Resa i Peru, III

Avslutande reflektioner kring Lima

Hej igen.

Jag hade förhoppningen att skriva mer i förra veckan än vad jag gjorde, men tyvärr kom en hel del saker emellan, saker som kan sammanfattas som Peru. I detta land tar verkligen allting mycket längre tid än vad man planerat och väldigt få saker går att förutse. Speciellt är det så om det är andra människor inblandade än du själv. Jag hade tänkt att gå på en massa museer, åka runt i olika stadsdelar, titta på monument och allehanda platser, samt träffa en hel massa människor som ville att jag skulle komma på besök; men mycket lite av detta han jag med under den vecka jag varit i Lima och imorgon åker jag vidare upp i Anderna. Jag hade planerat mina dagar med en aktivitet på förmiddagen, en på eftermiddagen och en på kvällen, men i samtliga fall så misslyckades mina planer. När jag bestämt att åka hem till någon för att tillsammans åka till t.ex. ett museum, så var de aldrig klara, istället bjöd de på te, gick ut och handlade, hade börjat städa huset, var inte hemma än, på väg till marknaden, etc. Bestämde man istället att träffas i innerstan, var det alltid förseningar på några timmar. Man kan ju föreställa sig svårigheterna med att genomföra militära revolutionära aktioner med kamrater som inte fostrats av stämpelklockan i generationer.

Den ursprungliga peruanska fanan, ritad av San Martin.

Lite har jag hunnit med i alla fall, bl.a. en rejäl fylla i "el barrio". Under vårt festande förklarade mina nyfunna vänner att Lima är som två länder, ett där folket bor och som överallt ser ut ungefär som området där jag bor och ett annat land nära kusten vid Miraflores, San Isidro, Barranco, Magdalena och delar av Chorillos, där de rika bor. Jag fick sedan möjlighet att se dessa områden. Jag däckade tyvärr ganska tidigt i min säng och vet inte riktigt hur jag kom upp för den smala trappan utan räcke utan att slå huvudet i det låga taket (jag har slagit mitt huvud så många gånger). Tydligen blev det slagsmål och kalabalik senare på natten efter att en kille försökt sticka ut varpå hans tjej försökt stoppa honom och han svarat med att ge henne en örfil. Efter det hade det blivit kaos.

När vi skulle köpa öl så trodde jag i min enfaldighet att butikerna var stängda eftersom alla i området hade galler för ingången, men tydligen är det så att de alltid har det. Man ropade helt enkelt in i butiken efter ägaren som sedan tryckte ut ölen genom springorna i gallret. En annan butik upptäckte man genom att det satt ett klistermärke med reklam för Sublime (ett chokladmärke) på den frostade fönsterrutan. När man knackade öppnades en litet fönster och man fick säga vad man ville ha.

Jag har ju lovat innan att berätta om trafik och transporter, så here we go! Trafiken i Lima är fruktansvärd, överallt är det taxibilar som tutar, överallt minibussar, s.k. combis, vars konduktörer skriker ut destinationer, nästan ingenstans finns det några ordentliga hållplatser, ingenstans bryr man sig så mycket om trafikregler och överallt gäller "störst går först"-logiken. Jag höll själv på att bli överkörd ett antal gånger då jag trodde att grönt betydde att jag fick gå eller att övergångsställe var till för gångtrafikanter. Man tar sig fram i Lima huvudsakligen genom combis eller buss, de ägs privat men kör utefter en rutt etablerad av storkommunen Lima. Det kostar ungefär 3,50 SEK att åka från Limas centrum ut till de avlägsna förorterna, med prisreduktion för skolungdom och studenter. Man fyller dessa verkligen till max och ibland kan man knappt andas eller röra sig. Dessutom har de inte särskilt stort benutrymme, så är du längre än 170 cm får du problem att sitta utan att antasta grannarna; men takhöjden är än värre, så står du får du räkna med att stå med huvudet lutat i 90 grader och med böjda ben. Man tar i Peru frågan om säten för personer som har svårt att stå, såsom gravida, gamla, handikappade, etc. på mycket större allvar än i Sverige. Likaså så tillåts det absolut inte att barn sitter om det finns vuxna som inte har sittplats. Konduktörer skriker till ungarna att resa sig om de inte självmant gör det. Rangordningen utgår ifrån vem som betalt mest. De under 5 får sitta i förälderns knä, skolungom får resa sig för studenter, studenter för fullt betalande och alla måste resa sig för de som har svårt att stå. Vid sidan av combis och bussar finns det autos eller collectivos, som kör längs bestämda rutter men som är vanliga personbliar. Dessa kostar dubbelt gentemot combis. I dessa har jag åkt med åtta andra personer, 3 fram, 4 bak, och två i bagageutrymmet. Dessutom finns det taxibilar som kostar vad ni kommit överens om. Här finns det risk att bli ordentligt lurad (liksom i Sverige). När jag kom fram till Peru, efter all skit på flygplatsen, så omringades jag av taxichaffisar som ville att man skulle åka med dem. Alla var måna att visa upp sin flygplatskreditering och varna för faran med att söka andra bilar. Vissa började handgripligen dra i mitt bagage och peka mot sin bil. Eftersom jag blev kanska ställd låtsades jag att jag inte kunde spanska och slet mig vidare. När jag träffat den som skulle möta mig och chaffisarna såg det omringade de istället honom. De sa 100 soles, han sa 50, de började sänka det lite, men han höll fast vid 50. Tillslut spelade de förbannade och stack därifrån. Jag blev lite orolig att vi inte skulle få en taxi, dessutom var jag trött, och tyckte att 20 soles (45 SEK) hit och dit spelar väl inte så jävla stor roll, men mitt sällskap sa till mig att ta det lugnt och vänta. Och mycket riktigt, snart kom det fram en kille som stått vid sidan av och viskade OK, 50 soles. Bilen var precis en sådan som de varnar för i turistbroschyrerna (kidnappningar är tydligen ganska vanliga). Ingen taximärkning, inget bolag, bara en kille med en Audi 80 som körde svart. Hade jag inte åkt med folk uppväxta i Lima hade jag nog känt mig mer osäker. Chaffisen sa till oss att låsa alla dörrar eftersom ungdomsgäng brukar attackera bilar och rycka bagage (och personer) i farten. 30 minuter senare var vi framme utan incidenter. I efterhand kom jag på att det var en ganska dyr resa. Senare åkte jag en lika lång resa för 13 soles med en chaufför som jag fick telefonnumret av och som körde mig när jag behövde.

