Limas utkanter
Nu sitter jag hemma hos en familj i Limas utkanter. Förorten jag bor i, som är en del av kommunen San Juan de Lurigancho, är bebodd av människor med små ekonomiska resurser. En stor del är arbetare, en liten del är "yrkesarbetande" (dvs folk inom förvaltning, polis, lärare, etc.) men majoriteten sysslar med allehanda försäljning. Kommunen är den största i Lima och har enligt folkräkningen som genomfördes 2005 över 800 000 innevånare. Antagligen har den siffran ökat då inflyttningen till Lima fortsätter och då antal barn per familj är högt. Lima är fuktigt och dessutom kallt vid den här årstiden och solen tittar väldigt sällan fram (jag har ännu inte sett den) pga den kombination av dimma och avgaser som ständigt omger staden. När man lägger sig på kvällen tar det lång tid att bli varm då lakanen har sugit upp fuktighet från luften och känns klibbiga och kalla. I huset som jag bor i finns ingen värme och dessutom saknas tak på delar av den understa våningen och en uppgång till taken från andra våningen gör att det är omöjligt att bevara värme i huset. Dock har de faktiskt varmvattenberedare, men den är endast inkopplad till duschen.
Varmvattenberedare och grannarnas tvätt. Limas utkanter förefaller ha utsatts för kraftiga bombanfall. Inte ett hus är färdigbyggt och väggar av tegel utan murbruk är vanligt förekommande |
Fattigdomen är tydlig överallt och folk lever väldigt mycket för dagen, man vet inte vad man kommer att ha imorgon. Samtidigt är företagsamheten sprudlande, nyliberala tänkare måste tycka att det är ett paradis. Den borgerliga idén om att handel skapar välstånd visar med all tydlighet sin falskhet i dessa förorter, där fattigdom och handel går hand i hand, och där det produktiva arbetet som skulle kunna utveckla landet är satt på undantag. Ett vanligt sätt att försörja sig på är att köpa t.ex. tuggummi eller cigaretter i affären i paket och sedan sälja cigaretterna eller tuggummina en och en i ett gathörn på en liten kärra. Affärerna själva köper i större affärer och de större affärerna köper på "Mercado mayorista" (grossistmarknaden) i Limas centrum. Familjen jag bor med består av ungdomar och deras partners, mamman är i USA och jobbar och pappan är frånvarande. De har utvecklad en liten produktion hemma av håvar och andra akvarieprodukter som de tillverkar vid köksbordet och sedan säljer från en vagn på den lokala marknaden. Deras arbete börjar när de själva vill, men tar aldrig slut. I Peru äger de flesta sina hus och har inga kostnader för banklån och annat, förutom en hatad fastighetsskatt. Arbetet blir således en jakt på pengar för att klara av de dagliga inköpen, och eftersom det oftast saknas pengar köper man i små förpackningar. Tandkräm i minituber, cigaretter en och en, små påsar med kaffe (25 gram snabbkaffe), äggen ett och ett, huvudvärktabletter a styckpris, etc. Arbetet ter sig dock vara en mer naturlig del av livet än i Sverige, och att den alienerade människan inte skapats fullt ut ännu kan upplevas som ganska trevligt om man inte drar sig till minnes att det också är en konsekvens av samhällets efterblivna och halvfeodala karaktär.
Våra grannar har det sämre än oss, hålet i taket leder rakt in i köket och taket i övrigt ger inte mycket skydd mot regn. |
Lima växer upp på bergkanterna. |
Verkstad där man lagar bilar (bilparken är gammal) och motorcyklar, samt tillverkar galler till fönster och dörrar. |
Nu ska jag åka in till centrum för att kolla på marknaden vid Gamarra, La Victoria, där man enligt uppgift kan köpa de billigaste kläderna i Lima, men där man helst inte ska vara efter att mörkret har lagt sig. Tillsammans med Barrios Altos och Callao ska det utgöra det ställe som är farligast vad det gäller rån, kidnappningar och annan kriminalitet. Jag tar inte med mig kamera och kommer bara att ta med mig kontanter, så om jag blir rånad så ger jag bort det jag har. Tror inte att rånarna har några större intressen av att skada en "gringo", det skulle bara öka risken att polisen bryr sig.
Hoppas kunna skriva vidare imorgon om taxiresor och övrig kollektivtrafik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar