tisdag 4 oktober 2011

Vad har hänt med Perus Kommunistiska Parti? Äntligen klarhet!

Det finns många listiga sätt att motverka en revolution. Ett särskilt listigt sätt är att hävda att situationen i grunden är OK. Det är ungefär som om man går till en doktor och doktorn upptäcker att man har cancer och hävdar att allt är OK. Man vidtar ju då så klart inga särskilda åtgärder för bli av med cancern och traskar vidare i livet. Vi har fått information av kamrater som har rest Peru att folk som har arbetat för revolutionen resonerar så att "Partiet kommer tillbaka", centralkommittén fungerar ju, det har man sett på internet! Som dokumentet nedan visar så har de som har övergett revolutionen ursurperat centralkommittén och hela partiet måste nu reorganiseras. Vad betyder det politiskt om man i åratal fortsätter hävda att allt är OK och att centralkommittén är OK? Vem tjänar på det? Det finns allmänt talat ingen slump inom politiken, det är alldeles för allvarliga frågor för det. Vi tar å det bestämdaste avstånd från alla som sprider "dokument" från en icke-existerande centralkommitté och uppmanar till ett noggrant studium av dokumentet nedan.

Vi publicerar dokumentet på spanska och kom ihåg att detta dokument i sin stil inte är anpassat för en svensk publik utan är ett dokument som tjänar till att föra kamp bland de redan införstådda. För oss som inte är bra på spanska kommer dokumentet här på bloggen på svenska.



¡Proletarios de todos los países, uníos!



¡POR LA REORGANIZACIÓN GENERAL DEL PARTIDO COMUNISTA DEL PERÚ COMO PARTE DE DESARROLLAR LA GUERRA POPULAR PARA CONQUISTAR EL PODER EN TODO EL PAÍS!

¡COGER EL PENSAMIENTO GONZALO PARA RESOLVER PROBLEMAS NUEVOS!


“Se pretende destruir la ideología del proletariado para desarraigar todo lo que es Partido, todo lo que es violencia revolucionaria, todo lo que es guerra popular, lo que es dictadura conjunta, lo que es dictadura del proletariado. Esto parte del siniestro revisionista Teng que desenvuelve cada vez más desenfrenadamente capitalismo, montan estructuras burguesas de poder, borran todo lo que es rojo. Niega absolutamente el marxismo, comenzaron atacando al Presidente Mao y negaron el maoísmo, luego a negar a Lenin y a negar a Marx... Así, el imperialismo, el socialimperialismo, los imperialistas, toda recua revisionista y la recua de la reacción mundial quieren borrar de nuestras mentes todo lo que huela a marxismo-leninismo-maoísmo. Pero es obvio que su plan contrarrevolucionario...los está hundiendo en serios problemas, como Marx enseñó, el viejo topo está osando”.

“...Basarnos sobre todo en la necesidad de la guerra popular, su proceso y lecciones, y reafirmarnos que sólo con la guerra popular se conquista y defiende el nuevo Poder; que debe plasmarse en las naciones oprimidas, en los países imperialistas y también para aplastar las restauraciones, en fin nos acompañará siempre, en todo tipo de revoluciones: para la revolución democrática, la socialista, las culturales y para entrar a nuestra meta, el comunismo. Nosotros tenemos el compromiso de no dejar las armas hasta el comunismo. Reafirmarnos en que la guerra es la continuación de la política por otros medios, que sigue a la política, que tiene carácter de clase, que con guerra popular se responde a una guerra mundial”. (Partido Comunista del Perú, Documento Resumen del Primer Congreso, 1989).

Expresamos nuestro saludo y sujeción plena e incondicional al Presidente Gonzalo, jefe del Partido y la revolución, el más grande marxista-leninista-maoísta viviente sobre la faz del la Tierra, continuador de Marx, Lenin y el Presidente Mao, Centro de Unificación Partidaria y garantía de triunfo hasta el Comunismo; a nuestra todopoderosa ideología el marxismo-leninismo-maoísmo, pensamiento gonzalo, principalmente el pensamiento gonzalo, todopoderosa porque es verdadera, al heroico combatiente que dirige la revolución, el Partido Comunista del Perú (PCP), muy especialmente con ocasión de la celebración del 83° aniversario de su fundación, a los principios que el mando nunca muere, que la bandera una vez izada jamás debe ser arriada y de guerra popular hasta el Comunismo; al I Congreso del Partido, Congreso marxista, Congreso marxista-leninista-maoísta, pensamiento gonzalo, principalmente pensamiento gonzalo que nos dio nuestra Base de Unidad Partidaria (BUP) con sus tres elementos, la ideología, el marxismo-leninismo-maoísmo, pensamiento gonzalo, principalmente pensamiento gonzalo, el Programa y la Línea Política General (LPG) con su centro la Línea Militar (LM), al III Pleno del Comité Central, un glorioso pleno, histórico y trascendental, y al Discurso del Presidente Gonzalo del 24 de septiembre de 1992, en cuya celebración por su 19° aniversario nos encontramos, que resplandece victorioso y pujante ante el mundo como arma de combate. Nuestro fervoroso saludo a los Comités del Partido, dirigentes, cuadros y militantes comunistas, a los combatientes del Ejercito Popular de Liberación y a las masas del nuevo Poder, así como, al proletariado y al pueblo del Perú en su conjunto, que defienden los principios del Partido y la revolución, manteniendo en alto la bandera de la guerra popular contra el ataque concentrado del imperialismo, la reacción y el revisionismo.

Nos reafirmamos en que la revolución es la tendencia histórica y política principal y que lo será cada vez más aún; en servir al desarrollo de la Nueva Gran Ola de la Revolución Proletaria Mundial. Saludamos al proletariado internacional, a los pueblos del mundo y al movimiento comunista internacional y, dentro de él, a los Partidos y organizaciones del Movimiento Revolucionario Internacionalista (MRI), marcando a fuego al nuevo revisionismo de Avakian y Prachanda que han pretendido liquidar al MRI con el afán de borrar todo lo que se pudo avanzar en él.

Expresamos nuestro odio de clase concentrado contra las miserables ratas de la línea oportunista de derecha (LOD), revisionista y capitulacionista, que planteó la burda patraña reaccionaria del “Acuerdo de Paz”; miserables ratas incondicionales de la CIA yanqui, LOD sustentada y amantada por las Fuerzas Armadas reaccionarias. Ratas miserables que niegan abiertamente a la Jefatura del Presidente Gonzalo y el pensamiento gonzalo y desvergonzadamente dicen seguirlo y defenderlo. Así también deslindamos, rechazamos, condenamos y marcamos a fuego con profundo odio de clase a la miserable rata quien fue José, su camada y compinches, y, a todos aquellos que confabulados con él, como parte del plan del imperialismo, dentro de su estrategia de “guerra de baja intensidad” para aniquilar a la guerra popular, levantan otra línea oportunista de derecha (LOD), igualmente revisionista y capitulacionista. Ratas miserables que niegan absolutamente el marxismo, comienzan atacando al Presidente Gonzalo y el pensamiento gonzalo repitiendo al pie de la letra todos los ataques de la reacción para negar el maoísmo y después negar a Lenin y hasta a Marx. Aplastamos a esta lacra de renegados, miserables traidores, quienes han venido trabajando en el cumplimiento de este negro plan del imperialismo, actuando en forma rastrera como verdaderos agentes del revisionismo dentro de nuestras filas.

Nos reafirmamos, muy especialmente, en nuestro compromiso de dar la vida por defender a nuestra Jefatura, el Presidente Gonzalo, de cualquier ataque, venga de donde viniera, y servir a la revolución peruana como parte y al servicio de la revolución proletaria mundial.

SOBRE LA GUERRA POPULAR Y LA SITUACIÓN DE LA LUCHA DE DOS LÍNEAS EN EL PARTIDO

Partiendo de renovar nuestro compromiso y reafirmarnos en todo los señalado anteriormente, es necesario precisar la situación en la que nos encontramos, una situación compleja y difícil, porque el imperialismo, a través de sus agentes en el país y en el extranjero, ha generado tanta confusión y falta de compresión a nivel internacional sobre la verdadera situación de nuestro Partido y la guerra popular en el Perú. Por eso, es necesario desenmascarar la verdadera entraña de la otra línea oportunista que se presenta atacando abierta y desenfrenadamente a nuestra Jefatura, el Presidente Gonzalo, y al pensamiento gonzalo, al Partido y la guerra popular. Es pues falso que haya “una nueva línea oportunista de izquierda (LOI)”, no corresponde a la verdad de la clase sino corresponde a la labor del mismo revisionismo. Lo que hay es otra línea oportunista de derecha, revisionista y capitulacionista; la tercera LOD, desde la que se opuso al inicio de la guerra popular. Tercera LOD que desde hace años se ha estructurado en el Partido, en el mismo Comité Central, y que ha usurpado, entre otros aparatos, el Comité Regional Principal (CRP) del Partido, la mayor parte del Ejército Popular de Liberación (EPL) y ha liquidado las principales bases de apoyo. Tercera LOD que tiene como cabeza a quien fuera José y cuyo cuerpo está principalmente en el CRP. Estas ratas revisionistas se presentan “armados hasta los dientes”, pero son solamente un “puñado de arena”, como está establecido: “han ido demasiado lejos y cuando la derecha se pasa de la raya las masas empiezan a reaccionar y ya no se dejan engañar más. El mundo, pues, no está quieto ni en paz, soplan vientos y tormentas se levantan en favor de la revolución mundial” (Resumen del Congreso) Quien diga, que esta línea es “nueva”, quiere engañar al proletariado internacional y trata de echar tierra a los ojos de los comunistas y revolucionarios en el Perú para que no asuman la tarea pendiente. En el Perú, desde el año 2009, no hay nadie que no conozca a esta línea y todos quienes se encuentran ligados a los aparatos partidarios, ya la conocían desde mucho antes. Desde el año 2006 están circulando los mamotretos de esta LOD firmados “PCP M-L-M”, desde el 2003 tenemos informes continuos del “cambio de discurso de los senderistas en el VRAE” y, aún, mucho antes, en diciembre de 1999, el diario “Clarín” de Buenos Aires, dio cuenta, que, los “senderistas entran a los pueblos autocriticándose por los errores cometidos bajo la dirección de “Gonzalo””. Y para que nadie se deje sorprender, el documento gráfico que presenta el compinche, en el extranjero, de la rata José, es del libro del genocida general de brigada Eduardo Fournier (““Feliciano” Captura de un senderista rojo”, NRC Corporación Gráfica S.A.C, Lima-Perú, agosto de 2002). Así, que hace más de una década éste sabe quienes son y cuál es su derrotero, que no se venga a mostrar como el sorprendido para encubrir su acción contrarrevolucionaria.

Solamente, reconociendo la real situación por la que atraviesa el Partido, con la verdad de la clase, tal como es, armados con nuestra ideología, el marxismo-leninismo-maoísmo, pensamiento gonzalo, principalmente pensamiento gonzalo, nos permitirá abordar la tarea pendiente que tenemos para superar el recodo, que es: reorganizar el Partido como parte de desarrollar la guerra popular para conquistar el Poder en todo el país. Reorganizar el Partido nos demanda denodada lucha contra el revisionismo, volando con guerra popular esta LOD como se hizo con la anterior, tenemos pues experiencia de como enfrentar situaciones similares. Los comunistas no tememos a nada y nada puede quebrar nuestra plena convicción de la justeza de nuestra causa y su triunfo inevitable. Dejemos a los que carecen de fortaleza ideológica, a los que no confían en nuestra todopoderosa ideología, que no confían en el Partido y las masas, que se desesperen. La confusión sirve al imperialismo, sirve a sembrar la duda a los que quieren que se expanda el pesimismo. La luz, la claridad sirve para hacer avanzar la revolución, sirve para desarrollar la guerra popular. El Presidente Mao nos dijo: “La verdad sirve al pueblo”.

LA LÍNEA OPORTUNISTA DE DERECHA DE LA RATA JOSÉ CON SU CAMADA Y DEMÁS COMPINCHES

Es necesario ver puntualmente los planteamientos de la LOD de José y compinches para poder arrasarlo y barrer todas las convergencias con esta LOD. Su contenido es feudal-imperialista, es contrario a la Jefatura del Presidente Gonzalo, es contrario al marxismo-leninismo-maoísmo, pensamiento gonzalo, es contrario al Partido y contrario a la guerra popular. Pretende llevar acabo los cuatros cambios: cambio de dirección, negando la condición de centro de unificación partidaria de nuestra Jefatura; planteando al Comité Central como supuesto centro de unificación partidaria, negando lo establecido por el I Congreso sobre el papel del Presidente Gonzalo, en vez de dirección proletaria pretenden imponer una dirección de caudillos militares; cambio de línea, negando la Línea Política General, y su centro la Línea Militar proletaria, quieren imponer su “nuevo programa” revisionista y su línea militar burguesa; negando al Partido Comunista del Perú como partido marxista-leninista-maoísta, pensamiento gonzalo, militarizado, pretenden imponer su “Partido Militarizado” que no es otra cosa mas que una variante del aborto “organización político-militar” de las ratas del MRTA; y, quieren transformar la guerra popular en una lucha mercenaria al servicio del mejor postor.