Nu höll jag nästan på att glömma mototaxis, små trehjuliga motorcyklar som kör lokalt i bostadsområdena och El Metropolitano, som är en busslinje(som delar sig i två i centrum) tillhörande storkummunen med egna filer i vägbanan som kör expresstrafik. Dessutom kan jag tillägga att privatbilismen är väldigt begränsad i de flesta delarna av Lima. Har du ett fordon så är det framförallt ett produktionsmedel. Med detta sagt innebär det på intet sätt att det är lite bilar. Enligt hörsägen öppnade Fujimori upp privatbilimporten från Europa och USA, vilket översvämmade Lima med gamla bilar, i de flesta fall sådana som aldrig hade klarat av en besiktning i Europa. Många av bilarna saknar all avgasrening och ibland är bilarna så sönderrostade så att de har fäst stora plåtar och förstärkande metallkonstruktioner för att de helt enkelt inte ska ramla sönder. Ibland stannar bilar mitt på vägen, med en symfoni av tutor som följd. Tydligen ska Toledo förbjudit importen, medan Alan Garcia nu öppnat upp för import av gamla motorer, men inte av hela bilar. Jag vet inte om allt detta stämmer men en sak är säker, tillgången till bil eller annat fordon gör att fattiga människor kan tjäna några soles och hålla sig på svältgränsen om de arbetar större delen av dygnet. Helt plötsligt blir det deras eget ansvar om de inte har mat för dagen, det är ju bara att arbeta mer, ragga mer kunder. Det är fullständigt överbelamrat med taxibilar, du behöver aldrig vänta mer än någon minut var du än är och förarna är alltid desperata efter körningar. Den fria företagsamheten inom transportbranschen har ju ökat lavinartat och det innebär ju tillväxt enligt herrar nationalekonomer, men folkets elände, fysiskt och psykiskt, ökar med samma hastighet och ingen förändring har åstadkommits som verkligen utvecklar landet (om man inte ser smogg och rosthögar som utveckling).

Lägger upp lite bilder som jag tagit. Tyvärr har jag inte mycket från de mer slitna kvarteren p.g.a. olämpligheten att gå med kamera där. Imorgon åker jag som sagt upp i Anderna så detta var nog allt om Lima.

Plaza 2 de mayo. Perus motsvarighet till Norra bantorget, med CGTP-borgen i mitten.

Ute på öarna i fjärran låg det beryktade fängelset El Fronton. Vår taxichaufför berättade att "där satt politiska fångar och där mördade Alan Garcia arbetare, bönder och studenter under sin första regeringsperiod i en stor massaker"

Miraflores, ett annat land, präglas av pengar och en till befolkning som till största delen har sina rötter i Europa (utom tjänstefolket). Den peruanska överklassen har fler lyxrestauranger och märkesbutiker än vad jag någonsin sett i Sverige. MG, Porsche och andra sportbilar har alla egna butiker i eller nära området. Du kan köpa alla typer av europeisk ost och alla fina viner från Frankrike.

Lyxhotell i Miraflores

Lustig religiös konst. Tydligen så kan även oskulder amma.

Varför trampar madonnan på de tjocka barnen?

Våldsbejakande extremism?

"Att ett avgörande skulle kunna åstadkommas genom de militära luftoperationerna förefaller nu mer avlägset. När USA reducerat sitt deltagande har ju detta dessutom medfört en tämligen betydande nedgång i kapacitet. ...
Det är viktigt att de är tydliga med att det inte finns någon framtid för Khaddafi och hans närmaste familj i Libyens politik." -Ur imperialisten Carl Bildts blogg "Alla dessa dagar".

Det står utom allt tvivel att Carl Bildt här öppet deklarerar att han medverkar till försök till mord på en statsledare och hans familj i ett främmande land. Man skulle vilja göra en opinionsundersökning. Är det ok att utrikesministern använder JAS-plan för medverka till mörda en statsledare och hans familj i ett annat land? Tro inte på opinionsundersökningar, som man frågar får man svar. Folket i Sverige är inte genomruttet, imperialistälskande. Tvärtom, i takt med att allt fler får det sämre finns det allt bättre förutsättningar att skapa opinion mot hela den imperialistiska ordningen, krigen och förtrycket. Det våras för solidaritetsarbete, allt hänger på oss, hur hårt orkar vi arbeta? Och kom ihåg "att dö för förtjänst det väger lätt som en fjäder. Men att dö för sitt folk det väger tungt som en sten".

____________________________________________________


Är det ok att utrikesministern använder JAS-plan för medverka till mörda en statsledare och hans familj i ett annat land?

TRYCK:

Kamrat Norah, till minnet av en revolutionär kämpe

Deyanira Augusta La Torre Carrasco, föddes den 29 augusti 1945 i staden Huamanga (Ayacucho). Hon studerade på "Colegio Nuestra Señora de las Mercedes", som drevs av nunnor från Dominikanerorden i Huamanga. Där utvecklade hon kamp och mobiliserade folk mot Velasco-regimen som förnekande folket rätten till fri offentlig utbildning.

Senare studerade hon vid "Ecole Normale Supérieure de Ayacucho", där hon fortsatte utveckla kamp bland studenterna. Sina sista skolår tillbringade hon vid "Universidad Nacional San Cristobal de Huamanga", där där hon kom att influeras alltmer av marxismen.

Vid sjutton års ålder gick hon med i Perus Kommunistiska Parti, och hade rykte om sig att studera hårt med revolutionär passion och hög disciplin. Hon kom redan från början med i den den röda fraktionen som ledde kampen för inleda den demokratiska revolutionen. Hon kämpade hårt mot de krafter som inte ville inleda revolutionen som t.ex. en Jorge del Prado, Sotomayor, och mot Patria Roja-gruppen som var en annan grupp inom PKP som inte vill inleda.

Hon dog i strid och är idag ihågkommen i Peru bland folket som ett exempel på någon som självuppofrande ger sitt liv för att tjäna folket.

En resa i Peru, del II

Limas utkanter

Nu sitter jag hemma hos en familj i Limas utkanter. Förorten jag bor i, som är en del av kommunen San Juan de Lurigancho, är bebodd av människor med små ekonomiska resurser. En stor del är arbetare, en liten del är "yrkesarbetande" (dvs folk inom förvaltning, polis, lärare, etc.) men majoriteten sysslar med allehanda försäljning. Kommunen är den största i Lima och har enligt folkräkningen som genomfördes 2005 över 800 000 innevånare. Antagligen har den siffran ökat då inflyttningen till Lima fortsätter och då antal barn per familj är högt. Lima är fuktigt och  dessutom kallt vid den här årstiden och solen tittar väldigt sällan fram (jag har ännu inte sett den) pga den kombination av dimma och avgaser som ständigt omger staden. När man lägger sig på kvällen tar det lång tid att bli varm då lakanen har sugit upp fuktighet från luften och känns klibbiga och kalla. I huset som jag bor i finns ingen värme och dessutom saknas tak på delar av den understa våningen och en uppgång till taken från andra våningen gör att det är omöjligt att bevara värme i huset. Dock har de faktiskt varmvattenberedare, men den är endast inkopplad till duschen.

Utsikt från taken. Dimma och avgaser gör att man inte ser många hundra meter, allt omges av en något kvävande dis. Bosättningarna växer upp på alla områden där marken är tillräckligt stabil att bygga på.

