad mellan herrar och damer, speciellt som vi från norden ju har rykte om oss av vara så frigjorda och blandad bastubad har jag faktiskt aldrig stött på i något badhus eller gym. Att då finna det i ett land genomsyrat av katolsk moral förvånade mig som sagt. Jag valde privat bastu, men nästa gång kanske jag vågar välja det billigare alternativet.
Området jag bor i är det fattigaste i Huancayo. Majoriteten av människorna är inflyttade från Junins, Huancavelicas och Huanucos landsbygd. Många av dem bedriver fortfarande jordbruk i stadens utkanter som komplement till försäljning på gatan. Mitt emot huset jag bor i finns t.ex. en liten fårfarm, där barnen varje morgon valar fåren till bete längre ut. Folk är fattiga, men helt utan den kaxighet som fanns i Limas förorter. Det är en på ett sätt mycket mer beklämmande fattigdom, en jag faktiskt aldrig har sett någonstans i hela mitt liv. Folk pratar tyst med en, ofta med böjt huvud och speciellt kvinnorna ger ett otäckt kuvat intryck. När man har lärt känna någon lite försvinner det till stor del, speciellt över en "chela" (öl) eller två, men aldrig helt. Det är nog ingen tillfällighet att orden ödmjuk och fattig används synonymt i Peru.
Jag har också varit på en hel del "ferias", marknader som hålls i byarna runt om staden och till vilka bönderna tar sina varor för försäljning till uppköpare och allmänhet. Efter att ha sett en har man sett alla, men nästan varje veckodag är det marknad på något speciellt ställe. Jag tog lite bilder från marknaden i Chupaca som jag hoppas jag kan lägga upp. Internetuppkopplingarna här är inte de bästa. Jag har försökt kolla streamad video (bajens vara eller ickevara i superettan är ju en rysare om man bryr sig om sådant), men det var bara att glömma. Bara laddningstiderna på sidor som aftonbladet, med all dess flashgrafik, bilder och skit, gör att man inte orkar kolla svenska nyheter.
 |
| Får i massor |
 |
| Slakten sker på stället |
 |
| Barn, blod, tarmar och fårhuvuden |
 |
| En otrolig variation av potatis |
 |
| En småtting hjälper mamma |
 |
| Hästfett ska tydligen bota alla möjliga sjukdomar |
 |
| Vare sig man bara har lite att sälja åker man till marknaden |
 |
| Småindustri (lägg märke till symbolen mellan skyltarna) |