En lo ideológico José y su camada de ratas no hacen más que repetir todos los planteamientos contra el marxismo que proviene de la burguesía, no “aportan” nada nuevo. Atacan al pensamiento gonzalo de “dogmático”, “sectario”, “ultra izquierdista” al igual que lo han hecho los revisionistas de todo pelaje desde, incluso, antes del inicio de la guerra popular. Poniéndose así, también, a tono con su padre putativo, el agente de la CIA-yanqui Gustavo Gorriti y las patrañas de la Comisión de la Verdad y Reconciliación (CVR), para pretender cargarle al Partido el genocidio cometido por el imperialismo yanqui y el viejo Estado terrateniente-burocrático contra nuestro pueblo y el Partido. Pero, contra el marxismo no pueden, porque es la ideología científica de la última y más avanzada clase de la historia, el proletariado, y, por esto, recurren a poner adjetivos, dicen cualquier cosa pero no pueden sustentar. En lugar de la aplicación creadora del marxismo-leninismo-maoísmo, principalmente maoísmo a las condiciones específicas de la revolución peruana, el pensamiento gonzalo, plantea una caricatura del maoísmo, lo que demuestra que han renegado de la posición, método y concepción del mundo del proletariado. Basta ver, sus vómitos sobre “super imperialismo”, “colonia y a la vez semicolonia”, etc. hasta su más absurda expresión en su propuesta para un nuevo “Programa General”, para comprobar que estos militarejos no manejan ni siquiera las cuestiones más fundamentales del marxismo. Víctimas de sus prejuicios reaccionarios, propios de su ideología feudal-imperialista, rechazan incluso la necesidad de tratar de fundamentar su podredumbre. Se adhieren al nuevo revisionismo pero no saben ni siquiera repetir bien lo que les dictan sus amos. Parecen más cachacos vulgares que pretendidos comunistas.

En lo político José y su camada de ratas niegan la Línea Política General y su centro, la Línea Militar, el Programa y todo lo establecido en los planes del Partido, se oponen absolutamente al IV Plan de Desarrollo Estratégico de la Guerra Popular para Conquistar el Poder y el VI Plan Militar para Construir la Conquista del Poder – planes aprobados por el III Pleno del Comité Central y dentro de los cuales se establece el último plan del Comité Central ¡Unir al Pueblo Contra la Dictadura Fascista, Genocida y Vendepatria!, de 1998, plan que no se cumplió, precisamente por el sabotaje de estos miserables en contubernio con la reacción. Niegan el programa concreto (”los tres pro y los tres contras”) establecida por el Partido para plantear “alianza” con “los recalcitrantes anticomunistas”, política a favor de la burguesía burocrática y los terratenientes, practican tal “alianza” con el poder gamonal, “alianza” contra el campesinado principalmente pobre. No destruyen el poder local del viejo Estado, terrateniente-burocrático al servicio del imperialismo, sino, por boca de estas mismas ratas, trabajan con las autoridades distritales y provinciales. ¿Qué significa esto? Que participan dentro del aparato del viejo Estado a través de aquellas autoridades “democráticas”, que buscan arrastrar a las masas tras los “buenos representantes”. Cretinismo parlamentario, de estilo vergonzante, pero al igual que todos los revisionistas, creen el cuento reaccionario que: los “alcaldes son buenos porque son elegidos directamente por el pueblo”.

Estas ratas son opuestas al maoísmo, están en contra de destruir el poder local del enemigo para que sobre sus escombros construyamos el nuevo Poder. Por eso, para ellos, la guerra popular es “genocidio”, es “terrorismo”. Eso es oportunismo de derecha y no de “izquierda” como ellos dicen. Quien dice, que estos son oportunistas de izquierda, es porque le gusta más esta forma, algo asolapada, del cretinismo parlamentario; más que la forma abierta y desbocada de las otras ratas (Miriam, Morote, Cox) de la segunda LOD, que pertenecen al MODAVEF. Y, ¿por qué? Porque, como todos los revisionistas, se alinean con el principio de Musolini: “todo dentro del Estado (burgués, nota nuestra), nada contra el Estado”. Esto es en concreto: “lucha armada” para feudo propio dentro del viejo Estado; Estado terrateniente-burocrático, que como expresión de su crisis última y definitiva, se reaccionariza más, con centralización absoluta del Poder, detrás del cual están las Fuerzas Armadas reaccionarias bajo batuta imperialista, basadas en una jerarquía de autoridades y “caciques” regionales y locales, feudalización del país. Estas ratas revisionistas y capitulacionistas están por formar parte de ese proceso. Para que se les reconozca como “poder fáctico” con sus propias fuerzas armadas, como representantes de ese Poder terrateniente-burocrático sometido al imperialismo en la región “VRAE”. Verlo así, no podemos separar el proceso que siguen estos revisionistas, hasta que terminen en el negro hueco de su sepultura, del proceso general de hundimiento del viejo Estado, que terminará destruido total y cabalmente por la guerra popular. Esta es la forma particular de integración, de esta LOD, en ese proceso en que se está desenvolviendo el viejo Estado desde 1980, es como ellos especifican su naturaleza revisionista al estilo Teng; así, como los traidores de la segunda LOD, manifiestan su revisionismo diciendo que siguen al Presidente Gonzalo mientras reniegan de su Jefatura y su pensamiento. Y buscan integrarse en el viejo Estado con amnistía y elecciones, así se da su cretinismo parlamentario. Pero la naturaleza de clase, a quién sirven ambas LODs es la misma. Sólo son ratas de diferentes camadas del imperialismo. Así pues, la lucha de la rata José, camada y compinches, es lucha mercenaria propia de “señores de la guerra”, por mejor postor. Luego estos también están por reconocimiento, para “dialogo”, para “acuerdo de paz” y ¿quién está detrás de todo esto? El imperialismo yanqui.

Prosiguiendo con la cabeza, José, y camada, niegan que la contradicción principal en la guerra popular sigue siendo masas-feudalidad, tomando la creciente intervención yanqui como pretexto para justificar su “guerra popular de resistencia nacional”, para con ello poner pretexto para no combatir a la feudalidad y no aplicar la política de “tierra para quien la trabaja”. Aplican “revindicacionismo” (revisionismo armado), que en el campo no es otra cosa que defender los intereses del campesinado rico y en la ciudad la vieja política reformista de los vendeobreros de siempre. No sólo eso, sino que asumen públicamente la defensa de los que “fabrican la droga”. Así, pues, están por mantener al campesinado bajo control y autoridad de los terratenientes y de la gran burguesía. Que son, quienes de esta forma van ha mantener el control sobre la siembra, la cosecha y la producción de droga; por tanto, reconociendo en los hechos la soberanía de estos sobre la tierra y por lo tanto su soberanía política. Quieren engañar que la producción de la droga es negocio de pequeños productores y no gran producción de grandes burgueses y terratenientes, que hacen producir al campesinado en condiciones semifeudales para el mercado imperialista, principalmente. De esta forma, les resulta más cómodo o potable, a estas ratas revisionistas, plantear su capitulación ante la reacción interna y por lo tanto ante el amo imperialista. Con el cual mantienen contradicciones de segundo orden, que sacando en claro, de acuerdo a estos intereses, se expresa así: si no intervienen “para erradicar”, etc., “bien”, “todo estará en orden bajo los cielos” y por lo tanto “viviremos en paz”. Son los sueños de capataz de un amo comprensible.

De todo lo anterior, cae por propio peso su oposición a la Línea Militar del Partido. No podía ser de otra manera, siendo lo que son, renegados revisionistas y capitulacionistas, pues la Línea Militar es el centro mismo de la Línea Política General, por eso, es en su línea militar, donde se expresa su línea revisionista más claramente; en efecto, niega lo medular de la guerra popular, las bases de apoyo, con sus “Comités Populares móviles” que no es otra cosa que “bandas errantes” que no tiene nada que ver con el carácter fluido del Nuevo Poder, sino hacen permanente lo que es una modalidad temporal (el desplazamiento), por ello es que no hay Comités Populares Abiertos. Niegan la guerra popular unitaria, el carácter de complemento necesario de desarrollar la guerra popular en las ciudades, se han opuesto ferozmente a la política correspondiente al período que es: “desenvolver un avance gradual buscando fundir la guerra popular con la lucha de clases del proletariado y de las masas populares de barrios y barriadas manejando en todo momento las dos colinas y sentar las bases de la insurrección” (Plan Superar), expresando así su oposición al traspaso a la ciudad. En particular, se ha expresado su oposición total de llevar acabo acciones en Lima, con sus tres características de ser capital, centro obrero y gran tambor, indispensable para generar opinión publica a favor la guerra popular, tanto en el país como en el extranjero, prueba fehaciente de cómo niegan el papel del proletariado de clase dirigente en la revolución. Así, estos militarejos revisionistas siguen una línea militar burguesa y son contrarios a la línea militar proletaria del Partido y el Presidente Gonzalo.

En la lucha de dos líneas aplican lucha sucia, calumnias y mentiras contra el Presidente Gonzalo y contra los que defienden su línea roja. Toman medidas administrativas contra la izquierda. Vulgarizan la lucha de dos líneas a tal grado, que en vez de que sirva para que la izquierda se imponga, sólo queda en “acuerdos diplomáticos” entre caudillejos. Muy notorio es su insistencia en la vida interna del Partido, en que lo que importa, según su criterio bastardo, son los cargos; quien no está de acuerdo con la “sistematización” del secretario/mando político/responsable según el nivel, “cuestiona la dirección” y queda sujeto a medidas. Así, en vez de un manejo de la lucha de dos líneas, que corresponda a la concepción marxista-leninista-maoísta, pensamiento gonzalo, aplican métodos fascistas. Ver como estos miserables, por propia confesión, que tanto gritan sobre la necesidad de “defender dirección”, han impuesto como sistema, lo que aplicaron para usurpar la responsabilidad de Feliciano – quien en ese entonces encabezó el Comité Central – su práctica de ir entregando a la izquierda a manos de la reacción, igualito que el miserable traidor de la rata Julio del Huallaga. Ver como estos problemas ya se venían expresando en el Partido a mediados de la década del noventa: “Tomar medidas injustas por cuestiones mezquinas sin sujetarse a principios, ni normas, criterios feudales y poder personal que también se expresa en ejercer dirección personal y no de clase, cambio arbitrario de acuerdos, delimiento ante criticas, menosprecio al papel de la mujer en la revolución, dejar hacer dejar pasar, contienda, reincidencia y rencillas; tratamiento erróneo o ha destiempo de problemas; doblez, etc.“ (Informe Político, Comité Central, 1996). Ahora queda claro que estos miserables al verse aplastados en la lucha interna proceden a entregar a Feliciano y otros miembros de la dirección para usurpar el Partido.

Las ratas de la LOD revisionista y capitulacionista de José y camada niegan el gran principio de construcción - sobre la base de lo ideológico y político, construir simultáneamente lo organizativo, en medio de la lucha de clases y la lucha de dos líneas, todo dentro y en función de la guerra popular por la conquista del Poder – aplicando un criterio militarista. En cuanto al Partido han pretendido destruir el sistema de comités, para imponer una estructura fascista de “reinos independientes” de caudillejos, en concreto que “el fusil manda al Partido”. En cuanto al EPL: han liquidado sin dejar rastros a los destacamento especiales, destacamentos y milicias en ciudad; en el campo efectivamente, han liquidado a las fuerzas locales y las fuerzas de base, transformando todo en “Fuerzas Principales” - sus “bandas errantes” – y en las acciones que llevan acabo se expresa un conservatismo extremo, reduciéndose solamente a combates guerrilleros y no llevando acabo las otras cuatro formas de acciones, expresando un militarismo ramplón. En cuanto al Frente/Nuevo Estado han liquidado los organismos generados, usando el pretexto de que “los del Acuerdo de Paz” habían “usurpado sus nombres” (al mismo tiempo que decían que “la LOD no ha tomado ni un sólo aparato del Partido”); pero, en realidad por su oposición a la línea de masas del Partido, y principalmente a la línea militar proletaria, siguiendo una línea militar burguesa, han liquidado las bases de apoyo para aplicar su nefasta concepción de “Comités Populares Móviles”; se oponen ferozmente a la dictadura conjunta y dejan intacto al poder gamonal; en las ciudades se oponen a la sexta forma del nuevo Poder, los Comités de Lucha Popular, diciendo que fueron expresión del “aventurerismo”, “izquierdismo” y, por no construir Poder en ciudad, en concreto no construyen nada allí.

La LOD, que encabeza la rata José, niega el papel de clase dirigente del proletariado en la revolución democrática. Incluso, cuando hablan de “las amplias masas populares”, hablan de todo (“la burguesía, la burguesía nacional, comerciantes, transportistas, constructores, estudiantes, intelectuales, industriales extranjeros oprimidos y constreñidos”), pero omiten al proletariado; niegan la alianza obrero-campesina bajo la dirección del proletariado, como tronco constante de la revolución democrática, y el campesinado pobre como fuerza principal de la revolución. En sus mamotretos declaran lo que desde hace años es su práctica cotidiana, alianza con los terratenientes (“medianos y pequeños”), y llegan al colmo de plantear “respecto a la gran burguesía y grandes terratenientes feudales pronorteamericanos que no combaten a la revolución”. Estas confesiones de estos mismos miserables demuestran, en sí, que de vanguardia proletaria no tienen nada, nada de Partido Comunista que dirige la guerra popular para plasmar la revolución democrática; sino, que es un grupúsculo militarista, una banda de mercenarios. Su carácter feudal-imperialista también está muy claramente expresado, en su concepción archi reaccionaria sobre el papel de la mujer en la revolución; para estas ratas son las camaradas y compañeras combatientes de segunda clase, sirvientes de los varones y esta concepción la han querido imponer al Partido que dirige la revolución que tiene la mayor participación porcentual feminina en la historia, al Partido que ha generando el más grande número porcentual de dirigentes, cuadros, militantes, combatientes y masas femeninas en la historia del Movimiento Comunista Internacional; esto han querido imponer al Partido que generó a la camarada Norah, precisamente la más grande heroína del Partido y la revolución, gran dirigente comunista e implacable luchadora antirevisionista.