Varmvattenberedare och grannarnas tvätt. Limas utkanter förefaller ha utsatts för kraftiga bombanfall. Inte ett hus är färdigbyggt och väggar av tegel utan murbruk är vanligt förekommande

Fattigdomen är tydlig överallt och folk lever väldigt mycket för dagen, man vet inte vad man kommer att ha imorgon. Samtidigt är företagsamheten sprudlande, nyliberala tänkare måste tycka att det är ett paradis. Den borgerliga idén om att handel skapar välstånd visar med all tydlighet sin falskhet i dessa förorter, där fattigdom och handel går hand i hand, och där det produktiva arbetet som skulle kunna utveckla landet är satt på undantag. Ett vanligt sätt att försörja sig på är att köpa t.ex. tuggummi eller cigaretter i affären i paket och sedan sälja cigaretterna eller tuggummina en och en i ett gathörn på en liten kärra. Affärerna själva köper i större affärer och de större affärerna köper på "Mercado mayorista" (grossistmarknaden) i Limas centrum. Familjen jag bor med består av ungdomar och deras partners, mamman är i USA och jobbar och pappan är frånvarande. De har utvecklad en liten produktion hemma av håvar och andra akvarieprodukter som de tillverkar vid köksbordet och sedan säljer från en vagn på den lokala marknaden. Deras arbete börjar när de själva vill, men tar aldrig slut. I Peru äger de flesta sina hus och har inga kostnader för banklån och annat, förutom en hatad fastighetsskatt. Arbetet blir således en jakt på pengar för att klara av de dagliga inköpen, och eftersom det oftast saknas pengar köper man i små förpackningar. Tandkräm i minituber, cigaretter en och en, små påsar med kaffe (25 gram snabbkaffe), äggen ett och ett, huvudvärktabletter a styckpris, etc. Arbetet ter sig dock vara en mer naturlig del av livet än i Sverige, och att den alienerade människan inte skapats fullt ut ännu kan upplevas som ganska trevligt om man inte drar sig till minnes att det också är en konsekvens av samhällets efterblivna och halvfeodala karaktär.

Våra grannar har det sämre än oss, hålet i taket leder rakt in i köket och taket i övrigt ger inte mycket skydd mot regn.

Lima växer upp på bergkanterna.

Verkstad där man lagar bilar (bilparken är gammal) och motorcyklar, samt tillverkar galler till fönster och dörrar.

Nu ska jag åka in till centrum för att kolla på marknaden vid Gamarra, La Victoria, där man enligt uppgift kan köpa de billigaste kläderna i Lima, men där man helst inte ska vara efter att mörkret har lagt sig. Tillsammans med Barrios Altos och Callao ska det utgöra det ställe som är farligast vad det gäller rån, kidnappningar och annan kriminalitet. Jag tar inte med mig kamera och kommer bara att ta med mig kontanter, så om jag blir rånad så ger jag bort det jag har. Tror inte att rånarna har några större intressen av att skada en "gringo", det skulle bara öka risken att polisen bryr sig.

Hoppas kunna skriva vidare imorgon om taxiresor och övrig kollektivtrafik.

Intressant maxad demoniseringsvideo

I detta läge vi har just nu i Peru och i världen finns det all anledning att på olika sätt uppmärksamma Ordförande Gonzalo för att på det sättet bygga upp ett intresse för hans situation, gärning och skrifter. Videon ovan har nyligen lagts upp här på en peruansk generals hemsida. De har lagt på lite skräckfilmsmusik och de skyller honom för alla som de själva har dödat genom att plundra, bränna och mörda sig fram genom Anderna men det som är roligt dock är att få se lite av universitetsmiljön i Ayacucho. Hans före detta arbetskamrater vågar dessutom uttala sig uppskattande om honom.

Äntligen ett par skarpa ögon i Peru

Vi har länge saknat någon likasinnad som kan rapportera direkt från Peru. Nu har vi äntligen den möjligheten med den kamrat som just nu befinner sig i Peru och kan ta bilder och rapportera om vad som händer. Vi som stöder den demokratiska revolutionen i Peru och som anser att Perus Kommunistiska Parti är den kraft som kan genomföra den är mycket oroliga över utvecklingen i Peru. Varför? Därför att det har blivit allt mer uppenbart att olika grupper som har övergett revolutionen och kallar sig maoistiska har fått stort inflytande på olika håll:

1. I huvudstaden och i flera andra städer, har gruppen Movadef som stöds av regimen fått bl.a. inflytande vid universiteten. De predikar "fred och försoning" och lever på själva påståendet att Ordförande Gonzalo också skulle övergett alla principer och predikar att man skall lägga ner kampen . De har bildat flera dagskravsorganisationer som kräver olika saker.

2. José-gruppen i Ayacucho, har flera hundra gerillasoldater. Ledningen som antagligen har haft kontrollen sedan 2003 anser av Ordförande Gonzalo är "terrorist" och folkkriget utvecklades "trots" honom och "terroristen" Feliciano. De sprider också påståendet att Ordförande Gonzalo är en "förrädare som förespåkar fred". De verkar numera helt klart att han och hans bror angav kamrat Feliciano som ledde Perus Kommunistiska Parti efter Ordförande Gonzalo och som plötsligt greps 1999. De förespråkar en politik som leder fram mot att sluta fred med den "interna" klassfienden dvs. de vill inte göra slut på godsherreväldet och dela ut jorden till bönderna. Istället vill de samla alla krafter för ett förment "nationellt motståndsfolkkrig". Vilket i sig är en motsägelse eftersom USA inte kommer att intervenera allt mer om man inte utvecklar folkkriget vilket kräver att man reser bönderna just genom att dela ut jorden till "dess brukare".

3. I Huallagadalen genomför Artemio (Julio) aktioner för "tvinga" regimen till en "politisk lösning på kriget". Han tog över ledningen för Perus Kommunistska Parti efter att kamrat Feliciano greps. Han leder också ett antal gerillasoldater och genomför då och då militära aktioner. Enligt uppgifter greps Artemio och hölls fången ett tag och släpptes sedan. Därefter börjande han aktivt predika att man måste lägga ner kampen.






Hur står det då till med de kamrater som vill fortsätta kampen. Vi vet inte exakt hur läget är men återkommer till detta.

En resa i Peru, del I

Flygplatsen

Min första dag i Peru började ganska sent på kvällen. Flyget som skulle ha anlänt till Lima kl 18 var några timmar försenat redan från Amsterdam och de olika instanserna man skulle passera innan man kom in i landet gjorde att man inte kom ut ur flygplatsen förrän mer än en timme efter att planet landat. Jobbigt, stressigt och fullt av människor som inte skäms för att ta alla chanser att tränga sig.

På flygplanen kunde man urskilja fyra grupper av människor. De två största var dels turister, varav de flesta skulle till Macchu Picchu som firar 100 år sedan det upptäcktes, och dels hårt arbetande peruaner som slitit som städare, diskare, trädgårdsmästare, jordbruksarbetare, etc., och som var på väg hem med resväskorna fulla av presenter till släkt och vänner. En tredje grupp var de som reste i tjänsten, alltifrån grupper av nunnor, affärsmän, till italienska volleybollspelare. Den sista gruppen var peruaner från den yppersta överklassen som hade semestrat i Frankrike och Italien (jag tjuvlyssnade på dem medan vi satt i vänthallen). Alla i denna grupp satt med sina laptops och jämförde foton och var och en hade dyrare klockor och kläder än någon jag känner.

