Medlemsmöte v 22. Utan kritik och självkritik, ingen livskraftig organisation.

Förra veckans möte hölls i en mycket speciell lokal. Eftersom vi är ganska ovana att hålla möten utanför normala rum så var det en bra träning, organisationen måste ju kunna leva vidare även om det uppstår svårigheter. Mötet inleddes studier av ett nytt avsnitt i studiematerialet som tyvärr inte var tillräckligt genomarbetat och många åsikter lyftes om vad och hur materialet borde förbättras.

När det kom till punkten föredrag visade det sig att föredragen inte hade förberetts enligt tidigare beslut. Detta problem noterades men frågan hoppades sedan helt över utan vidare kommentarer. Hade det inte varit på sin plats med kritik här? Kan vi överhuvudtaget bygga en livskraftig organisation utan kritik och självkritik?

Utan en aktiv ideologisk kamp kan en revolutionär organisation inte utvecklas och kommer att förfalla. Vår uppfattning ställer vi mot liberalismen som förkastar den ideologiska kampen, håller på en principlös fred, stärker den individualistiska tendensen och framkallar politiskt förfall. Att utveckla organisationen kräver att vi strävar efter att tendensen förblir att medlemmarna kämpar för att sätta kollektivet före individen, att sätta de politiska uppgifterna före trötthet, leda, avundsjuka, personligt agg m.m. Begångna misstag måste avslöjas utan hänsyn till någons känslor; det är nödvändigt att det som varit dåligt analyseras och kritiseras. Syftet med att avslöja misstag och kritisera brister är, liksom då en doktor kurerar en sjukdom att rädda patienten och inte att "doktorera honom till döds". Vi kan aldrig lyckas om vi bara släpper oss själva lösa och piskar på honom. När man behandlar en ideologisk eller politisk sjuka, får man aldrig gå hårdhänt och förhastat tillväga utan måste inrikta sig på att "bota sjukdomen för att rädda patienten", vilken metod är den enda riktiga och verksamma.

Ett kort anförande hölls dock om den "röda fraktionen" som de kamrater med ordförande Gonzalo i spetsen kallades som arbetade som öppen fraktion inom Perus Kommunistiska Parti som bestod av flera olika fraktioner på 60- och 70-talet. Den röda fraktionen arbetade hårt i många år för att ena alla som ville kämpa för att genomföra den demokratiska revolutionen. Det finns bara ett fåtal tillförlitliga källor på området men vi hoppas kunna lösa detta med ett nytt djärvt initiativ. Ett mer utförligt föredrag skall komma framöver och tanken är ju att föredragen skall användas till nya förbättrade stycken i studiematerialet.

Vidare diskuterades förberdelserna inför valbojkotten, det fortsatta arbetet med tidningen. Sånger sjöngs och pengar samlades in.


Frank