José con su camada han usurpado el Comité Central del Partido, en el cual se ha impuesto como responsable por la fuerza del fusil. En su entorno tiene sus incondicionales, caudillejos, sus cercanos y queridos, es discípulo de Teng quien negaba absolutamente el marxismo, así estos niegan absolutamente el marxismo-leninismo-maoísmo, pensamiento gonzalo. Han contado con la colaboración directa de la reacción para “resolver problemas internos”. Han tenido como sus mejores servidores a los que han buscado la conciliación de lo irreconciliable, el marxismo y el revisionismo, para que Comité tras Comité ir tomando los aparatos del Partido; y a los que no lo han podido tomar por asalto, han ido infiltrando sus posiciones, sus matices revisionistas, usando la situación difícil en los comités y sus contradicciones internas para urdir intrigas y maquinaciones. Contando para todo esto con la ayuda de la reacción, tal como el miserable traidor del Huallaga. Entre estos se cuentan sus compinches. Aplican métodos burocráticos, contraponiendo lo orgánico a lo ideológico y político para así destruir el sistema de comités y el centralismo democrático.

La gravedad de la situación de la lucha de dos líneas nos ha llevado a una situación en la cual los problemas de organización pasan a un lugar absolutamente subordinado, lo principal en este momento de la lucha tiene que ser lo ideológico, porque lo qué está en juego es el color del Partido en su totalidad. Sin unidad de comprensión, sin unidad en lo ideológico, no hay ninguna base para la unidad partidaria. Es más necesario que nunca de coger el pensamiento gonzalo para resolver problemas nuevos.

Hay que ver que hay otras experiencias en la historia del Movimiento Comunista Internacional, que nos da lecciones para tomar en cuenta. No compartimos el criterio de aquellos miserables, como el compinche principal de la rata José en el extranjero, en particular, que usando las limitaciones que tengan o puedan tener otros partidos, en la comprensión del maoísmo, asumen una actitud inflada y arrogante frente a las luchas de estos partidos. Esto es expresión de empirismo, pues se limitan a su propia “experiencia”, y más aún, revela su real catadura, pues tal actitud es expresión de chovinismo, correspondiente al “nacionalismo” del APRA, pero que de actitud comunista no tiene nada. En el caso de la India, vemos como los camaradas al comenzar la década del 80 estaban dispersos en un gran número de facciones, en varios casos establecidos en base de los diferentes comités regionales, demoró más de veinte años para que se lograra una unidad partidaria, pero pasando una lucha larga y compleja, donde hubo un serie de incidentes sangrientos, capitulaciones y traiciones; pero persistiendo en luchar por la unidad sin dejar las armas, los comunistas lograron establecer la unidad partidaria. En las Filipinas, el Partido Comunista perdió lo que era su base principal (Mindanao), pasaron por un proceso interno en el cual los revisionistas asesinaron a más de mil compañeros, pero impulsando una gran campaña de rectificación, los comunistas han logrado retomar lo perdido. Los camaradas turcos han perdido un gran número de responsables de su Comité Central, uno tras otro, y los camaradas del MKP, incluso, han sufrido de un solo golpe, la pérdida no solamente del secretario general y del subsecretario, sino de la mayor parte del Comité Central en su conjunto, pero en ningún momento han dejado las armas y persisten en el camino de la guerra popular. Sobre el nefasto papel de los conciliadores, tenemos un ejemplo negativo muy claro en el caso de Nepal, donde la supuesta izquierda es la que ha garantizado la capitulación y generado una gran confusión entre algunos destacamentos del MCI. Todas estas experiencias deben ser tomadas en cuenta para resolver la situación que ahora tenemos que enfrentar. Aplastando al revisionismo y la capitulación, sin dejar las armas jamás, persistiendo en desarrollar la guerra popular, poniendo la unidad sobre la base de los principios – que es en nuestro caso, vale repetir, el marxismo-leninismo-maoísmo, pensamiento gonzalo, principalmente el pensamiento gonzalo - por adelante, es posible superar las dificultades y dar grandes saltos adelante en la guerra popular.

LA DEFENSA DEL APARATO PARTIDARIO PARA EL TRABAJO EN EL EXTRANJERO

De todo lo expuesto, el desarrollo de la actual situación partidaria, nacional e internacional, en cumplimiento de nuestro compromiso de clase, demanda a quienes hemos asumido ese compromiso en el trabajo partidario en el extranjero, asumir la defensa del Movimiento Popular Perú, aplastando la línea oportunista de derecha (LOD) revisionista y capitulacionista de la rata José, camada y compinches -especialmente del agente contrarrevolucionario que funge como representante de un “CC” inexistente en el Perú-, sirviendo a la tarea perentoria de la reorganización general del Partido Comunista del Perú (PCP), como parte de su tarea de dirigir el desarrollo victorioso de la guerra popular para culminar la revolución democrática con la toma del Poder en todo el país en y al servicio de la revolución proletaria mundial y su meta inmarcesible, el siempre dorado comunismo.

La reorganización general del Partido es tarea pendiente establecida en el Plan “Superar el Recodo” de julio de 1995, que luego de su respectivo balance como tarea pendiente tenía que seguir desarrollándose en el siguiente plan de 1998, “¡Unir al pueblo contra la dictadura fascista, genocida y vendepatria de Fujimori!”. Tarea que no se ha podido concretar, porque como ya hemos dicho, la lucha de dos líneas en el Partido se agudizó; porque con la ayuda de la CIA y sus lacayos de la reacción peruana, una tercera LOD encontró las condiciones para estructurase dentro del Partido, lanzándose a la captura de los aparatos partidarios: primero en el VRAE, para luego usurpar el Comité Regional Principal y con ello la dirección del Partido.

Por boca de las mismas ratas traidoras José, Raúl y Alipio y compinches, sabemos que el 14 de julio de 1999, fue consumado un golpe contrarrevolucionario contra la dirección del Partido, con la entrega del responsable del Partido y otros dirigentes del Comité Central a la CIA y las Fuerzas Armadas genocidas del viejo Estado. El revisionismo, con la ayuda de la CIA y la reacción peruana, consumó el golpe contrarrevolucionario para descabezar el Partido y, tras esta acción contrarrevolucionaria, usurparlo. Luego vino la repartija del mismo en feudos, concretando la usurpación de los aparatos partidarios entre las ratas de las dos camadas: el VRAE y el CRP para la rata José y su camada, y, el Comité Regional del Huallaga para la rata Julio, que se alineó con la camada de las otras ratas, Miriam, Morote, Pantoja, Cox, etc.

¿Quiénes son los compinches de José?

En el Tercer Pleno, el Presidente Gonzalo trató muy denodadamente el problema de la lucha interna, ya que se vió por venir la segunda LOD, y, como correspondia planteó formas concretas y métodos a aplicar para superar los problemas, aplastando las posiciones revisionistas. Parte muy importante de ello fue tratar las “cinco unificaciones” del Presidente Mao Tsetung y la tesis de Stalin (que la base de todo es la línea, luego, organización, etc.). Por ello es necesario de recordar muy especialmente lo que el Presidente Gonzalo allí explicó: “… recordemos lo que decía Stalin “la niña de los ojos” esa es la unidad, quien va contra la unidad va contra el Partido, porque a última hora lo que el Presidente ha dicho, las comprensiones ¿qué son? Es unidad de comprensión, es unidad de política, unidad de plan, unidad de mando, unidad de acción, para actuar como decía Lenin como un solo puño ¿así no nos decía? por eso se juega con la unidad. El Presidente cuando nos plantea las cinco comprensiones nos está hablando de las cinco unificaciones, o sea las cinco unidades que necesitamos,primero unidad de comprensión, segundo unidad de política, tercero unidad de plan, cuarto unidad de mando, quinto unidad de acción; son cinco unificaciones, cinco formas en que nos unificamos para lograr la unidad y actuar como un solo puño, la forma como graficó Lenin fue esa; la unidad es cosa sumamente seria, por eso reitero ese dicho que es “la niña de nuestros ojos” ¿quién no entiende lo que es la niña de los ojos, no? es una cosa tan expresiva. Quien está y va contra la unidad está yendo pues contra el alma misma, contra el Partido, el problema es que esa unidad, esa unificación tiene un eje que es lo ideológico-político.” (Informe del CSP, III Pleno del Comité Central 1992, Pág. 45-46, subrayados del original).

Así, queda más claro que los que apuntan contra la unidad de compresión, difundiendo confusión, desacuerdos, patrañas e intrigas, sirven directamente al plan contrarrevolucionario que apunta a volar el Partido. Son pues los compinches del enemigo quienes tratan de oscurecer la naturaleza y el proceso de estas ratas traidoras de la LOD de José y camada. Quienes plantean, que estas ratas son una “línea oportunista de izquierda (LOI)", además, que no presentan ningún informe político desde 1999, tampoco sobre el nuevo gobierno reaccionario del fascista, genocida y vendepatria Humala, continuación del régimen iniciado por Fujimori con el autogolpe del 5 de abril de 1992. En lugar de un informe serio sobre la situación política y la coyuntura actual, sólo hacen unas cuantas referencias al paso, y que no van más allá de lo que dicen los propios medios reaccionarios sobre las primeras medidas del nuevo gobierno, para salir del compromiso. No hacen ningún informe ideológico y político, ni sobre la construcción, la lucha de dos líneas, su proceso; tampoco por tanto de la guerra popular, ni de la lucha de las masas. En lugar de un informe partidario sobre el golpe contrarrevolucionario contra la dirección del 14 de julio de 1999, presentan un informe gráfico de la reacción, extractado del libro del ex general del SIN, Fournier, publicado el 2002. Ningún informe partidario sobre el Huallaga y la rata Julio en más de 12 años. Ningún informe sobre nuestra colina, ni sobre las luminosas trincheras de combate (LTC), sino silenciamiento de la heroica lucha de los prisioneros de guerra. Como tampoco ningún informe político sobre la defensa de la Jefatura, ni qué es lo que ellos están haciendo. Sólo, que hay que “utilizar cualquier resquicio legal para poder escucharlo”, es decir, esperar a que a la reacción se le pase por alto algo. ¡Tamaña isanía sólo se le puede ocurrir decir a un cretino reaccionario para tratar de dar la apariencia de que están por su defensa! ¡Esperamos una más abierta confesión para saber que no pertenecen a nuestra colina!
Para poner un ejemplo más, sobre la naturaleza y presencia real de ese “CC” y de su “enviado imperial”, estos no presentan ningún informe partidario de la lucha de las masas que dicen dirigir, como no lo tienen, presentan en sus “documentos partidarios”, casi como propios los informes de los organismos reaccionarios de su “guerra de baja intensidad”, como el informe de la “Defensoría del Pueblo sobre los Conflictos Sociales”, sin señalar el carácter de dicho organismo. Todas las anteriores falencias, que resaltamos, constituyen prueba política sobre su naturaleza y existencia sólo virtual de ese “CC”, esa es la única convicción firme a la que se puede llegar. Además, hay una lista interminable que sirven para abundar en la materia, como por ejemplo, que llaman a “luchar contra la LOI”, pero no dicen cómo. ¡Que van a decirlo! Ya que lo que corresponde es volar a esta LOD con guerra popular, como se hizo con la anterior. Con lo cual demuestran que su llamado a luchar “contra la LOI” y su repentina “defensa de la Jefatura” es sólo para tratar de cubrir su inexistencia efectiva y la negra acción contrarrevolucionaria de su “enviado imperial”.