För att gå tillbaka till flygplatsen i Lima. Innan man ska in i landet måste man fylla i två formulär, ett till den peruanska migrationsmyndigheten (där man för övrigt informeras att det kan leda till fängelse att utnyttja barn sexuellt i Peru) och ett till den peruanska skattemyndigheten I det förstnämnda skulle man fylla i sina personuppgifter, passnummer, var man skulle bo, anledningen till besöket (där förövrigt turism och besök var två olika saker) och ange hur länge man skulle stanna. Det andra formuläret skulle man fylla i om man hade något att deklarera som män behövde skatta för, vilket inkluderar om man har mer än en kamera, ett tv-spel, mer än en laptop, växt eller djurprodukter och en hel massa annat, bland annat om man tar in mer än ett visst antal kontanter. Det mest udda inslaget var att det är förbjudet att ta in någon dryck som kallas för ”Pisco” från utlandet, med en tydlig hint åt Chile.

Vid flygplatsen måste man sedan passera passkontroll, migrationskontroll, vänta på väskor, för att slutligen bli påhoppad av SUNAT, skattemyndigheten, för att de ska röntga utvalda personers väskor (och självklart blev man utvald) så att de kan kolla att man inte har några extra kameror eller annat som man måste skatta för. Total frihandel för storföretagen, men raden utanför SUNAT-kontoret av vanliga arbetande människor som var tvungna att betala straffskatt växte i samma takt som min irritation över att det ska ta mer än en timme att komma ut er flygplatsen.

Nu fryser jag som en hund, fukten och kylan på natten gör det svårt att hålla värmen sittande vid datorn. Det blir väl att krypa ner under alla lager av filtar som min värd har tillhandahållit och försöka somna. Vad gäller taxiresa och boende återkommer jag om när jag fått upp värmen, förhoppningsvis med lite bilder om jag kan få tag i en USB-kabel..

Manifestation idag: 19 ÅR AV ISOLERING OCH KAMP. INGET GLÖMT INGET FÖRLÅTET. FÖRSVARA ORDFÖRANDE GONZALOS LIV!

Innehållet i flygbladet som delades ut idag:

LÄR AV ORDFÖRANDE GONZALO OCH FÖRSVARA HANS LIV!

I mer än 19 år har dr Abimael Guzman, mer känd som Ordförande Gonzalo, suttit isolerad i en minimal fängelsecell i Peru. Hans ”brott” är hans orubbliga kamp för folkets befrielse från ett uråldrigt och benhårt förtryck. Ordförande Gonzalo, som är gammal och sjuk i bl.a. psoriasis har under alla dessa år fortsatt kämpa väl medveten att bara folkets seger i hela landet kan ge honom friheten åter.

Under dessa 19 år har den peruanska regimen, kontrollerad av USA-imperialismen, vägrat låta folket få höra hans röst. Regimen påstår, passande nog, att han predikar att man skall sluta kämpa. Detta är så klart deras högsta önskan, men sedan talet han höll den 24:e september 1992, då han manade till fortsatt kamp, har han inte fått tala fritt inför världen. De politiska grupper som spelar med i deras spel och sprider fiendens önskningar att kampen skall läggas ner: Movadef, José- och Artemiogruppen, visar alla i praktiken att de har gått över till fienden.

USA-imperialisterna är övertygade om att de måste smutskasta upprorsrörelsers ledare och deras ideologi[1] för att kunna besegra dem. Vi vill därför göra klart att även om de efter tortyr lyckas knäcka någon ledare kan de aldrig ta ifrån oss lärdomarna från deras handlingar och  skrifter. Ingenting kan få oss att sluta ropa:
Lär av Ordförande Gonzalo! För detta ändamål har vi byggt en ny hemsida som heter: 

www.presidentegonzalo.org

Vi skall aldrig tillåta att han som har lett Perus folk i kampen mot förtrycket och inspirerat miljoner människor falla i glömska.

Slutligen en allvarlig uppmaning till alla som vill se ett slut på förtrycket i världen att ta honom som exempel i kampen och studera hans skrifter.

19 ÅR AV ISOLERING OCH KAMP

INGET GLÖMT INGET FÖRLÅTET

FÖRSVARA ORDFÖRANDE GONZALOS LIV!

Stödkommitteerna för den demokratiska revolutionen i Peru (SKDRP)     

10 september 2011

---

[1] Department of Defense, United States of America, National Defense Strategy, juni 2008, s 9. 

YANKEE UT UR MELLANÖSTERN! PKP

Libyen: 20 000 döda, 8 000 flyganfall, folk utan löner, städer utan vatten och elektricitet

Det kan kännas hopplöst att försöka presentera en motbild när finanskapitalets propagandamaskineri sätter igång. Hela den enorma apparaten av tankesmedjor, lobbyister, partier, tv, radio, tidningar trummar ut samma sak: ANFALL! ANFALL! DIKTATORN MÅSTE DÖ! Rösten är så kolossalt unison i de krigförande länderna att man får intrycket att NATOs ledning kan diktera exakt vad som skall stå i tidningarna (så är det naturligtvis inte, trots allt).

Natos nya regim hävdar att 20 000 har dött. Nato hävdar själv i en rapport från den 2a september att de har genomfört 21 200 operationer varav 7 958 flyganfall.  Det fruktansvärda resultatet av detta får naturligtvis inte se i imperialistmedia. Ryska, persiska och kinesiska källor publicerar däremot en hel del (monopolkapitalisterna i dessa länder förlorar på kriget).

När Barbie och Ken står på något säkrat hotelltak och rapporterar om hur "friheten" vinner nya segrar samtidigt som världens mest avancerade krigsmaskin spränger folk i luften känner man för att kasta ut teven genom fönstret.

NATO kämpar hårt med den psykologiska krigföringen. Här är en 

bild som finns på ett flygblad som de sprider i Libyen.

Visste du att USA har en mordpatrull på 25000 man?

Visst är det fint, den stora "demokratin" som för krig, direkt eller genom ombud över hela världen, suger själva blodet ur majoriteten av jordens länder, underhåller ett världsomspännande nätverk av torteringsstationer  har också ett gäng gossar som har rätt att åka till främmande länder och avrätta politiska fiender.

"The president has given JSOC the rare authority to select individuals for its kill list — and then to kill, rather than capture, them. Critics charge that this individual man-hunting mission amounts to assassination, a practice prohibited by U.S. law. JSOC’s list is not usually coordinated with the CIA, which maintains a similar but shorter roster of names."


Så skrev Washington post i förra veckan. I samma artikel finns också en helt otrolig interaktiv applikation där man kan se vilka delar av deras enorma statsapparat som gör vad. Här nedan är en printscreen på vad man kan få fram i denna. 

I rutan ovan står det att 18 av 25 statliga organisationer i USA genomför psykologiska operationer som innefattar: "skapande och spridandet av meddelanden via flygblad, högtalare, radio eller TV. De nya "influens operationerna" innebär skapande av websidor och användning av sociala media för att öka USAs inflytande både öppet och dolt, man genomför också separata hemliga aktiviteter som innefattar att influera, bedra och perceptionsstyrning."

Jodå, "försvarsmakten" vet vad det handlar om

"Tillgång på energiråvaror kommer sannolikt att vara en viktig faktor i den globala säkehetsordningen. Energi är starkt förknippad med ekonomisk utveckling och en växande världsbefolkning kommer ytterliggare förstärka konkurrensen om energitillgångarna, framför allt mellan Nordamerika, Kina, Indien och Europa."

Energisäkerhet: syntes och sammanfattning av ett tvåårigt forskningsprojekt för Försvarsmakten.

Skall vi gå som lamm till på väg till slaktbänken till de kommande krigen eller protestera? Bojkotta amerikansk krigspropaganda!

Svält, förnedring, bombkrigföring och marionettförda destruktiva inbördeskrig är det verkliga resultatet av finanskapitalets herravälde över hela världen. Bojkottande av varor löser inga problem i grunden men det sätter fokus på olika problem. De amerikanska tidningarna skriver öppet om hur Pentagon finansierat filmerna X-men, Pearl Harbor m.fl. för att hjärntvätta folken till att älska anfallskrig. Vi borde bojkotta dem och passa på att dela ut information utanför biograferna för att föklara vilka som ligger bakom filmerna och vad de sysslar med.

Skall vi låta artikeln nedan vara startskottet?

25 years later, how ‘Top Gun’ made America love war -The Washington Post, 26:e augusti 2011

Betyder inte "demokrati" för krigshetsarna i media främst finanskapitalets fullständiga herravälde?

Nyttiga journalister rättfärdigar bombanfallen med "demokratin" i media. Hur bör vi vanliga människor uppfatta deras version av demokrati? Vad är innehållet i detta? Vi borde tillsammans kämpa för att slå hål på propagandan. Demokrati för dem är finanskapitalets fullständiga herravälde, med köpta politiker, självcensurerande medier och anfallskrig. Det är inte demokrati för någon när mest kapital ger mest politiskt inflytande över politikerna. Det är inte konspirationsteori, det är ett erkännande av det faktum att ekonomisk och politisk makt alltid hänger ihop. Att tala om demokrati i ett land i dagens värld utan att prata om vem som kontrollerar kapitalet är antingen dumt eller falskt.

Aftonbladet tar täten i förberedelserna för ett krig mot Syrien

USA och imperialistmakterna i Europa är skickliga på att använda media för att lägga de opionsmässiga grunderna för krigen som de utvecklar. Tanken är att det är svårt att föra krig om man har opionen emot sig. Därför måste de se till att rätt "information" förs fram genom sina kontakter i media. Detta kallas perceptionsstyrning. Syrien är ett land som har stått imperialistmakten Ryssland nära och som nu med våld skall öppnas och underkastas amerikanskt och eurpeiskt finanskapital. I Wallstreet journal sprider nu Pentagon att de måste göra något åt alla massförstörelsevapen i Syrien. Jag förmodar att ingen har glömt upptakten till markockupationen av Irak?

Läs der Spiegel: Nu kommer gamarna! Libyen vidöppet för imperialistisk utplundring!

Det uppskattas att "mellan 30 till 50 (tyska företag) var aktiva i Libyen före kriget. Men det var ett svårt land att göra affärer i. Statsägda företag dominerade de flesta områden och regleringar var i bästa fall "rörliga" under Kadaffis ledning. Några företag vänta fortfarande på betalning ..."

Efter otaliga bombanfall så cirklar gamarna över röken från de förbrända kropparna. Tyska de Spiegel skriver om att "Europeiska företag hoppas på storaffärer i Libyen". Var kommer vinsterna att hamna? Hur skall desa affärer finansieras? Imperialisterna (i USA, England, Tyskland, Frankrike, Italien, Sverige mfl) hoppas nu att de största oljetillgångarna i Afrika och det libyska folket som tar upp oljan skall betala alla nya feta kontrakt. Libyen var redan före kriget ett land med kraftigt imperialistiskt inflytande men är det inte uppenbart att kriget har gjort problemet sjufallt värre? 

Något om bakgrunden till kriget

När folk säger att "de bara vill åt oljan" i Libyen så visar det att många är på det klara med det grundläggande förhållande som utlöst kriget. USA har den s.k. "energisäkerheten" som vägledande doktrin för sin utrikespolitik. Den går ut på att USAs politiska makt och ekonomi hotas om inte de har kontrollen över oljekällorna och transportrutterna till USA och att de därför måste förinta eller oskadliggöra varje hot mot dessa intressen. Den fruktansvärda konsekvensen av detta förhållande ser vi idag i Irak med ett land i ruiner, 100,000-tals dödade och miljoner flyktingar.

*Central command leder USAs militära styrkor i centralasien
"*Central command:s grundläggande uppgift var från början uttryckt i Carter Doktrinen från den 23:e januari 1980, som stadfäste flödet av olja från Persiska viken som ett livsviktigt intresse för USA. Man hävdade att detta intresse hotades av den Sovjetiska ockupationen av Afghanistan (som började i december 1979) och den närmast simultana uppkomsten av den islamistiska regimen i Iran. President Jimmy Carter sa till kongressen att Washington kommer att använda "alla tillgänglig medel, inklusive militär styrka" för att oljan skall fortsätta flöda." (Blood and Oil s 3, Michael Klare)

Angreppet på Libyen är en fortsättning på detta förhallande, den imperialistiska ekomomins beroende av olja och de enorma profiter som kan hämtas i de länder som har mycket av den. Carterdoktrinen har utökats och de säger numera att "afrikansk olja är av nationellt strategiskt intresse för oss" ... "och den kommer att bli allt mer viktig". (Blood and Oil s 143, Michael Klare)

"Olja ger styrka till militär makt, nationers kassakistor och internationell politik". Olja "betämmer välståndet, ett lands säkerhetsläge och makt för dem som har denna livsviktiga resurs, och tvärtom för dem som inte har den.".
(a.a. s 9. Ur föreläsning som hölls på USAs utrikesdepartement, 2002)

Har hört ni talas om väpnad strejk?

I Peru Kommunistiska Parti (PKP) har man enats om att man använder fyra olika kampformer under den demokratiska revolutionen; gerillaaktioner, sabotage, sellektiv tillintetgörelse och väpnad agitation och propaganda. PKP har även under kampens gång utvecklat en femte och ny kampform som när den används innnehåller de fyra andra kampformerna- det är de väpnade strejkerna. För att uttrycka sig enkelt så kallar man till storstrejk inom ett område samtidigt som folkarmén genomför aktioner inom området. PKP har flera gånger kallat till väpnade strejker i Lima och andra regioner, ett särskilt kraftfullt exempel på detta är den väpnade strejkern som genomfördes 22 och 23 juli 1992 i Lima. Folkets revolutionära försvarsrörelse, som är en av PKPs massorganisationer för arbetet i städerna, kallade till den väpnade strejken i en proklamation som framförde 22 ekonomiska och politiska krav. PKP menar att man alltid måste förbinda dagskravskampen med de överordnade målen och de ställda kraven utformades med detta i beaktande.

