Resa i Peru, III

Avslutande reflektioner kring Lima

Hej igen.

Jag hade förhoppningen att skriva mer i förra veckan än vad jag gjorde, men tyvärr kom en hel del saker emellan, saker som kan sammanfattas som Peru. I detta land tar verkligen allting mycket längre tid än vad man planerat och väldigt få saker går att förutse. Speciellt är det så om det är andra människor inblandade än du själv. Jag hade tänkt att gå på en massa museer, åka runt i olika stadsdelar, titta på monument och allehanda platser, samt träffa en hel massa människor som ville att jag skulle komma på besök; men mycket lite av detta han jag med under den vecka jag varit i Lima och imorgon åker jag vidare upp i Anderna. Jag hade planerat mina dagar med en aktivitet på förmiddagen, en på eftermiddagen och en på kvällen, men i samtliga fall så misslyckades mina planer. När jag bestämt att åka hem till någon för att tillsammans åka till t.ex. ett museum, så var de aldrig klara, istället bjöd de på te, gick ut och handlade, hade börjat städa huset, var inte hemma än, på väg till marknaden, etc. Bestämde man istället att träffas i innerstan, var det alltid förseningar på några timmar. Man kan ju föreställa sig svårigheterna med att genomföra militära revolutionära aktioner med kamrater som inte fostrats av stämpelklockan i generationer.

Den ursprungliga peruanska fanan, ritad av San Martin.

Lite har jag hunnit med i alla fall, bl.a. en rejäl fylla i "el barrio". Under vårt festande förklarade mina nyfunna vänner att Lima är som två länder, ett där folket bor och som överallt ser ut ungefär som området där jag bor och ett annat land nära kusten vid Miraflores, San Isidro, Barranco, Magdalena och delar av Chorillos, där de rika bor. Jag fick sedan möjlighet att se dessa områden. Jag däckade tyvärr ganska tidigt i min säng och vet inte riktigt hur jag kom upp för den smala trappan utan räcke utan att slå huvudet i det låga taket (jag har slagit mitt huvud så många gånger). Tydligen blev det slagsmål och kalabalik senare på natten efter att en kille försökt sticka ut varpå hans tjej försökt stoppa honom och han svarat med att ge henne en örfil. Efter det hade det blivit kaos.

När vi skulle köpa öl så trodde jag i min enfaldighet att butikerna var stängda eftersom alla i området hade galler för ingången, men tydligen är det så att de alltid har det. Man ropade helt enkelt in i butiken efter ägaren som sedan tryckte ut ölen genom springorna i gallret. En annan butik upptäckte man genom att det satt ett klistermärke med reklam för Sublime (ett chokladmärke) på den frostade fönsterrutan. När man knackade öppnades en litet fönster och man fick säga vad man ville ha.

Jag har ju lovat innan att berätta om trafik och transporter, så here we go! Trafiken i Lima är fruktansvärd, överallt är det taxibilar som tutar, överallt minibussar, s.k. combis, vars konduktörer skriker ut destinationer, nästan ingenstans finns det några ordentliga hållplatser, ingenstans bryr man sig så mycket om trafikregler och överallt gäller "störst går först"-logiken. Jag höll själv på att bli överkörd ett antal gånger då jag trodde att grönt betydde att jag fick gå eller att övergångsställe var till för gångtrafikanter. Man tar sig fram i Lima huvudsakligen genom combis eller buss, de ägs privat men kör utefter en rutt etablerad av storkommunen Lima. Det kostar ungefär 3,50 SEK att åka från Limas centrum ut till de avlägsna förorterna, med prisreduktion för skolungdom och studenter. Man fyller dessa verkligen till max och ibland kan man knappt andas eller röra sig. Dessutom har de inte särskilt stort benutrymme, så är du längre än 170 cm får du problem att sitta utan att antasta grannarna; men takhöjden är än värre, så står du får du räkna med att stå med huvudet lutat i 90 grader och med böjda ben. Man tar i Peru frågan om säten för personer som har svårt att stå, såsom gravida, gamla, handikappade, etc. på mycket större allvar än i Sverige. Likaså så tillåts det absolut inte att barn sitter om det finns vuxna som inte har sittplats. Konduktörer skriker till ungarna att resa sig om de inte självmant gör det. Rangordningen utgår ifrån vem som betalt mest. De under 5 får sitta i förälderns knä, skolungom får resa sig för studenter, studenter för fullt betalande och alla måste resa sig för de som har svårt att stå. Vid sidan av combis och bussar finns det autos eller collectivos, som kör längs bestämda rutter men som är vanliga personbliar. Dessa kostar dubbelt gentemot combis. I dessa har jag åkt med åtta andra personer, 3 fram, 4 bak, och två i bagageutrymmet. Dessutom finns det taxibilar som kostar vad ni kommit överens om. Här finns det risk att bli ordentligt lurad (liksom i Sverige). När jag kom fram till Peru, efter all skit på flygplatsen, så omringades jag av taxichaffisar som ville att man skulle åka med dem. Alla var måna att visa upp sin flygplatskreditering och varna för faran med att söka andra bilar. Vissa började handgripligen dra i mitt bagage och peka mot sin bil. Eftersom jag blev kanska ställd låtsades jag att jag inte kunde spanska och slet mig vidare. När jag träffat den som skulle möta mig och chaffisarna såg det omringade de istället honom. De sa 100 soles, han sa 50, de började sänka det lite, men han höll fast vid 50. Tillslut spelade de förbannade och stack därifrån. Jag blev lite orolig att vi inte skulle få en taxi, dessutom var jag trött, och tyckte att 20 soles (45 SEK) hit och dit spelar väl inte så jävla stor roll, men mitt sällskap sa till mig att ta det lugnt och vänta. Och mycket riktigt, snart kom det fram en kille som stått vid sidan av och viskade OK, 50 soles. Bilen var precis en sådan som de varnar för i turistbroschyrerna (kidnappningar är tydligen ganska vanliga). Ingen taximärkning, inget bolag, bara en kille med en Audi 80 som körde svart. Hade jag inte åkt med folk uppväxta i Lima hade jag nog känt mig mer osäker. Chaffisen sa till oss att låsa alla dörrar eftersom ungdomsgäng brukar attackera bilar och rycka bagage (och personer) i farten. 30 minuter senare var vi framme utan incidenter. I efterhand kom jag på att det var en ganska dyr resa. Senare åkte jag en lika lång resa för 13 soles med en chaufför som jag fick telefonnumret av och som körde mig när jag behövde.

Nu höll jag nästan på att glömma mototaxis, små trehjuliga motorcyklar som kör lokalt i bostadsområdena och El Metropolitano, som är en busslinje(som delar sig i två i centrum) tillhörande storkummunen med egna filer i vägbanan som kör expresstrafik. Dessutom kan jag tillägga att privatbilismen är väldigt begränsad i de flesta delarna av Lima. Har du ett fordon så är det framförallt ett produktionsmedel. Med detta sagt innebär det på intet sätt att det är lite bilar. Enligt hörsägen öppnade Fujimori upp privatbilimporten från Europa och USA, vilket översvämmade Lima med gamla bilar, i de flesta fall sådana som aldrig hade klarat av en besiktning i Europa. Många av bilarna saknar all avgasrening och ibland är bilarna så sönderrostade så att de har fäst stora plåtar och förstärkande metallkonstruktioner för att de helt enkelt inte ska ramla sönder. Ibland stannar bilar mitt på vägen, med en symfoni av tutor som följd. Tydligen ska Toledo förbjudit importen, medan Alan Garcia nu öppnat upp för import av gamla motorer, men inte av hela bilar. Jag vet inte om allt detta stämmer men en sak är säker, tillgången till bil eller annat fordon gör att fattiga människor kan tjäna några soles och hålla sig på svältgränsen om de arbetar större delen av dygnet. Helt plötsligt blir det deras eget ansvar om de inte har mat för dagen, det är ju bara att arbeta mer, ragga mer kunder. Det är fullständigt överbelamrat med taxibilar, du behöver aldrig vänta mer än någon minut var du än är och förarna är alltid desperata efter körningar. Den fria företagsamheten inom transportbranschen har ju ökat lavinartat och det innebär ju tillväxt enligt herrar nationalekonomer, men folkets elände, fysiskt och psykiskt, ökar med samma hastighet och ingen förändring har åstadkommits som verkligen utvecklar landet (om man inte ser smogg och rosthögar som utveckling).

Lägger upp lite bilder som jag tagit. Tyvärr har jag inte mycket från de mer slitna kvarteren p.g.a. olämpligheten att gå med kamera där. Imorgon åker jag som sagt upp i Anderna så detta var nog allt om Lima.

Plaza 2 de mayo. Perus motsvarighet till Norra bantorget, med CGTP-borgen i mitten.

Ute på öarna i fjärran låg det beryktade fängelset El Fronton. Vår taxichaufför berättade att "där satt politiska fångar och där mördade Alan Garcia arbetare, bönder och studenter under sin första regeringsperiod i en stor massaker"

Miraflores, ett annat land, präglas av pengar och en till befolkning som till största delen har sina rötter i Europa (utom tjänstefolket). Den peruanska överklassen har fler lyxrestauranger och märkesbutiker än vad jag någonsin sett i Sverige. MG, Porsche och andra sportbilar har alla egna butiker i eller nära området. Du kan köpa alla typer av europeisk ost och alla fina viner från Frankrike.

Lyxhotell i Miraflores

Lustig religiös konst. Tydligen så kan även oskulder amma.

Varför trampar madonnan på de tjocka barnen?