¿Por qué estos que dicen combatir la “nueva LOI” lo hacen desvinculado de la lucha de clases nacional e internacional, de la coyuntura política actual y del nuevo gobierno reaccionario y las tres tareas reaccionarias? No les conviene hacer más informes, menos están en condiciones de hacer un informe desde la posición, punto de vista y concepción marxista-leninista-maoísta, pensamiento gonzalo; pues, como compinches de estas ratas, no las quieren relacionar con el proceso del viejo Estado y la coyuntura política del nuevo gobierno reaccionario y las tres tareas reaccionarias. Por eso, estos compinches de la tercera LOD, prefieren “combatir” sólo con mocos y babas a la “nueva LOI”, salida del movimiento fantástico de sus propias cabezas, quieren llevar a pelear contra “molinos de viento” para desviar la lucha. Por eso, no dicen nada de quien está abanderando el “diálogo” por parte de este gobierno de Humala, para cumplir la tercera tarea reaccionaria de aniquilar la guerra popular, buscando destruir el Partido y embaucar a las masas. Es decir, del nuevo presidente de la Comisión Nacional para el Desarrollo y Vida sin Drogas (Devida), Ricardo Soberón, el organismo encargado de la “erradicación de la coca”, en aplicación del tratado antidrogas impuesto por el imperialismo yanqui. ¿Por qué no denuncian que Soberón-Gorriti es el nexo del plan de la CIA, como parte del cual: primero, se hizo la presentación ante la Televisión nacional e internacional de la rata José, a fines de mayo de 2009 y, después, la entrevista de las ratas Raúl y Alipio de julio de este año en curso? Porque son compinches de estas ratas y, así, sirven al plan de la CIA, dentro de su “guerra de baja intensidad” contra la Jefatura, la BUP y el Partido para aniquilar la guerra popular. No quieren pues ocuparse de Soberón, quien por su historial personal, palabras y hechos es un agente de la CIA, que está porque ésta siga dirigiendo la intervención del imperialismo yanqui como “guerra de baja intensidad”, con una presencia limitada de asesores y tropas yanquis, porque, según este agente del imperialismo, un ingreso mayor de tropas yanquis al país pondría al Partido en inmejorables condiciones de dirigir la lucha contra lo que consideraría ya una invasión directa de éste. Además, por eso, estos que dicen: que se trata de combatir “una nueva LOI”, tratan de soslayar el papel principal de Gorriti, el de ser agente del imperialismo yanqui, confundiendo con lo que puede ser secundario o accesorio en cuanto a él, el de que éste también sea “agente de la MOSAD”. Aquellos que ahora dicen “combatir la nueva LOI” y buscan presentarse como grandes defensores de última hora de la Jefatura y el pensamiento Gonzalo, son los mismos que desde el 2006, no han dicho esta boca es mía, para pronunciarse contra los ataques abiertos de la rata José y camada que firmaba como “PCP (M-L-M)” y a quién le han seguido expresando su “saludo y sujeción libre e incondicional” y difundiendo a través de sus volantes sus posiciones de renegado revisionista. Así, está claro quiénes son y a quién han servido estos compinches de renegados y traidores, que sirven al plan de la CIA de aniquilar la Jefatura. Estos están en contra de combatir implacablemente al revisionismo para reorganizar el partido como parte de la tarea de desarrollar la guerra popular para construir la toma del Poder en todo el país y están en contra de servir al desarrollo del MRI y del movimiento comunista internacional. No están por desarrollar la guerra popular como parte y al servicio de la revolución proletaria mundial.

En el extranjero, el compinche reaccionario de la rata José y camada, se presentó a fines de 1999, como enviado de la rata Julio, a quien le expresaba su “saludo y sujeción plena e incondicional” y, luego, que ya no le era posible seguir sosteniendo aquello, cambió para expresarla a un “NN” y, después de algún tiempo, pasar a expresar muy serio y compungido su “saludo y sujeción plena e incondicional al c. José responsable de todo el Partido”, sin antes expresar su saludo y sujeción plena, incondicional y voluntaria al Presidente Gonzalo, Jefe del Partido y la revolución, el más grande marxista-leninista-maoísta viviente sobre la Tierra, centro de unificación partidaria..., etc.. ¡Increíble!, pero cierto. Para este miserable infiltrado era posible combinar el marxismo y el revisionismo, como infiltrado no podía diferenciarlos. Además contaba con toda la impunidad, al menos así lo creía, por haber capturado el “único”, supuesto canal, con la supuesta “dirección del Partido”. A comienzos de mayo de 2009 nos hizo llegar una de las consabidas “directivas” de dicha “dirección” para el aparato donde decían: “nuestra Base de Unidad Partidaria, el marxismo-leninismo-maoísmo, principalmente el maoísmo” y que en el saludo ya no se debería decir que el Presiente Gonzalo es el centro de unificación partidaria, sino el Comité Central. La izquierda rechazó esta imposición revisionista y demandó que se efectúara una “bajada” de alguien de dirección. Antes que autocriticarse, en respuesta recibimos una reacción airada, diciendo que lo que nosotros hacíamos era “poner los fusiles en el pecho para que vengan”. No estaban, pues, para informes y aclaraciones que no podían dar. Por eso recurrieron al recurso criollo, de darse por ofendidos para no atendernos luego de más de 12 años que nadie se acercaba por acá. La lista de esas famosas “directivas” que expresan la posición de la LOD de la rata José es larga y abarca cada uno de los puntos de esta línea para atacar a la Jefatura, el pensamiento gonzalo, la BUP, la Línea Política General y la Línea Militar. Como su llamado a “nuevo Congreso” para revocar el I Congreso, su “Primer Comité Central Militarizado”, como la que decía que la “dominación del imperialismo yanqui se había fracturado en América Latina”, para levantar el “socialismo del siglo XXI” de aquellos como Chávez, Morales, Correa, todavía no estaba Humala sino también lo hubieran puesto. Las marcas indelebles de estas “directivas” revisionistas contrarias a la Jefatura y la BUP, etc. se las puede ubicar fácilmente repasando la documentación publicada en la página de internet de Sol Rojo desde comienzos del nuevo siglo hasta la fecha. Pero, este mismo documento y la defensa del Presidente Gonzalo, pensamiento gonzalo, BUP, Partido, guerra popular, del aparato y los principios asumidos por nosotros y otros compañeros, organizaciones, partidos y grupos en el extranjero, demuestra: que una vez más la reacción y el revisionismo coludidos fracasaron y no se pudieron llevar el aparato y menos volarlo. Pensaron que lo levantarían en peso, con todo y que volarían todo lo que no se les sometiera a sus negros, nefastos e inmundos propósitos contrarrevolucionarios y a sus más bajos y deplorables instintos de agentes contrarrevolucionarios de las bandas armadas organizadas por la CIA y el viejo Estado genocida para combatir al Partido y la guerra popular que dirige.

La tarea pendiente de reorganización general del Partido, surgió de la necesidad de defender al Partido, el heroico combatiente que dirige la revolución, ante la acción concertada de la CIA yanqui, la reacción y las ratas de la línea oportunista de derecha (LOD) revisionista y capitulacionista Miriam, Morote, Cox, Pantoja, etc. (la segunda LOD), que luego de la detención del Presidente Gonzalo (primer objetivo de su siniestro y negro plan) van a “buscar tomar por dentro la fortaleza que es el Partido” y en septiembre de 1993 van a servir a la patraña de la CIA contra nuestra Jefatura de “las cartas de paz” “para lograr un acuerdo que ponga fin a la guerra popular”. Fracasado el plan con estas ratas de tomar los aparatos partidarios; la CIA y la reacción van a continuar con su plan de tomar los aparatos partidarios. Con la información y colaboración de estas ratas la reacción no sólo va a infiltrar diversas organizaciones partidarias, sino que también va a montar falsos aparatos partidarios. La captura de las ratas Nancy y Roldan en 1995 va a serviles para dar un nuevo impulso a este siniestro plan de la reacción y el revisionismo. Para destruir la Jefatura del Presidente Gonzalo y su todopoderoso pensamiento gonzalo, para desarraigar todo lo que es Partido, todo lo que es violencia revolucionaria, todo lo que es guerra popular, lo que es dictadura conjunta. Para desenrrumbar el Partido, liquidarlo desde dentro y generar una serie de corrientes, confusión y desmoralización que haga imposible la tarea de la reorganización del Partido para generar un “partido comunista” revisionista adocenado al orden como lo plantea abiertamente la LOD y luego, como esto además de nacer muerto no era suficiente, buscando sembrar desmoralización tomarlo por dentro sirviéndose de colaboracionistas e infiltrados. Estas dos LOD, ambas revisionistas y capitulacionistas, son como las dos caras de la misma moneda del plan de la CIA para aniquilar el Partido y con ello la guerra popular y para tratar de borrar el aporte del Presidente Gonzalo y la guerra popular a la revolución proletaria mundial y al MRI, del plan contrarrevolucionario de “solución final”.

Vemos que al igual que en el Perú, aparece la LOD diciendo: que tiene instrucciones del Presidente Gonzalo y así pretendió capturar nuestro aparato, pero en forma contundente la hemos aplastado, ese mismo día de 1993 en que se dio a conocer la patraña de las “cartas de paz”, bajo la dirección del Comité Central, como parte de la guerra popular, defendiendo nuestro organismo sujeto firme e incondicional a nuestra Jefatura y a su todopoderoso pensamiento gonzalo, a la BUP, a nuestro heroico combatiente el PCP y a todos los acuerdos y documentos partidarios. De allí, entonces ¿a qué va a apuntar la acción concertada de la reacción y el revisionismo con la ayuda de derechistas incorregibles, resentidos, elementos de doble faz, agentes infiltrados y hasta “organismos partidarios” montados por la propia reacción? Al no poder cambiarle de color al MPP van a apuntar a liquidar el trabajo en el extranjero, a liquidar sistemáticamente nuestras organizaciones de base y la propia dirección del organismo y a los c. que desinteresadamente y sujetos a la BUP trabajan en el extranjero sirviendo a la guerra popular como parte y al servicio de la revolución proletaria mundial. Por eso, en los últimos meses del año 1999, va ha venir un miserable, diciendo haber sido enviado por el c. Julio, supuesto responsable del CC, quien nunca asumió como ya hemos visto. Con esa fementida “condición orgánica” usurpó el cargo de responsable de nuestro organismo y desde su llegada dio paso a sus desmanes contra las compañeras y economía del aparato y emprendió la liquidación sistemática de los aparatos del organismo generado, la usurpación de la dirección y a plantear mediante sus famosas “directivas” las posiciones de la LOD de la rata José y camada, sólo cambiándoles de membrete e imponiéndolas en la documentación pública y eventos como puede comprobarse, como ya hemos dicho, entrando a la página Web de Sol Rojo y en los materiales impresos del MPP. Al respecto, hay que anotar, que tales “directivas”, jamás correspondieron al método y estilo partidario, y el sujeto, aquí en el extranjero, mientras blandía estas “directivas”, como si fueran las profesias de uno de sus gurus, en el estilo más lumpenesco decía: “me lavo el trasero con las directivas partidarias”, refiriéndose a las directivas partidarias anteriores a la usurpación de la dirección partidaria por la rata José. Desde que se afincó por estos lares emprendió su tarea de aislar al PCP de los Partidos y organizaciones revolucionarias del MCI y del MRI, usando la provocación, la intriga y su pretendida condición.

Aún más, fiel a sus antecedentes, este compinche en el extranjero de la rata José, publica un volante en Sol Rojo, a nombre de su supuesto “Comité Central”, donde se tira contra otros partidos del MCI, cuya teoría y práctica nunca le ha interesado, no las ha estudiado ni menos ha tratado de viajar para conocerla de cerca, ¡Qué va a ser! Un ejemplo claro de su cinismo (la cual le sale por los poros) es éste, que en su comunicado del 24 de septiembre del presente año; dicen que a los partidos que dirigen guerra popular hay que: “Exigir que aclaren cómo es que crean el Nuevo Poder, ¿cómo y dónde? ¿Tienen plan estratégico para todo el país, para evitar que el imperialismo y la reacción dividan el país en dos cuando se avance?”. Está bien. Son preguntas que en sí corresponde plantearlas. Pero entonces, ellos, sí tuvieran algo de honestidad, deberían haber comenzado por dar los informes partidarios a los que nos hemos referido anteriormente. Y deberían también responder: ¿cómo y dónde su supuesto CC construye nuevo Poder HOY en el Perú?, y no sólo decir “ahora las luchas están por la cordillera negra”. Allí si hay luchas de las masas, pero espontáneas. ¿A quién piensan engañar con eso? Y sobre su otra pregunta “¿Tienen plan estratégico para todo el país, para evitar que el imperialismo y la reacción dividan el país en dos cuando se avance?”, entonces que digan cuál es el nombre actual del plan de su “CC”, qué objetivos políticos tiene, cómo es el balance de la última década o las últimas campañas. Lo único que han dado ha conocer es unas cuantas cosas sueltas del balance de su “nueva dirección”, es decir la de las ratas José, Raúl y Alipio diciendo que “han resuelto cosas nuevas que nunca antes se habían resuelto” (en la década de 1999 a 2009). Y que es “el primer CC militarizado”. Es decir repitiendo las calumnias y mentiras revisionistas contra el Presidente Gonzalo y el Partido. Si hacen las preguntas a otros partidos al menos deberían ser capaces de responderlas en cuanto a la propia realidad en el Perú. De paso podrían decir cuantos comités regionales existen que se sujetan a su “CC”. En el Huallaga nadie se sujeta a ellos. En el ámbito del CRP tampoco. Basta ver las listas de acciones publicadas anteriormente en el Sol Rojo para ver cuantas acciones bélicas se han plasmado fuera de estos dos comités para llegar a conclusiones. Lo concreto es que quieren tapar con sus exabruptos, sus gritos al cielo y “denuncias”, que no representan a ningún comité del Partido. Porque, lo que hay en el Perú son comités partidarios, células y militantes, así como combatientes y masas, pero no hay un trabajo centralizado a nivel nacional que se sujeta a I Congreso, a la BUP y a los planes establecidos en el Tercer Pleno del CC. Sino, simple será demostrarlo. Guerra Popular es GUERRA, es decir la continuación de la política con otros medios, forma superior de lucha, es decir con acciones bélicas. Quien plantea “guerra popular” sin acciones bélicas no plantea otra cosa que “la guerra política” de la LOD del acuerdo de paz. En todo el país las masas están rebelándose y en muchos lugares, como confirman todos los que han viajado en el país durante los últimos años, hay compañeros que están esperando la posibilidad de reincorporarse. El problema no está en la falta de condiciones objetivas, estas más bien son excelentes para desarrollar la guerra popular; el problema tampoco está en que no hay fuerzas que se puede organizar rápidamente, eso si hay en abundancia; el problema es que no hay nadie que en la actualidad cumple la labor de dirección; no hay una dirección nacional que se sujeta a la jefatura del Presidente Gonzalo que desarrolla la guerra popular según los acuerdos y planes partidarios. Constatar esto es necesario para poder servir a que tal dirección se genere en el mismo país, desde extranjero no podemos pretender dirigir, pero si servir a que se facilite al trabajo, servir a desarrollar la guerra popular, de los camaradas en el Perú. El trabajo que ha hecho este compinche en el extranjero de la rata José, de volar los aparatos del MPP, tratar de cambiarle de color a lo que quede y de sembrar desinformación, intrigas y patrañas, por más de una década, y que desde mayo hace galopantemente al haberse escindido del MPP, usurpando el nombre del aparato y usurpado Sol Rojo, solo puede ser parte del plan de la reacción compinchada con las ratas de José y camada, en servicio de la guerra contra subversiva, de la guerra contrarrevolucionaria y contra la revolución mundial, el MCI y el MRI.

Con sus preguntas rebelan que son igualitos que la LOD de la patraña del “acuerdo de paz” (“AP”). Recordemos que los del “AP” plantearon “MRI partidos de membrete”. ¿Acaso no es lo mismo que plantean los compinches de José en el extranjero? Ver su actitud durante años, en particular desde el 2005, hacia los partidos y organizaciones a nivel del MRI y el MCI en su conjunto; ni siquiera estaba de acuerdo con llamar a la guerra popular en la India como tal. Se opusieron ferozmente a que las bases desarrollaban acciones como parte de la semana internacional de acción en Abril del presente año, y solamente en contra de la voluntad de los miserables fue posible de llevar acabo acciones en algunos lugares.

Entonces, es un proceso de más de una década de lucha enconada en el MPP, entre la izquierda y la derecha que encabeza el agente contrarrevolucionario que estamos denunciando, con las posiciones de las ratas de la tercera LOD y sus consignas y sujetas a esa dirección. Proceso que culmina en mayo de este año donde llega a usurpar completamente la dirección del aparato y la página de Sol Rojo. Es así como este miserable sorprendiendo a unos cuantos se escinde definitivamente del aparato con la falsa idea de que ya a liquidado definitivamente el trabajo partidario marxista-leninista-maoísta, pensamiento gonzalo, principalmente pensamiento gonzalo, y que puede seguir fungiendo como representante del Partido y contar con un organismo y un vocero apócrifo para seguir usurpando el nombre del PCP y del MPP, y servir a los fines contrarrevolucionarios de sus amos de la reacción y el revisionismo. Además pensando vivir cómodamente afincado por estos lares como ciudadano de uno de estos países imperialistas que tanto dice odiar. Pero nada les es dado a los agentes de su calaña y no podrá disfrutar nunca en paz de los frutos de su maldad contrarrevolucionaria.

Es necesario hacer una clara afirmación: hasta la primera semana de mayo de 2011, el Sol Rojo, fue bandera roja; el revisionismo, durante largo tiempo ha estado inflitrándolo con sus posiciones, por eso se pueden encontrar posiciones sumamente eclécticas en él; expresiones de convergencias y matices, pero, su carácter fundamental ha sido ser bandera roja; apartir de mayo de 2011, la izquierda fue suprimida totalmente del aparato, no quedó oposición a la sinestra labor de los compinches de José en el extranjero, y, con ello, Sol Rojo cambió de color, se transformó en bandera negra. Por ello sus gritos deseperados, sus ataques vulgares contra la izquierda. De allí que llega hasta a difundir como premisa un video de la reacción, difundido hace años por el miserable “Víctor Fernández” de España; quieren pintarse de rojos, pero por su posición de clase reaccionaria son tan imbéciles que no saben ni pueden distiguir entre rojo y negro.

Por la ubicación de nuestro aparato, tanto geográfica como dentro del sistema orgánico, donde nos desenvolvemos, es lógico que hay muchas cosas que están fuera de nuestro alcance. Así, también lo es para los Comités en el país que heroicamente continúan combatiendo y resistiendo por la BUP y la guerra popular. Por lo tanto será ridículo que pretendamos poder saberlo todo. Pero quienes pretenden ser “CC”, si deben saber todo y están obligados a saberlo, sino no es dirección nacional, no es Comité Central más que de membrete. Por lo tanto, es ellos a quienes les correspondería responder, poniéndose a la altura de la lucha ideológica y política y no pretender sorprender a incautos. Corresponde afirmar con firmeza el camino a seguir, establecer los planes y cumplirlos – toda otra cosa son cuentos.

Pero como no estamos para vanas ilusiones, corresponde al Comité partidario mas consecuente y avanzado en medio de la fragua de la guerra popular asumir la tarea perentoria y atrasada que la guerra popular, la revolución en el Perú y la revolución mundial lo demanda. Así, tarea atrasada pendiente de la reorganización general del Partido, que tiene que hacerse aplastando el revisionismo como parte de la tarea de dirigir la guerra popular, hoy esta tarea es más perentoria que nunca. Como ha establecido el Partido: “Siendo el problema de la lucha interna una cuestión de importancia cardinal en la vida partidaria es pertinente agregar la siguiente cuestión: El revisionismo es el peligro principal para el Partido y la Revolución, por eso debe ser implacablemente combatido y aplastado. Nuestro Partido se ha venido depurando pero la lucha debe continuar, al fin y al cabo nunca se habría iniciado ni desarrollado la Lucha armada en nuestro país; sino se barría primero a la LOD de aquel entonces y hoy podemos decir que sin barrer cabal y completamente la LOD revisionista y capitulacionista no podremos conquistar el poder en todo el país. Bien sabemos que lo que define es lo interno y por eso debe quedar muy claro, que si la reacción pudo hacer algún daño a la revolución en nuestro país después del 92, fue porque el revisionismo le ayudó, le sirvió, le facilitó las cosas; es una muy seria lección que nunca debemos olvidar. Por lo tanto si barremos totalmente el revisionismo y terminamos de depurar nuestra filas encarnando a fondo la Base de Unidad Partidaria en medio de la Guerra popular, nos fortalecemos, y seremos invencibles“ (¡CONTRA LA DICTADURA GENOCIDA Y VENDEPATRIA, PERSISTIR EN LA GUERRA POPULAR!, Comité Central, 1995)

En definitiva nuestra lucha forma parte de la lucha que se libra a nivel mundial entre revolución y contrarrevolución mundial. Y que en el Movimiento Comunista Internacional y, como parte de él, en el Movimiento Revolucionario Internacionalista, se expresa como lucha entre el marxismo y el revisionismo. La situación que afrontamos en este momento es compleja, y en el presente documento hemos tocado los puntos más urgentes. Hay mucho más trabajo de hacer, más de profundizar y desarrollar. Hay que ver tambien el mismo proceso de lucha que hemos pasado en el aparato, las autocriticas y las criticas para hacer ante quien corresponde, esto vamos a continuar. Seguiremos cumpliendo nuestra jornada en medio de la tempestad, derrumando muros, como nos enseña el Presidente Gonzalo: “…la forja de los comunistas es así, en turbulencias y dificultades, nunca en calma chicha. Dicen que gana quien resiste un minuto más y nosotros sabemos aguantar más porqué tenemos ideología verdadera: el marxismo-leninismo-maoísmo, pensamiento gonzalo que arma con la verdad incontrovertible nuestras almas y nuestros brazos. Los desequilibrios por más leves o profundos que fueren van forjando, templando, acerando; el Presidente Mao dijo: “En tiempos difíciles, debemos tener presentes nuestros éxitos, ver nuestra brillante perspectiva y aumentar nuestro coraje”…lo que enfrentamos no es más que parte del desequilibrio y está forjándonos para momentos verdaderamente complejos que toda revolución atraviesa; el comunismo nos enseña a estar preparados hasta para las derrotas, el Presidente Mao dice que después de dos reveses y dos victorias comprendieron las leyes de la revolución china… La vida de los comunistas es lucha no solaz. Marx, a su hija le respondió en una ocasión: ¿qué es la felicidad?, es la lucha; años después el Presidente Mao enseño: trabajar es luchar.” (¡Construir la Conquista del Poder en todo el país!, II Pleno del Comité Central, 1991, Pag. 2)

Para terminar, nuestro Jefe, el Presidente Gonzalo, nuestra ideología el marxismo-leninismo-maoísmo, principalmente pensamiento gonzalo, nuestro Partido y nuestro aparato para el trabajo partidario en el extranjero, el MPP, están allí, no han podido volarlos en mil pedazos y no podrán volarlos. Esta es nuestra historia, así encaramos la lucha a muerte contra el revisionismo y la tarea pendiente. El futuro es nuestro, tenemos una hermosa condena, estamos condenados a triunfar.

¡VIVA EL PRESIDENTE GONZALO!
¡APLASTAR CON GUERRA POPULAR LA LÍNEA OPORTUNISTA DE DERECHA REVISIONISTA Y CAPITULACIONISTA DE JOSÉ, SU CAMADA Y COMPINCHES!
¡POR LA REORGANIZACION DEL PARTIDO COMUNISTA DEL PERU!
¡COGER EL PENSAMIENTO GONZALO PARA SOLUCIONAR PROBLEMAS NUEVOS!
¡GUERRA POPULAR HASTA EL COMUNISMO!

Asociación de Nueva Democracia
Alemania, Octubre de 2011

tisdag 27 september 2011

Resa i Peru, del IV

Varmvatten

har jag inte haft tillgång till sedan jag lämnade Sverige förrän idag. Stället jag bor på i Huancayo är en lägenhet/rum som har en kran, men inget varmvatten och bara vatten fram till mellan klockan 9 och 11 på förmiddagen. För att kunna laga mat, diska, tvätta sig, spola i toaletten, o.s.v. är jag tvungen att gå ut på gården på morgonen och fylla hinkar som jag kan använda under dagen. Jag tvättar dock inte själv utan har precis lämnat bort min första omgång tvätt till en kvinna som gör det för några soles. Kvinnorna i de andra lägenheterna (det bor tre andra familjer här) i huset är uppe varje morgon och tvättar i iskallt vatten (temperaturen går ner mot noll på natten). De har alla småbarn och eftersom de tillhör de fattigaste skikten i staden har de inte mycket ombyte, så tvättandet tar aldrig slut. Grannarna rakt över mig bor fem personer i ett rum, mamma, pappa, barn, mormor och mammans lillasyster. Dessutom bedriver de någon form av produktionsverksamhet i lägenheten på kvällarna; ett evigt bankande och lyftande som jag i Sverige skulle ha stört mig på.

Idag gick jag till en sauna där jag kunde basta och duscha i varmvatten. Det var så sjukt skönt. Offentliga saunas finns runt om i staden och har ingenting att gör med bastuklubbar. Det finns två typer av bastu, torr- eller ångbastu, och dessutom kan man välja mellan "privado" eller "mixto", varav den sistnämnda är billigare. Det förvånade mig att det inte var åtskillnad mellan herrar och damer, speciellt som vi från norden ju har rykte om oss av vara så frigjorda och blandad bastubad har jag faktiskt aldrig stött på i något badhus eller gym. Att då finna det i ett land genomsyrat av katolsk moral förvånade mig som sagt. Jag valde privat bastu, men nästa gång kanske jag vågar välja det billigare alternativet.

Området jag bor i är det fattigaste i Huancayo. Majoriteten av människorna är inflyttade från Junins, Huancavelicas och Huanucos landsbygd. Många av dem bedriver fortfarande jordbruk i stadens utkanter som komplement till försäljning på gatan. Mitt emot huset jag bor i finns t.ex. en liten fårfarm, där barnen varje morgon valar fåren till bete längre ut. Folk är fattiga, men helt utan den kaxighet som fanns i Limas förorter. Det är en på ett sätt mycket mer beklämmande fattigdom, en jag faktiskt aldrig har sett någonstans i hela mitt liv. Folk pratar tyst med en, ofta med böjt huvud och speciellt kvinnorna ger ett otäckt kuvat intryck. När man har lärt känna någon lite försvinner det till stor del, speciellt över en "chela" (öl) eller två, men aldrig helt. Det är nog ingen tillfällighet att orden ödmjuk och fattig används synonymt i Peru.

Jag har också varit på en hel del "ferias", marknader som hålls i byarna runt om staden och till vilka bönderna tar sina varor för försäljning till uppköpare och allmänhet. Efter att ha sett en har man sett alla, men nästan varje veckodag är det marknad på något speciellt ställe. Jag tog lite bilder från marknaden i Chupaca som jag hoppas jag kan lägga upp. Internetuppkopplingarna här är inte de bästa. Jag har försökt kolla streamad video (bajens vara eller ickevara i superettan är ju en rysare om man bryr sig om sådant), men det var bara att glömma. Bara laddningstiderna på sidor som aftonbladet, med all dess flashgrafik, bilder och skit, gör att man inte orkar kolla svenska nyheter.


Får i massor
Slakten sker på stället
Barn, blod, tarmar och fårhuvuden

En otrolig variation av potatis

En småtting hjälper mamma

Hästfett ska tydligen bota alla möjliga sjukdomar

Vare sig man bara har lite att sälja åker man till marknaden

Småindustri (lägg märke till symbolen mellan skyltarna)

torsdag 22 september 2011

Tävling: Var ligger den amerikanska militära anläggningen i Sverige?

Vi har fått höra att de genom sin grupp "Surveillance Detection Unit" driver spioncentraler i olika lokaler i Stockholm men var ligger den mer rejäla anläggningen som Catherine Lutz beskriver i förordet till boken, "The bases of Empire". Vi utlyser härmed en tävling och mycket fint pris kommer att utdelas till den som kan lokalisera den amerikanska "militärbasen" i Sverige.

tisdag 20 september 2011

Resa i Peru, III

Avslutande reflektioner kring Lima

Hej igen.

Jag hade förhoppningen att skriva mer i förra veckan än vad jag gjorde, men tyvärr kom en hel del saker emellan, saker som kan sammanfattas som Peru. I detta land tar verkligen allting mycket längre tid än vad man planerat och väldigt få saker går att förutse. Speciellt är det så om det är andra människor inblandade än du själv. Jag hade tänkt att gå på en massa museer, åka runt i olika stadsdelar, titta på monument och allehanda platser, samt träffa en hel massa människor som ville att jag skulle komma på besök; men mycket lite av detta han jag med under den vecka jag varit i Lima och imorgon åker jag vidare upp i Anderna. Jag hade planerat mina dagar med en aktivitet på förmiddagen, en på eftermiddagen och en på kvällen, men i samtliga fall så misslyckades mina planer. När jag bestämt att åka hem till någon för att tillsammans åka till t.ex. ett museum, så var de aldrig klara, istället bjöd de på te, gick ut och handlade, hade börjat städa huset, var inte hemma än, på väg till marknaden, etc. Bestämde man istället att träffas i innerstan, var det alltid förseningar på några timmar. Man kan ju föreställa sig svårigheterna med att genomföra militära revolutionära aktioner med kamrater som inte fostrats av stämpelklockan i generationer.

Den ursprungliga peruanska fanan, ritad av San Martin.

Lite har jag hunnit med i alla fall, bl.a. en rejäl fylla i "el barrio". Under vårt festande förklarade mina nyfunna vänner att Lima är som två länder, ett där folket bor och som överallt ser ut ungefär som området där jag bor och ett annat land nära kusten vid Miraflores, San Isidro, Barranco, Magdalena och delar av Chorillos, där de rika bor. Jag fick sedan möjlighet att se dessa områden. Jag däckade tyvärr ganska tidigt i min säng och vet inte riktigt hur jag kom upp för den smala trappan utan räcke utan att slå huvudet i det låga taket (jag har slagit mitt huvud så många gånger). Tydligen blev det slagsmål och kalabalik senare på natten efter att en kille försökt sticka ut varpå hans tjej försökt stoppa honom och han svarat med att ge henne en örfil. Efter det hade det blivit kaos.

När vi skulle köpa öl så trodde jag i min enfaldighet att butikerna var stängda eftersom alla i området hade galler för ingången, men tydligen är det så att de alltid har det. Man ropade helt enkelt in i butiken efter ägaren som sedan tryckte ut ölen genom springorna i gallret. En annan butik upptäckte man genom att det satt ett klistermärke med reklam för Sublime (ett chokladmärke) på den frostade fönsterrutan. När man knackade öppnades en litet fönster och man fick säga vad man ville ha.

Jag har ju lovat innan att berätta om trafik och transporter, så here we go! Trafiken i Lima är fruktansvärd, överallt är det taxibilar som tutar, överallt minibussar, s.k. combis, vars konduktörer skriker ut destinationer, nästan ingenstans finns det några ordentliga hållplatser, ingenstans bryr man sig så mycket om trafikregler och överallt gäller "störst går först"-logiken. Jag höll själv på att bli överkörd ett antal gånger då jag trodde att grönt betydde att jag fick gå eller att övergångsställe var till för gångtrafikanter. Man tar sig fram i Lima huvudsakligen genom combis eller buss, de ägs privat men kör utefter en rutt etablerad av storkommunen Lima. Det kostar ungefär 3,50 SEK att åka från Limas centrum ut till de avlägsna förorterna, med prisreduktion för skolungdom och studenter. Man fyller dessa verkligen till max och ibland kan man knappt andas eller röra sig. Dessutom har de inte särskilt stort benutrymme, så är du längre än 170 cm får du problem att sitta utan att antasta grannarna; men takhöjden är än värre, så står du får du räkna med att stå med huvudet lutat i 90 grader och med böjda ben. Man tar i Peru frågan om säten för personer som har svårt att stå, såsom gravida, gamla, handikappade, etc. på mycket större allvar än i Sverige. Likaså så tillåts det absolut inte att barn sitter om det finns vuxna som inte har sittplats. Konduktörer skriker till ungarna att resa sig om de inte självmant gör det. Rangordningen utgår ifrån vem som betalt mest. De under 5 får sitta i förälderns knä, skolungom får resa sig för studenter, studenter för fullt betalande och alla måste resa sig för de som har svårt att stå. Vid sidan av combis och bussar finns det autos eller collectivos, som kör längs bestämda rutter men som är vanliga personbliar. Dessa kostar dubbelt gentemot combis. I dessa har jag åkt med åtta andra personer, 3 fram, 4 bak, och två i bagageutrymmet. Dessutom finns det taxibilar som kostar vad ni kommit överens om. Här finns det risk att bli ordentligt lurad (liksom i Sverige). När jag kom fram till Peru, efter all skit på flygplatsen, så omringades jag av taxichaffisar som ville att man skulle åka med dem. Alla var måna att visa upp sin flygplatskreditering och varna för faran med att söka andra bilar. Vissa började handgripligen dra i mitt bagage och peka mot sin bil. Eftersom jag blev kanska ställd låtsades jag att jag inte kunde spanska och slet mig vidare. När jag träffat den som skulle möta mig och chaffisarna såg det omringade de istället honom. De sa 100 soles, han sa 50, de började sänka det lite, men han höll fast vid 50. Tillslut spelade de förbannade och stack därifrån. Jag blev lite orolig att vi inte skulle få en taxi, dessutom var jag trött, och tyckte att 20 soles (45 SEK) hit och dit spelar väl inte så jävla stor roll, men mitt sällskap sa till mig att ta det lugnt och vänta. Och mycket riktigt, snart kom det fram en kille som stått vid sidan av och viskade OK, 50 soles. Bilen var precis en sådan som de varnar för i turistbroschyrerna (kidnappningar är tydligen ganska vanliga). Ingen taximärkning, inget bolag, bara en kille med en Audi 80 som körde svart. Hade jag inte åkt med folk uppväxta i Lima hade jag nog känt mig mer osäker. Chaffisen sa till oss att låsa alla dörrar eftersom ungdomsgäng brukar attackera bilar och rycka bagage (och personer) i farten. 30 minuter senare var vi framme utan incidenter. I efterhand kom jag på att det var en ganska dyr resa. Senare åkte jag en lika lång resa för 13 soles med en chaufför som jag fick telefonnumret av och som körde mig när jag behövde.



Nu höll jag nästan på att glömma mototaxis, små trehjuliga motorcyklar som kör lokalt i bostadsområdena och El Metropolitano, som är en busslinje(som delar sig i två i centrum) tillhörande storkummunen med egna filer i vägbanan som kör expresstrafik. Dessutom kan jag tillägga att privatbilismen är väldigt begränsad i de flesta delarna av Lima. Har du ett fordon så är det framförallt ett produktionsmedel. Med detta sagt innebär det på intet sätt att det är lite bilar. Enligt hörsägen öppnade Fujimori upp privatbilimporten från Europa och USA, vilket översvämmade Lima med gamla bilar, i de flesta fall sådana som aldrig hade klarat av en besiktning i Europa. Många av bilarna saknar all avgasrening och ibland är bilarna så sönderrostade så att de har fäst stora plåtar och förstärkande metallkonstruktioner för att de helt enkelt inte ska ramla sönder. Ibland stannar bilar mitt på vägen, med en symfoni av tutor som följd. Tydligen ska Toledo förbjudit importen, medan Alan Garcia nu öppnat upp för import av gamla motorer, men inte av hela bilar. Jag vet inte om allt detta stämmer men en sak är säker, tillgången till bil eller annat fordon gör att fattiga människor kan tjäna några soles och hålla sig på svältgränsen om de arbetar större delen av dygnet. Helt plötsligt blir det deras eget ansvar om de inte har mat för dagen, det är ju bara att arbeta mer, ragga mer kunder. Det är fullständigt överbelamrat med taxibilar, du behöver aldrig vänta mer än någon minut var du än är och förarna är alltid desperata efter körningar. Den fria företagsamheten inom transportbranschen har ju ökat lavinartat och det innebär ju tillväxt enligt herrar nationalekonomer, men folkets elände, fysiskt och psykiskt, ökar med samma hastighet och ingen förändring har åstadkommits som verkligen utvecklar landet (om man inte ser smogg och rosthögar som utveckling).

Lägger upp lite bilder som jag tagit. Tyvärr har jag inte mycket från de mer slitna kvarteren p.g.a. olämpligheten att gå med kamera där. Imorgon åker jag som sagt upp i Anderna så detta var nog allt om Lima.

Plaza 2 de mayo. Perus motsvarighet till Norra bantorget, med CGTP-borgen i mitten.
Ute på öarna i fjärran låg det beryktade fängelset El Fronton. Vår taxichaufför berättade att "där satt politiska fångar och där mördade Alan Garcia arbetare, bönder och studenter under sin första regeringsperiod i en stor massaker"
Miraflores, ett annat land, präglas av pengar och en till befolkning som till största delen har sina rötter i Europa (utom tjänstefolket). Den peruanska överklassen har fler lyxrestauranger och märkesbutiker än vad jag någonsin sett i Sverige. MG, Porsche och andra sportbilar har alla egna butiker i eller nära området. Du kan köpa alla typer av europeisk ost och alla fina viner från Frankrike.
Lyxhotell i Miraflores
Lustig religiös konst. Tydligen så kan även oskulder amma.
Varför trampar madonnan på de tjocka barnen?

torsdag 15 september 2011

Våldsbejakande extremism?



"Att ett avgörande skulle kunna åstadkommas genom de militära luftoperationerna förefaller nu mer avlägset. När USA reducerat sitt deltagande har ju detta dessutom medfört en tämligen betydande nedgång i kapacitet. ...
Det är viktigt att de är tydliga med att det inte finns någon framtid för Khaddafi och hans närmaste familj i Libyens politik." -Ur imperialisten Carl Bildts blogg "Alla dessa dagar".

Det står utom allt tvivel att Carl Bildt här öppet deklarerar att han medverkar till försök till mord på en statsledare och hans familj i ett främmande land. Man skulle vilja göra en opinionsundersökning. Är det ok att utrikesministern använder JAS-plan för medverka till mörda en statsledare och hans familj i ett annat land? Tro inte på opinionsundersökningar, som man frågar får man svar. Folket i Sverige är inte genomruttet, imperialistälskande. Tvärtom, i takt med att allt fler får det sämre finns det allt bättre förutsättningar att skapa opinion mot hela den imperialistiska ordningen, krigen och förtrycket. Det våras för solidaritetsarbete, allt hänger på oss, hur hårt orkar vi arbeta? Och kom ihåg "att dö för förtjänst det väger lätt som en fjäder. Men att dö för sitt folk det väger tungt som en sten".

____________________________________________________


Är det ok att utrikesministern använder JAS-plan för medverka till mörda en statsledare och hans familj i ett annat land?






TRYCK:

Kamrat Norah, till minnet av en revolutionär kämpe

Deyanira Augusta La Torre Carrasco, föddes den 29 augusti 1945 i staden Huamanga (Ayacucho). Hon studerade på "Colegio Nuestra Señora de las Mercedes", som drevs av nunnor från Dominikanerorden i Huamanga. Där utvecklade hon kamp och mobiliserade folk mot Velasco-regimen som förnekande folket rätten till fri offentlig utbildning.

Senare studerade hon vid "Ecole Normale Supérieure de Ayacucho", där hon fortsatte utveckla kamp bland studenterna. Sina sista skolår tillbringade hon vid "Universidad Nacional San Cristobal de Huamanga", där där hon kom att influeras alltmer av marxismen.

Vid sjutton års ålder gick hon med i Perus Kommunistiska Parti, och hade rykte om sig att studera hårt med revolutionär passion och hög disciplin. Hon kom redan från början med i den den röda fraktionen som ledde kampen för inleda den demokratiska revolutionen. Hon kämpade hårt mot de krafter som inte ville inleda revolutionen som t.ex. en Jorge del Prado, Sotomayor, och mot Patria Roja-gruppen som var en annan grupp inom PKP som inte vill inleda.

Hon dog i strid och är idag ihågkommen i Peru bland folket som ett exempel på någon som självuppofrande ger sitt liv för att tjäna folket.

onsdag 14 september 2011

En resa i Peru, del II

Limas utkanter

Nu sitter jag hemma hos en familj i Limas utkanter. Förorten jag bor i, som är en del av kommunen San Juan de Lurigancho, är bebodd av människor med små ekonomiska resurser. En stor del är arbetare, en liten del är "yrkesarbetande" (dvs folk inom förvaltning, polis, lärare, etc.) men majoriteten sysslar med allehanda försäljning. Kommunen är den största i Lima och har enligt folkräkningen som genomfördes 2005 över 800 000 innevånare. Antagligen har den siffran ökat då inflyttningen till Lima fortsätter och då antal barn per familj är högt. Lima är fuktigt och  dessutom kallt vid den här årstiden och solen tittar väldigt sällan fram (jag har ännu inte sett den) pga den kombination av dimma och avgaser som ständigt omger staden. När man lägger sig på kvällen tar det lång tid att bli varm då lakanen har sugit upp fuktighet från luften och känns klibbiga och kalla. I huset som jag bor i finns ingen värme och dessutom saknas tak på delar av den understa våningen och en uppgång till taken från andra våningen gör att det är omöjligt att bevara värme i huset. Dock har de faktiskt varmvattenberedare, men den är endast inkopplad till duschen.