Den väpnade strejken reste 10 000 personer som tillsammans med avdelningar ur Folkets Gerillaarmé genomförde kraftfulla angrepp på polisstationer och arméns militära stationer. Man använde bilbomber mot regeringsbyggnader, stora fabriker och banker (PKP gör allt för att se till att personer ur folket inte skadas vid sådana aktioner). Den väpnade strejken var kraftfullast i slumkvarteren men man genomförde samtidigt aktioner i resten av landet. I Mantarodalen blev högspänningstorn sprängda i luften och  även banker och stora företag sprängdes i luften på andra ställen. I rika imperialistiska länder blir en del gärna illa till mods när de hör att elförsörjningen rubbas. För att förstå detta måste man väga vinsten av att den reaktionära armén och den gamla statens funktioner blir allvarligt störda mot att en del personer ur folket får problem i sin vardag. En mycket stor del av folket i en del områden har inte tillgång till el och de störs följdaktligen inte mycket av att elen försvinner.

En peruansk tidning menar att revolutionärer kallade till väpnad strejk i Puno i Peru i Juli i år. Vi har inte undersökt frågan så uppgifterna skall tas med stor försiktighet.

Den nya maktens uppbyggande i städerna och slaget om Raucana. DEL 3.

Ett massmöte hölls där två representanter från Fujimoris Cambio90-parti (Fujimori var Perus president från 1990 till år 2000) deltog för att erbjuda förhandlingar men folket beslöt att fortsätta kampen. Det kungjordes att Isola (jordägaren som ägde ett område kring Raucana) hade en blodsskuld till folket och att det aldrig skulle kompromissas och folk strömmade hela tiden till från bostadsområdena i närheten.

Den 9:e augusti var alla beredda att bekämpa vräkningen och jordägarens fabriker utsattes för väpnade aktioner i form av ett bombattentat genomfört av FGA (Folkets Gerillaarmé), detta gjordes för att sätta press på dem att dra tillbaka vräkningsorden men det gjorde de inte.

Den 5 september trängde 1500 soldater ur de reaktionära väpnade styrkorna in och övertog Raucana efter hård kamp, men PKP mobiliserade åter massorna och häftig kamp fördes för att driva ut militären igen. Kampen skakade Lima och hela Peru och är till idag ett exempel på hur man kan bygga upp och försvara den nya makten i städerna.

Epilog: Perus militär byggde en militärbas i Raucana för snabbt kunna slå ner eventuella uppror. Denna sägs sedan ha tagits bort ca 1999. Personer som varit där förra året menar dock att militären har kvar en anläggning där. 


Bilderna nedan föreställer militärer som genomför en s.k. civilaktion i Raucana och militär som patrullerar där. 

Den nya maktens uppbyggande i städerna och slaget om Raucana. DEL 2.

Vräkningsordern!

Det kom en order om att rensa Raucana men man hade förberett ett aktivt försvar och genomförde militär träning och man hade byggt barrikader och vakttorn. Perus Kommunistiska Partis högtidsdagar firades med  agitations- och propagandaaktioner och man agiterade intensivt mot vräkningsordern. Man besökte många fackföreningar och andra slumkvarter och bad om stöd. Den nationella och internationella pressen meddelades för att avslöja den gamla staten. 800 människor marscherade till Rådhuset i Vitarte och krävde att vräkningsorden skulle dras tillbaka.

Innan vräkningen skulle verkställas blev den centrala huvudvägen blockerad och alla bussars däck punkterades. Innan detta hade aktivister gått in i bussarna och förklarat varför detta skedde och man delade ut flygblad. Alla var organiserade i denna stadsdel och många var beredda göra neutraliserade tvätt vid polisen och arméns tårgasattacker och man var även beredd med täcken för att täcka över tårgasgranter. Andra stod beredda med slungor med molotovcocktails för att försvara området medan andra byggde barrikader som man satte eld på. Det blev nästan omöjligt för polisen att ta sig in. Utsiktsposter blev snabbt uppsatta och man la ut sandsäckar som gjorde dem skottsäkra. Andra grävde under nattens lopp diken tvärs över vägarna som ledde in i kvarteret, de var över en meter djupa och breda och hindrade därför polisen att komma in med fordon. Andra var stationerade på höjder för att hålla utkik och även barnen bidrog genom att bära skyltar som uppmanade soldaterna att inte lyda sina befäl. Allt detta utspelades sig under de stora paroller som prydde husgavlar och murar:

"Ingen vräkning!", 


"Massorna skapar historien!", 


"Bostad är en rättighet, kämpa för att försvara den!"

Den nya maktens uppbyggande i städerna och slaget om Raucana

Vi skrev för några dagar sedan om om olika typer av folkkommittéer som är en form av ny folklig politisk makt som måste byggas upp för att ersätta den gamla staten som förstörs under den demokratiska revolutionen. En form av politisk makt kallas folkkampkommittéer. 

Det finns många exempel på uppbyggande av ny makt i form av folkkampkommittéer i städerna. Ett exempel sådant var uppbyggandet av den nya makten i stadsdelen Raucana (se bild) i Perus huvudstad Lima (här är en artikel som är intressant, vänligen bortse från obligatorisk demoniseringsgoja). Här låg stora områden som ägdes av en byggherre vid namn Isola öde och han var inte var särskilt intresserad av området och hade inte hade brytt sig om området under många år. I detta område ledde Perus Kommunistiska Parti en jordockupation som innebär att man reser folket till att ockupera mark. Cirka 1200 personer kom dessutom från områdena runt i kring för att delta. Jordockupationen började och ett aktivt försvar organiserades. Folket beväpnade sig med enkla vapen såsom bildäck, slungor, stenar, klubbor och chilipeppar och syra. Utav tre sammanstötningar utspelade sig den första den 28:e juli 1990 och där blev polisen tillbakatvingad. I den andra sammanstötningen blev Felix Jorge Raucana dödad och stadsdelen fick bära hans namn. Senare utkämpades ett tredje slag men inte ens då var polisen i stånd att bryta Raucanas försvar.

I Rauacana upprättades ett välfungerande samhälle med mycket låg kriminalitet, brunnar grävdes med rent vatten och djuravel organiserades. Kvarteret var nästan helt självförsörjande på livsmedel på grund av kollektivt brukande av den utdelade jorden och hjälp från andra områden som bidrog trots stor fattigdom.

forts. imorgon. (visst är det så att många undviker att läsa långa texter på nätet?)

Fransk journalist: Krigshetsarna måste straffas!

"War propaganda has entered a new phase, involving the coordinated action of satellite TV stations. CNN, France24, the BBC and Al Jazeera have become instruments of disinformation used to demonize governments and justify armed aggressions. These practices are illegal under international law and the impunity of the perpetrators must be stopped."

Journalisten Thierry Meyssan visar att Andreas Malms verksamhet är olaglig enligt internationell lag:

"Now, after the Second World War, the United Nations General Assembly passed legislation to prohibit and punish such practices.

Resolution 110 of 3 November 1947 regarding "measures to be taken against propaganda and the inciters of a new war," condemns "propaganda which is either designed or likely to provoke or encourage any threat to the peace, breach of the peace, or act of aggression."

(Vi är fullt medvetna om att Thierry Meyssan inte är den bästa av källor men det hindrar inte att han har intressanta synpunkter)

"Libyendebattören" Andreas Malm borde få NATOs "Meritorious Service Medal"

I gårdagens Aftonbladet deklarerar Andreas Malm att "det är studenter och hemmafruar, ingenjörer och stålarbetare som vunnit slaget om Tripoli". Jo det är möjligt (hemmafruar?) men utgörs inte ockupantstyrkan i Irak också främst av amerikanska arbetare. Måste vi inte fråga oss vad de rörelse som vill gripa makten tjänar för syften, vilken klasskaraktär den har? Så fort man börjar rota det minsta i detta så blir svårt att hitta något progressivt eller folkligt. Låt oss nu anta att denna National Transitional Council helt och hållet är ett redskap för USA och NATO, vad spelar det då för roll att "det är studenter och hemmafruar, ingenjörer och stålarbetare som vunnit slaget om Tripoli"? Låt oss anta att det är just så, borde inte Andreas Malm då få NATOs "Meritorious Service Medal" som ges till de som har visat "initiativ och hängivenhet bortom plikterna". Fast, jag vet ju inte vad det står om plikterna i anställningsavtalet.

Arbetet med studiematerialet går vidare....

Vi har nu gått igenom nästan allt material som vi har tillgång till för att försöka ge en allmän bild av utvecklingen av den demokratiska revolutionen i Peru till idag. I kontakten med olika personer och organisationer i jakten efter mer material fick vi tag i lite bilder som är nya för oss. Bilden föreställer Ordförande Gonzalo som sätter flaggan i toppen i ett berg samtidigt som massorna stormar det. Man kan förmoda att berget symboliserar en av revolutionens målsättningar, exempelvis att förstöra halv-feodalismen.

"FÖRSÖK ATT STYRA OCH FORMA OCH ATT ÄVEN MANIPULERA OPINIONER ÄR NÄRMAST EN SJÄLVKLARHET"

Vi som sysslar med att stödja revolutionära rörelser måste vara särskilt försiktiga när vi vill återge "nyheter" och uppgifter som dyker upp på olika håll. Vi vill därför slå ett slag för broschyren nedan (lyssna även här) är ett lärorikt häfte som behandlar ett ämne som måste bli allmängods bland anti-imperialistiskt sinnade personer världen över. Om vi inte frågar oss vad olika politiska uppfattningar eller påståenden tjänar till eller vem som tjänar på dem kommer vi för alltid förbli offer i ett politiskt spel som domineras av monopolkapitalets organisationer och media.

"Väpnade konflikter förs idag med både militära och mediala medel. Att nyhetsmedierna har betydelse som instrument för opinionspåverkan är oomtvistat. Försök att styra och forma och att även manipulera opinioner är närmast en självklarhet ... . Propagandamakarens möjligheter att nå ut inte bara till hemmaopinionen och fiendesidan utan också till en större omvärld är idag bättre än någonsin genom den medietekniska utvecklingen. Propagandan utformas ofta som en naturlig del av nyhetsrapporteringen." (Kampen om det kommunikativa rummet s 4)

För att kunna börja diskutera frågan kan måste vi lära oss grundbegreppen:

PERCEPTIONSSTYRNING (perception management).
Försök att styra omvärldsuppfattningen kallas perceptionsstyrning. Det ligger i de stridande parternas intressen att se till att deras versioner av ”verkligheten” blir den förhärskande i medierna, och att olika publiker accepterar och tror på denna. Olika budskap riktas till olika målgrupper; kampen om att övertyga fiendesidans beslutsfattare, medier, och befolkning handlar främst om att få dessa att inse det lönlösa i att fortsätta kriga och ge efter.

Hur utvecklar de perceptionsstyrning i det pågående imperialistiska kriget mot Libyen?

Perceptionsstyrning, anses ha 5 olika delar:
1. MEDIEHANTERING, informationsverksamheter gentemot nyhetsmedier och allmänhet
2. PSYKOLOGISKA OPERATIONER (PSYOPS)
3. AVSIKTLIG VILSELEDNING
4. SÄRSKILDA OPERATIONER (Special Operations)
5. UNDERRÄTTELSEAKTIVITETER (Covert Action).

MEDIEHANTERING
Verksamheten inom begreppet Mediehantering eller Public Information (PI) som man säger inom NATO, syftar på civila och militära myndigheters information till, och relationer med, medier och allmänhet. Målet med PA-verksamhet är att informera allmänheten om regeringens agerande, politik och ställningstaganden. Man har insett att det behövs alternativ till öppen kontroll (censur) av medierna. Konsten att utforma budskap handlar om fingertoppskänsla där kunskap om mediernas behov kombineras med uppbyggandet av en relation med representanter för olika medier. En annan aspekt av perceptionsstyrning kallas för Public Diplomacy (PD). Därmed avses medvetna utspel gentemot medierna i syfte att övertyga. Hit räknas traditionell diplomati, presskonferenser, pressreleaser, intervjuer och andra aktiviteter anordnade för att framställa militären och den egna sidans politik i gynnsam dager. En aspekt av Public Diplomacy är beslutsfattares utspel i medier i syfte att skicka signaler till motståndaren, eller vilseleda denne om ens intentioner. Här är det viktigt att presentera och anpassa sitt budskap efter olika typer av publiker samtidigt, t.ex. nära allierade, tillfälliga partners, neutrala makter och motståndaren.

Hur ser den svenska militärens relation "med representanter för olika medier" ut i Sverige?

Skall demokrati vara en fin idé som flyger i skyarna eller skall vi fylla den med verkligt innehåll? 6 olika former av folkets makt

Perus Kommunistiska Parti (PKP) etablerade på 80-talet att man under den demokratiska revolutionen måste förstöra den gamla staten och ersätta den med ny politisk makt som kallas folkkomittéer. I dessa väljer och avsätter folket som bor inom en folkkommitté sina egna representanter, det är som vi uppfattar det verklig demokrati. Dessa har utvecklats till 6 olika former. Den 6:e formen som byggdes i städerna är särskilt intressant eftersom det är en fråga som handlar om hur man förbereder upproret i städerna efter att ha omringat dem från landsbygden. 

Demokratibegreppet som det används i allmänt i Sverige är ganska fattigt. Vi behöver en debatt om demokrati, skall det vara en princip som flyger som fin idé i skyarna eller skall vi fylla den med verkligt innehåll? 

1. Folkmaktens organisationskommitté

Detta är den typ man börjar med när man mobiliserar (ung. övertyga) och organiserar massorna för att bygga en folkkommitté. Detta sker inte öppet eftersom den gamla statens styrkor alltid försöker förstöra den nya makten.

2. Folkmaktens reorganisationskommitté

Den här formen använder PKP när en folkkommitté har blivit ödelagd av fienden och måste reorganiseras. Det kan bero på olika saker som t.ex. att den gamla staten har återfått kontrollen över ett område och försöker förstöra den nya makten eller att angivare och infiltratörer har angett de ansvariga kommissarierna för folkkommittéen som sedan har gripits eller mördats.