Utsikt från taken. Dimma och avgaser gör att man inte ser många hundra meter, allt omges av en något kvävande dis. Bosättningarna växer upp på alla områden där marken är tillräckligt stabil att bygga på.

Varmvattenberedare och grannarnas tvätt. Limas utkanter förefaller ha utsatts för kraftiga bombanfall. Inte ett hus är färdigbyggt och väggar av tegel utan murbruk är vanligt förekommande

Fattigdomen är tydlig överallt och folk lever väldigt mycket för dagen, man vet inte vad man kommer att ha imorgon. Samtidigt är företagsamheten sprudlande, nyliberala tänkare måste tycka att det är ett paradis. Den borgerliga idén om att handel skapar välstånd visar med all tydlighet sin falskhet i dessa förorter, där fattigdom och handel går hand i hand, och där det produktiva arbetet som skulle kunna utveckla landet är satt på undantag. Ett vanligt sätt att försörja sig på är att köpa t.ex. tuggummi eller cigaretter i affären i paket och sedan sälja cigaretterna eller tuggummina en och en i ett gathörn på en liten kärra. Affärerna själva köper i större affärer och de större affärerna köper på "Mercado mayorista" (grossistmarknaden) i Limas centrum. Familjen jag bor med består av ungdomar och deras partners, mamman är i USA och jobbar och pappan är frånvarande. De har utvecklad en liten produktion hemma av håvar och andra akvarieprodukter som de tillverkar vid köksbordet och sedan säljer från en vagn på den lokala marknaden. Deras arbete börjar när de själva vill, men tar aldrig slut. I Peru äger de flesta sina hus och har inga kostnader för banklån och annat, förutom en hatad fastighetsskatt. Arbetet blir således en jakt på pengar för att klara av de dagliga inköpen, och eftersom det oftast saknas pengar köper man i små förpackningar. Tandkräm i minituber, cigaretter en och en, små påsar med kaffe (25 gram snabbkaffe), äggen ett och ett, huvudvärktabletter a styckpris, etc. Arbetet ter sig dock vara en mer naturlig del av livet än i Sverige, och att den alienerade människan inte skapats fullt ut ännu kan upplevas som ganska trevligt om man inte drar sig till minnes att det också är en konsekvens av samhällets efterblivna och halvfeodala karaktär.

Våra grannar har det sämre än oss, hålet i taket leder rakt in i köket och taket i övrigt ger inte mycket skydd mot regn.

Lima växer upp på bergkanterna.

Verkstad där man lagar bilar (bilparken är gammal) och motorcyklar, samt tillverkar galler till fönster och dörrar.

Nu ska jag åka in till centrum för att kolla på marknaden vid Gamarra, La Victoria, där man enligt uppgift kan köpa de billigaste kläderna i Lima, men där man helst inte ska vara efter att mörkret har lagt sig. Tillsammans med Barrios Altos och Callao ska det utgöra det ställe som är farligast vad det gäller rån, kidnappningar och annan kriminalitet. Jag tar inte med mig kamera och kommer bara att ta med mig kontanter, så om jag blir rånad så ger jag bort det jag har. Tror inte att rånarna har några större intressen av att skada en "gringo", det skulle bara öka risken att polisen bryr sig.

Hoppas kunna skriva vidare imorgon om taxiresor och övrig kollektivtrafik.

Intressant maxad demoniseringsvideo



I detta läge vi har just nu i Peru och i världen finns det all anledning att på olika sätt uppmärksamma Ordförande Gonzalo för att på det sättet bygga upp ett intresse för hans situation, gärning och skrifter. Videon ovan har nyligen lagts upp här på en peruansk generals hemsida. De har lagt på lite skräckfilmsmusik och de skyller honom för alla som de själva har dödat genom att plundra, bränna och mörda sig fram genom Anderna men det som är roligt dock är att få se lite av universitetsmiljön i Ayacucho. Hans före detta arbetskamrater vågar dessutom uttala sig uppskattande om honom.

tisdag 13 september 2011

Äntligen ett par skarpa ögon i Peru

Vi har länge saknat någon likasinnad som kan rapportera direkt från Peru. Nu har vi äntligen den möjligheten med den kamrat som just nu befinner sig i Peru och kan ta bilder och rapportera om vad som händer. Vi som stöder den demokratiska revolutionen i Peru och som anser att Perus Kommunistiska Parti är den kraft som kan genomföra den är mycket oroliga över utvecklingen i Peru. Varför? Därför att det har blivit allt mer uppenbart att olika grupper som har övergett revolutionen och kallar sig maoistiska har fått stort inflytande på olika håll:

1. I huvudstaden och i flera andra städer, har gruppen Movadef som stöds av regimen fått bl.a. inflytande vid universiteten. De predikar "fred och försoning" och lever på själva påståendet att Ordförande Gonzalo också skulle övergett alla principer och predikar att man skall lägga ner kampen . De har bildat flera dagskravsorganisationer som kräver olika saker.

2. José-gruppen i Ayacucho, har flera hundra gerillasoldater. Ledningen som antagligen har haft kontrollen sedan 2003 anser av Ordförande Gonzalo är "terrorist" och folkkriget utvecklades "trots" honom och "terroristen" Feliciano. De sprider också påståendet att Ordförande Gonzalo är en "förrädare som förespåkar fred". De verkar numera helt klart att han och hans bror angav kamrat Feliciano som ledde Perus Kommunistiska Parti efter Ordförande Gonzalo och som plötsligt greps 1999. De förespråkar en politik som leder fram mot att sluta fred med den "interna" klassfienden dvs. de vill inte göra slut på godsherreväldet och dela ut jorden till bönderna. Istället vill de samla alla krafter för ett förment "nationellt motståndsfolkkrig". Vilket i sig är en motsägelse eftersom USA inte kommer att intervenera allt mer om man inte utvecklar folkkriget vilket kräver att man reser bönderna just genom att dela ut jorden till "dess brukare".

3. I Huallagadalen genomför Artemio (Julio) aktioner för "tvinga" regimen till en "politisk lösning på kriget". Han tog över ledningen för Perus Kommunistska Parti efter att kamrat Feliciano greps. Han leder också ett antal gerillasoldater och genomför då och då militära aktioner. Enligt uppgifter greps Artemio och hölls fången ett tag och släpptes sedan. Därefter börjande han aktivt predika att man måste lägga ner kampen.






Hur står det då till med de kamrater som vill fortsätta kampen. Vi vet inte exakt hur läget är men återkommer till detta.

måndag 12 september 2011

En resa i Peru, del I

Flygplatsen

Min första dag i Peru började ganska sent på kvällen. Flyget som skulle ha anlänt till Lima kl 18 var några timmar försenat redan från Amsterdam och de olika instanserna man skulle passera innan man kom in i landet gjorde att man inte kom ut ur flygplatsen förrän mer än en timme efter att planet landat. Jobbigt, stressigt och fullt av människor som inte skäms för att ta alla chanser att tränga sig.

På flygplanen kunde man urskilja fyra grupper av människor. De två största var dels turister, varav de flesta skulle till Macchu Picchu som firar 100 år sedan det upptäcktes, och dels hårt arbetande peruaner som slitit som städare, diskare, trädgårdsmästare, jordbruksarbetare, etc., och som var på väg hem med resväskorna fulla av presenter till släkt och vänner. En tredje grupp var de som reste i tjänsten, alltifrån grupper av nunnor, affärsmän, till italienska volleybollspelare. Den sista gruppen var peruaner från den yppersta överklassen som hade semestrat i Frankrike och Italien (jag tjuvlyssnade på dem medan vi satt i vänthallen). Alla i denna grupp satt med sina laptops och jämförde foton och var och en hade dyrare klockor och kläder än någon jag känner.

För att gå tillbaka till flygplatsen i Lima. Innan man ska in i landet måste man fylla i två formulär, ett till den peruanska migrationsmyndigheten (där man för övrigt informeras att det kan leda till fängelse att utnyttja barn sexuellt i Peru) och ett till den peruanska skattemyndigheten I det förstnämnda skulle man fylla i sina personuppgifter, passnummer, var man skulle bo, anledningen till besöket (där förövrigt turism och besök var två olika saker) och ange hur länge man skulle stanna. Det andra formuläret skulle man fylla i om man hade något att deklarera som män behövde skatta för, vilket inkluderar om man har mer än en kamera, ett tv-spel, mer än en laptop, växt eller djurprodukter och en hel massa annat, bland annat om man tar in mer än ett visst antal kontanter. Det mest udda inslaget var att det är förbjudet att ta in någon dryck som kallas för ”Pisco” från utlandet, med en tydlig hint åt Chile.

Vid flygplatsen måste man sedan passera passkontroll, migrationskontroll, vänta på väskor, för att slutligen bli påhoppad av SUNAT, skattemyndigheten, för att de ska röntga utvalda personers väskor (och självklart blev man utvald) så att de kan kolla att man inte har några extra kameror eller annat som man måste skatta för. Total frihandel för storföretagen, men raden utanför SUNAT-kontoret av vanliga arbetande människor som var tvungna att betala straffskatt växte i samma takt som min irritation över att det ska ta mer än en timme att komma ut er flygplatsen.

Nu fryser jag som en hund, fukten och kylan på natten gör det svårt att hålla värmen sittande vid datorn. Det blir väl att krypa ner under alla lager av filtar som min värd har tillhandahållit och försöka somna. Vad gäller taxiresa och boende återkommer jag om när jag fått upp värmen, förhoppningsvis med lite bilder om jag kan få tag i en USB-kabel..

lördag 10 september 2011

Manifestation idag: 19 ÅR AV ISOLERING OCH KAMP. INGET GLÖMT INGET FÖRLÅTET. FÖRSVARA ORDFÖRANDE GONZALOS LIV!





Innehållet i flygbladet som delades ut idag:

LÄR AV ORDFÖRANDE GONZALO OCH FÖRSVARA HANS LIV!

I mer än 19 år har dr Abimael Guzman, mer känd som Ordförande Gonzalo, suttit isolerad i en minimal fängelsecell i Peru. Hans ”brott” är hans orubbliga kamp för folkets befrielse från ett uråldrigt och benhårt förtryck. Ordförande Gonzalo, som är gammal och sjuk i bl.a. psoriasis har under alla dessa år fortsatt kämpa väl medveten att bara folkets seger i hela landet kan ge honom friheten åter.

Under dessa 19 år har den peruanska regimen, kontrollerad av USA-imperialismen, vägrat låta folket få höra hans röst. Regimen påstår, passande nog, att han predikar att man skall sluta kämpa. Detta är så klart deras högsta önskan, men sedan talet han höll den 24:e september 1992, då han manade till fortsatt kamp, har han inte fått tala fritt inför världen. De politiska grupper som spelar med i deras spel och sprider fiendens önskningar att kampen skall läggas ner: Movadef, José- och Artemiogruppen, visar alla i praktiken att de har gått över till fienden.

USA-imperialisterna är övertygade om att de måste smutskasta upprorsrörelsers ledare och deras ideologi[1] för att kunna besegra dem. Vi vill därför göra klart att även om de efter tortyr lyckas knäcka någon ledare kan de aldrig ta ifrån oss lärdomarna från deras handlingar och  skrifter. Ingenting kan få oss att sluta ropa:
Lär av Ordförande Gonzalo! För detta ändamål har vi byggt en ny hemsida som heter: 

www.presidentegonzalo.org

Vi skall aldrig tillåta att han som har lett Perus folk i kampen mot förtrycket och inspirerat miljoner människor falla i glömska.

Slutligen en allvarlig uppmaning till alla som vill se ett slut på förtrycket i världen att ta honom som exempel i kampen och studera hans skrifter.

19 ÅR AV ISOLERING OCH KAMP

INGET GLÖMT INGET FÖRLÅTET

FÖRSVARA ORDFÖRANDE GONZALOS LIV!

Stödkommitteerna för den demokratiska revolutionen i Peru (SKDRP)     
10 september 2011

tisdag 6 september 2011

Libyen: 20 000 döda, 8 000 flyganfall, folk utan löner, städer utan vatten och elektricitet



Det kan kännas hopplöst att försöka presentera en motbild när finanskapitalets propagandamaskineri sätter igång. Hela den enorma apparaten av tankesmedjor, lobbyister, partier, tv, radio, tidningar trummar ut samma sak: ANFALL! ANFALL! DIKTATORN MÅSTE DÖ! Rösten är så kolossalt unison i de krigförande länderna att man får intrycket att NATOs ledning kan diktera exakt vad som skall stå i tidningarna (så är det naturligtvis inte, trots allt).

Natos nya regim hävdar att 20 000 har dött. Nato hävdar själv i en rapport från den 2a september att de har genomfört 21 200 operationer varav 7 958 flyganfall.  Det fruktansvärda resultatet av detta får naturligtvis inte se i imperialistmedia. Ryska, persiska och kinesiska källor publicerar däremot en hel del (monopolkapitalisterna i dessa länder förlorar på kriget).