3. Paralellmaktsfolkkommitté

Denna typ används när den gamla makten inte har förstörts och den nya makten är i uppbyggnad och utvecklar sig.

4. Folkkommitté

Detta är en övergångsform för en folkkommitté innan den övergår till att bli en öppen folkkommitté. En del av folkkommitténs arbete är i detta läge ännu inte öppet.

5. Öppen folkkommitté

I denna typ av folkkommitté existerar den nya makten helt öppet. Som kan ses i i dokumentärfilmen People of the Shining Path som gjordes av brittisk TV (Channel 4) blev den gamla staten fullständigt bortsopad i dessa områden. Det betyder i de flesta fall att godsherrarnas jord blir utdelat till bönderna. Den gamla statens armé, polis och myndigheter fördrivs och byts ut mot den nya statens institutioner. Man bygger upp utbildnings- och sjukvårdsinstitutioner som utgår från folkets behov. Detta gör att många för första gången får lära sig att läsa och skriva. De infödda får möjlighet att lära sig spanska vilket betyder mycket eftersom de i århundraden har förtryckts, isolerats och nedtrycks av okunskap. Många har med den nya makten för första gången fått tillgång till grundläggande sjukvård, hälsosammare kost m.m.

6. Folkkampskommitte
Detta är den typ av folkkommitté som finns i städerna, där man också bygger upp ny makt, men i en mera dold form. Det beror på de stora skillnader som finns mellan stad och landsbygd. Ett typiskt kännetecken för en förtryckt nation, som Peru, är att det finns stora avsides belägna områden som den gamla staten inte har nått intresse för och därför heller inte har en stark närvaro. Dessa regioner har endast betydelse för den gamla staten om det finns mineraler eller annat värdefullt. I Peru ändrade sig detta under åren av folkkrig, så den gamla staten måste ägna uppmärksamhet åt dessa områden. I städerna däremot är bourgeoisien, kapitalet och produktionen koncentrerad och i Peru är detta huvudsakligen koncentrerat till Lima. Som en naturlig konsekvens av detta befinner sig den ledande klassen i revolutionen, proletariatet, där. Här bor även de utfattiga massorna i de stora slumkvarteren som omger staden. Det är framförallt i dessa områden där fattigdomen frodas som man bygger upp makten i form av Folkkampkommitter. Dessa har till uppgift att förbereda upproret som genomförs i revolutionens sista fas när man tar makten i hela landet.

För att förstå den nya maktens betydelse är det avgörande att förstå att det finns en ny politik, ekonomi och kultur som spirar. Man gör slut på det förhållandet att bonden var underkastad godsägaren som på en gång var lagstiftande, dömande och verkställande makt. Bönderna levde under medeltida förhållanden, produktionen var låg och arbetsdagen lång, svälten var utbredd och livslängden kort. Till detta kommer den grova rasism som de infödda är utsatta för. Med den nya staten gör man slut på dessa förhållanden och i stället blomstrar nu folkets makt, folkets ekonomi, politik och kultur. Det är utifrån dessa omständigheter som man måste förstå det enorma stöd som PKP kan åtnjuta. Det är därför som den nya staten har kunnat utvecklas snabbt och har kunnat försvaras.

Vem är Víctor Quispe Palomino?

Det har länge figurerat uppgifter i pressen (sedan 2003?) om att en viss José (Víctor Quispe Palomino) leder en väpnad grupp i Ayacucho (i Peru). Efter att ha pratat med personer som rest i området, senast under förra året, fick vi klart för oss att folket i området säger att det är just en "José" som leder gerillasoldaterna i Ayacucho. Vi har skrivit om detta tidigare och det råder inga tvivel om att denna grupp i grunden övergett kampen för den demokratiska revolutionen och leder den på avvägar. Vi hoppas att de som följer linjen och principerna från Perus Kommunistiska Partis första kongress (1988) lyckas att återta kontrollen i Ayacucho och möjligen på andra håll men det verkar som om denna grupp har haft lång tid på sig att befästa sitt inflytande och tid skola medlemmarna i sin världsåskådning. Ett av lågvattenmärkena i deras uppfattning är att de säger att "Gonzalo är terrorist". Vi undrar hur de definierar detta eller är det numera ett populärt skällsord? Vi återkommer med mer information om vad de står för.

Varning för den eritreanska "oppositionen"

Tewelde Gebreselassi som är ordförande för "en av de mer inflytelserika" oppositionsgrupperna, Democratic Alliance (EDA) menar att det "internationella samfundet" (läs:USA och andra Natoländer) måste "intervenera" i Eritrea. Eritrea är ett land som inte är vidöppet för amerikanskt kapital och som försöker närma sig imperialistmakten Kina. USA försöker att med alla medel se till att de har "vänligt sinnade" regimer i alla länder i Afrika. Regimen i Eritrea måste alltså bort. Hur stor del av Eritreas befolkning som måste dö för att stilla de amerikanska monopolkapitalisternas profithunger återstår att se. De direkta och indirekta dödsoffren vid ett imperialistiskt anfall på Eritrea kommer att kunna räknas i procent av befolkningen. Om så sker så kommer Carl Bildt slicka sig runt munnen och äta en mazarin samtidigt som han stämmer av med storebror i Washington hur kriget och media skall skötas. Kanske kan USA få igång eller inflytande över ett uppror under en pro-imperialistisk ledning också i Eritrea? Kommer bombvänstern i så fall att jubla och vad skall vi göra?  

Arbetet med studiematerialet fortskrider

Vi tagit krafttag i arbetet med studiematerialet och har nu ett rejält häfte. Det saknas dock en del vad gäller analyserna av den senare utvecklingen i Peru och vi uppmanar alla eventuella läsare som har något att bidra med att skicka material till oss (jag är optimist, peruinformation@yahoo.se) eller länkar, förslag på litteratur m.m. Vi skulle vilja läsa mer detaljerad information om den röda fraktionen, analyserande material om Humala, Palominogruppen, Artemiogruppen, Movadef, utvecklingen av de s.k självförsvarskommittéerna, förslag på bilder och statistik m.m. Vi tar tacksamt emot flygblad som spridits i Peru eller utomlands från var och en av grupperna. Utan rejäla studier kan man inte bygga upp en revolutionär rörelse. Vi har lärt oss mycket i arbetet med materialet och framför allt har vi lärt oss att vi är okunniga. Nedan en gammal bild av gerillasoldater som håller en folkskola i Peru. Mannen till vänster ser så arg ut att en trotskistisk grupp har använt bilden på framsidan av ett häfte som svartmålar Perus Kommunistiska Parti (PKP).

Flygbladsutdelning på Rålambshovs sommarfestival

Idag var var vi ute och delade ut flygblad på Latinofestivalen i Rålambshovsparken. Vi hade flygbladet endast på spanska och det gick bra eftersom deltagarna till 95% var spansktalande. Vi var där tyvärr lite för tidigt men folk strömmade till hela tiden och vi fick ut nästan alla flygblad vi hade med oss.