När Barbie och Ken står på något säkrat hotelltak och rapporterar om hur "friheten" vinner nya segrar samtidigt som världens mest avancerade krigsmaskin spränger folk i luften känner man för att kasta ut teven genom fönstret.







NATO kämpar hårt med den psykologiska krigföringen. Här är en 
bild som finns på ett flygblad som de sprider i Libyen.

måndag 5 september 2011

Visste du att USA har en mordpatrull på 25000 man?

Visst är det fint, den stora "demokratin" som för krig, direkt eller genom ombud över hela världen, suger själva blodet ur majoriteten av jordens länder, underhåller ett världsomspännande nätverk av torteringsstationer  har också ett gäng gossar som har rätt att åka till främmande länder och avrätta politiska fiender.

"The president has given JSOC the rare authority to select individuals for its kill list — and then to kill, rather than capture, them. Critics charge that this individual man-hunting mission amounts to assassination, a practice prohibited by U.S. law. JSOC’s list is not usually coordinated with the CIA, which maintains a similar but shorter roster of names."


Så skrev Washington post i förra veckan. I samma artikel finns också en helt otrolig interaktiv applikation där man kan se vilka delar av deras enorma statsapparat som gör vad. Här nedan är en printscreen på vad man kan få fram i denna. 



I rutan ovan står det att 18 av 25 statliga organisationer i USA genomför psykologiska operationer som innefattar: "skapande och spridandet av meddelanden via flygblad, högtalare, radio eller TV. De nya "influens operationerna" innebär skapande av websidor och användning av sociala media för att öka USAs inflytande både öppet och dolt, man genomför också separata hemliga aktiviteter som innefattar att influera, bedra och perceptionsstyrning."

torsdag 1 september 2011

Jodå, "försvarsmakten" vet vad det handlar om

"Tillgång på energiråvaror kommer sannolikt att vara en viktig faktor i den globala säkehetsordningen. Energi är starkt förknippad med ekonomisk utveckling och en växande världsbefolkning kommer ytterliggare förstärka konkurrensen om energitillgångarna, framför allt mellan Nordamerika, Kina, Indien och Europa."

Energisäkerhet: syntes och sammanfattning av ett tvåårigt forskningsprojekt för Försvarsmakten.




onsdag 31 augusti 2011

Skall vi gå som lamm till på väg till slaktbänken till de kommande krigen eller protestera? Bojkotta amerikansk krigspropaganda!

Svält, förnedring, bombkrigföring och marionettförda destruktiva inbördeskrig är det verkliga resultatet av finanskapitalets herravälde över hela världen. Bojkottande av varor löser inga problem i grunden men det sätter fokus på olika problem. De amerikanska tidningarna skriver öppet om hur Pentagon finansierat filmerna X-men, Pearl Harbor m.fl. för att hjärntvätta folken till att älska anfallskrig. Vi borde bojkotta dem och passa på att dela ut information utanför biograferna för att föklara vilka som ligger bakom filmerna och vad de sysslar med.

Skall vi låta artikeln nedan vara startskottet?


25 years later, how ‘Top Gun’ made America love war -The Washington Post, 26:e augusti 2011

tisdag 30 augusti 2011

Betyder inte "demokrati" för krigshetsarna i media främst finanskapitalets fullständiga herravälde?


Nyttiga journalister rättfärdigar bombanfallen med "demokratin" i media. Hur bör vi vanliga människor uppfatta deras version av demokrati? Vad är innehållet i detta? Vi borde tillsammans kämpa för att slå hål på propagandan. Demokrati för dem är finanskapitalets fullständiga herravälde, med köpta politiker, självcensurerande medier och anfallskrig. Det är inte demokrati för någon när mest kapital ger mest politiskt inflytande över politikerna. Det är inte konspirationsteori, det är ett erkännande av det faktum att ekonomisk och politisk makt alltid hänger ihop. Att tala om demokrati i ett land i dagens värld utan att prata om vem som kontrollerar kapitalet är antingen dumt eller falskt.

måndag 29 augusti 2011

Aftonbladet tar täten i förberedelserna för ett krig mot Syrien


USA och imperialistmakterna i Europa är skickliga på att använda media för att lägga de opionsmässiga grunderna för krigen som de utvecklar. Tanken är att det är svårt att föra krig om man har opionen emot sig. Därför måste de se till att rätt "information" förs fram genom sina kontakter i media. Detta kallas perceptionsstyrning. Syrien är ett land som har stått imperialistmakten Ryssland nära och som nu med våld skall öppnas och underkastas amerikanskt och eurpeiskt finanskapital. I Wallstreet journal sprider nu Pentagon att de måste göra något åt alla massförstörelsevapen i Syrien. Jag förmodar att ingen har glömt upptakten till markockupationen av Irak?

söndag 28 augusti 2011

Läs der Spiegel: Nu kommer gamarna! Libyen vidöppet för imperialistisk utplundring!

Det uppskattas att "mellan 30 till 50 (tyska företag) var aktiva i Libyen före kriget. Men det var ett svårt land att göra affärer i. Statsägda företag dominerade de flesta områden och regleringar var i bästa fall "rörliga" under Kadaffis ledning. Några företag vänta fortfarande på betalning ..."

Efter otaliga bombanfall så cirklar gamarna över röken från de förbrända kropparna. Tyska de Spiegel skriver om att "Europeiska företag hoppas på storaffärer i Libyen". Var kommer vinsterna att hamna? Hur skall desa affärer finansieras? Imperialisterna (i USA, England, Tyskland, Frankrike, Italien, Sverige mfl) hoppas nu att de största oljetillgångarna i Afrika och det libyska folket som tar upp oljan skall betala alla nya feta kontrakt. Libyen var redan före kriget ett land med kraftigt imperialistiskt inflytande men är det inte uppenbart att kriget har gjort problemet sjufallt värre? 

Något om bakgrunden till kriget

När folk säger att "de bara vill åt oljan" i Libyen så visar det att många är på det klara med det grundläggande förhållande som utlöst kriget. USA har den s.k. "energisäkerheten" som vägledande doktrin för sin utrikespolitik. Den går ut på att USAs politiska makt och ekonomi hotas om inte de har kontrollen över oljekällorna och transportrutterna till USA och att de därför måste förinta eller oskadliggöra varje hot mot dessa intressen. Den fruktansvärda konsekvensen av detta förhållande ser vi idag i Irak med ett land i ruiner, 100,000-tals dödade och miljoner flyktingar.

*Central command leder USAs militära styrkor i centralasien
"*Central command:s grundläggande uppgift var från början uttryckt i Carter Doktrinen från den 23:e januari 1980, som stadfäste flödet av olja från Persiska viken som ett livsviktigt intresse för USA. Man hävdade att detta intresse hotades av den Sovjetiska ockupationen av Afghanistan (som började i december 1979) och den närmast simultana uppkomsten av den islamistiska regimen i Iran. President Jimmy Carter sa till kongressen att Washington kommer att använda "alla tillgänglig medel, inklusive militär styrka" för att oljan skall fortsätta flöda." (Blood and Oil s 3, Michael Klare)

Angreppet på Libyen är en fortsättning på detta förhallande, den imperialistiska ekomomins beroende av olja och de enorma profiter som kan hämtas i de länder som har mycket av den. Carterdoktrinen har utökats och de säger numera att "afrikansk olja är av nationellt strategiskt intresse för oss" ... "och den kommer att bli allt mer viktig". (Blood and Oil s 143, Michael Klare)

"Olja ger styrka till militär makt, nationers kassakistor och internationell politik". Olja "betämmer välståndet, ett lands säkerhetsläge och makt för dem som har denna livsviktiga resurs, och tvärtom för dem som inte har den.".
(a.a. s 9. Ur föreläsning som hölls på USAs utrikesdepartement, 2002)

lördag 27 augusti 2011

Har hört ni talas om väpnad strejk?

I Peru Kommunistiska Parti (PKP) har man enats om att man använder fyra olika kampformer under den demokratiska revolutionen; gerillaaktioner, sabotage, sellektiv tillintetgörelse och väpnad agitation och propaganda. PKP har även under kampens gång utvecklat en femte och ny kampform som när den används innnehåller de fyra andra kampformerna- det är de väpnade strejkerna. För att uttrycka sig enkelt så kallar man till storstrejk inom ett område samtidigt som folkarmén genomför aktioner inom området. PKP har flera gånger kallat till väpnade strejker i Lima och andra regioner, ett särskilt kraftfullt exempel på detta är den väpnade strejkern som genomfördes 22 och 23 juli 1992 i Lima. Folkets revolutionära försvarsrörelse, som är en av PKPs massorganisationer för arbetet i städerna, kallade till den väpnade strejken i en proklamation som framförde 22 ekonomiska och politiska krav. PKP menar att man alltid måste förbinda dagskravskampen med de överordnade målen och de ställda kraven utformades med detta i beaktande.

Den väpnade strejken reste 10 000 personer som tillsammans med avdelningar ur Folkets Gerillaarmé genomförde kraftfulla angrepp på polisstationer och arméns militära stationer. Man använde bilbomber mot regeringsbyggnader, stora fabriker och banker (PKP gör allt för att se till att personer ur folket inte skadas vid sådana aktioner). Den väpnade strejken var kraftfullast i slumkvarteren men man genomförde samtidigt aktioner i resten av landet. I Mantarodalen blev högspänningstorn sprängda i luften och  även banker och stora företag sprängdes i luften på andra ställen. I rika imperialistiska länder blir en del gärna illa till mods när de hör att elförsörjningen rubbas. För att förstå detta måste man väga vinsten av att den reaktionära armén och den gamla statens funktioner blir allvarligt störda mot att en del personer ur folket får problem i sin vardag. En mycket stor del av folket i en del områden har inte tillgång till el och de störs följdaktligen inte mycket av att elen försvinner.

En peruansk tidning menar att revolutionärer kallade till väpnad strejk i Puno i Peru i Juli i år. Vi har inte undersökt frågan så uppgifterna skall tas med stor försiktighet.




fredag 26 augusti 2011

Den nya maktens uppbyggande i städerna och slaget om Raucana. DEL 3.


Ett massmöte hölls där två representanter från Fujimoris Cambio90-parti (Fujimori var Perus president från 1990 till år 2000) deltog för att erbjuda förhandlingar men folket beslöt att fortsätta kampen. Det kungjordes att Isola (jordägaren som ägde ett område kring Raucana) hade en blodsskuld till folket och att det aldrig skulle kompromissas och folk strömmade hela tiden till från bostadsområdena i närheten.

Den 9:e augusti var alla beredda att bekämpa vräkningen och jordägarens fabriker utsattes för väpnade aktioner i form av ett bombattentat genomfört av FGA (Folkets Gerillaarmé), detta gjordes för att sätta press på dem att dra tillbaka vräkningsorden men det gjorde de inte.

Den 5 september trängde 1500 soldater ur de reaktionära väpnade styrkorna in och övertog Raucana efter hård kamp, men PKP mobiliserade åter massorna och häftig kamp fördes för att driva ut militären igen. Kampen skakade Lima och hela Peru och är till idag ett exempel på hur man kan bygga upp och försvara den nya makten i städerna.

Epilog: Perus militär byggde en militärbas i Raucana för snabbt kunna slå ner eventuella uppror. Denna sägs sedan ha tagits bort ca 1999. Personer som varit där förra året menar dock att militären har kvar en anläggning där. 


Bilderna nedan föreställer militärer som genomför en s.k. civilaktion i Raucana och militär som patrullerar där. 


torsdag 25 augusti 2011

Den nya maktens uppbyggande i städerna och slaget om Raucana. DEL 2.


Vräkningsordern!

Det kom en order om att rensa Raucana men man hade förberett ett aktivt försvar och genomförde militär träning och man hade byggt barrikader och vakttorn. Perus Kommunistiska Partis högtidsdagar firades med  agitations- och propagandaaktioner och man agiterade intensivt mot vräkningsordern. Man besökte många fackföreningar och andra slumkvarter och bad om stöd. Den nationella och internationella pressen meddelades för att avslöja den gamla staten. 800 människor marscherade till Rådhuset i Vitarte och krävde att vräkningsorden skulle dras tillbaka.

Innan vräkningen skulle verkställas blev den centrala huvudvägen blockerad och alla bussars däck punkterades. Innan detta hade aktivister gått in i bussarna och förklarat varför detta skedde och man delade ut flygblad. Alla var organiserade i denna stadsdel och många var beredda göra neutraliserade tvätt vid polisen och arméns tårgasattacker och man var även beredd med täcken för att täcka över tårgasgranter. Andra stod beredda med slungor med molotovcocktails för att försvara området medan andra byggde barrikader som man satte eld på. Det blev nästan omöjligt för polisen att ta sig in. Utsiktsposter blev snabbt uppsatta och man la ut sandsäckar som gjorde dem skottsäkra. Andra grävde under nattens lopp diken tvärs över vägarna som ledde in i kvarteret, de var över en meter djupa och breda och hindrade därför polisen att komma in med fordon. Andra var stationerade på höjder för att hålla utkik och även barnen bidrog genom att bära skyltar som uppmanade soldaterna att inte lyda sina befäl. Allt detta utspelades sig under de stora paroller som prydde husgavlar och murar:



"Ingen vräkning!", 


"Massorna skapar historien!", 


"Bostad är en rättighet, kämpa för att försvara den!"